Lördag - internationell fest i Turebergskyrkan. Doreen Månsson var dragplåstret och berättade om "Olika barn som leker bäst" ackompanjerad av Christopher Dominique med band och kyrkans egna körerna mini- och juniorgospel tillsammans med en gospelbarnkör från Skogås, allt dirigerat av Karin Runow.
Det är ett alldeles utmärkt drag i den här musiken. Egentligen borde jag vara grundligt trött på låtarna. Alma, som sjunger i minigospel, har haft dem på sin repertoar ganska länge nu och eftersom de är så nynnvänliga så fastnar de även hos mig. Kom på mig att sitta i en halvtimme på "spinningcykeln" hemma och för varje in och utandning sjunga "Olika barn"..
Texterna är angelägna och starka, Dominiques tonsättning av dem gör att de fastnar som tejp.
När de framförts i TV på söndagskvällar i "Dilemman med Doreen" (tillhör några av de mest tittade inslagen i TV just nu), tre minuter intensivt, har de illustrerats med rörliga bilder med barn från Sollentuna och i miljöer i hembygden, inte sällan från Malmvägen där Doreen Månsson själv var bosatt i flera år.
Nu har hon sammanställt sina låtar med talat ord. Hon själv understryker att försöka se likheter snarare än olikheter och gör det med utgångspunkt från den egna erfarenheten, uppvuxen mångkulturellt i Uppsala. Umeå, Zambia och Nigeria. Hon kan ta på det egna utanförskapet, på missförstådda koder och spelet med och mot de andra..."de där". Hon har tagit på rädslan, både sin egen och de som betittat henne.
Övertygelsen om att kärleken är rädslans motsats drev henne i TV serien "Välkomna nästan allihopa" där hon till och med bad om hjälp från en högre makt för att mötet med en av landets ledande nazister skulle ända upp i förståelse, hennes förståelse för honom och hans förståelse för henne.
På den vackra grå betongväggen i kyrkan visades klipp från intervjun som slutade i en kram och därför blev så att den kröp under skinnet.
Jag känner Doreen bortanför TV kamerorna. Första gången vi träffades var för en väldigt massa år sedan då hon drev ett projekt för unga tjejer på Malmvägen, ett asylum för dem som inte fick plats hemma. Jag intervjuade henne för ett långt inslag i Radio Ellen.
Igår blev jag överraskad för det var en helt annan Doreen än den som brukar låna min gräsklippare. Hon berörde i ett starkt självupplevt dilemma. Man kan fråga varför jag satt och blev så eftertänktsam och rörande berörd?
Utanförskapet i mitt eget kanske och det faktum att jag är en del av mina mångkulturella barn som är så starkt uppblandade av mig själv och asiatiska riktningar att man inte kan bestämma om det är Svensk, Kines, Thai, Lao, Burmes eller Vad?.
Mina barn, som är stolta över sitt ursprung och sin mormors mor som var helkines, mamma Rodjana som själv säger att hon är Thai och morfar som inte vill säga var hans släkt kommer från. Stolta över att bläddra i min släktkrönika och läsa om min anfader ur Clan Colquhoun från Scotland och som hade valspråket "Si Je Puis" (Om jag kan, som fortfarande är gällande för the Clan). De är stolta över att bo här, de är till och med stolta över hembygdsföreningen och Hersby Hembygdsgård, de är stolta över sina skolor och sina innebandylag i Rotebro. De är stolta över farmor och farfar och släkten i Sverige. De kallas andra generationens invandrare. Det heter i pappren att de är av utländsk härkomst.
-Man undrar när de blir svenskar, födda här, uppvuxna här, delar de flesta av våra värderingar som ingår i en konvenans. Invandrare - när har de vandrat färdigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar