Igår var det dags igen.
I flera decennier har svenska matjournalister samlats under Sven-Gunnar Svenssons taktpinne på Operakällaren för att avnjuta säsongens första lutfisksmåltid - jag vet inte hur många år jag själv varit med, men det är åtskilliga - en mötesplats genom generationer av "matskrivare" och ett utmärkt tillfälle att stämma av matjournalistiken med varandra.
Varje år varieras ämnet för dagen. Här har varit allt från statsmän till biskopar, landshövdingar till stjärnkrögare alla med det gemensamt att de serverar lutfisk som festmåltid utan konkurrens.
Igår var det Leif Mannerström som kom med en mycket klassisk lutfiskmeny - inget trams, inga konstigheter, bara en helt fantastiskt kokt lutfisk med klassiska tillbehör.
Roligt också att han serverar den exakt så som jag själv föredrar den - alltså inte med det saltrökta tråkigt torra baconet utan med utsökt rimmat stekt fläsk i bitar. Det är så den serveras i Norge och vi svenskar har misstolkat deras "ribbe" och "ribbefett" för att vara svensktråkigt bacon. Ärtor, bechamel, kryddpeppar, svartpeppar, skirt smör ska till.
Jag kan inte hålla denna måltid för annan än att det är den bästa lutfisk jag någonsin ätit - i alla fall på långa. Jag minns en lutfiskmiddag fövisso på Engebretsen i Oslo 1974 några andra på Gamle Rådhus, men dessa lagade på torsk som är mer lamellig, fastare och lite sötare. (godare)
Å andra sidan - när Leif Mannerström sätter an tonen för hur det ska smaka så blir det ofta bäst om det är fisk.
Som en elegant förrätt serverades en mannerströmsk skaldjurscoctail efter klassiskt 60 tal och det håller, och kommer att hålla, långt in i det 21a århundradet, lita på det!
Operakällaren har alltid varit bra på att servera suffléer till stora hoper av människor vilket i sig är en stor konst - här kom det pösigt höga hjortronsuffleer till dessert. Allt alltså som att smaka på en bit av himlen - eller som man säger om lutfisk: Gudomlig spis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar