Klorerad vitlök odlad i mänskliga fekalier

Spansk vitlök på fat av Eva-Marie Kohte

När vi var små kom tant Barbro in till oss på Långängsgatan i Smedby, eller om det var tant Ann-Marie, eller förresten kanske någon annan tant (alla var tanter och alla kring 30 fyllda!).

Så sa hon på sin östgötska: "Hörredu de måste varit någon italienare på bussen idag för det luktade vitlök så man knappt kunde va där”

För så var det på 50-talet, att det var bara utlänningar som luktade vitlök. Hur kunde dom, helt utan respekt! Vitlök = Utlänning.

När senare Tore Wretman lagade mat i radio och TV var han stolt över att använda vitlöken ”men bara som en doft, en kryddning”. ”Därför tar man gärna en teakskål till salladen och gnider skålens insida med en vitlöksklyfta. Akta så att inte det blir för mycket för vitlök kan ta över all annan smak”.

Jam wunzen nguea, Het sallad på kallt kött med vitlök och chili

Vårt smaksinne är antingen fördärvat av all kemi i maten, eller utvecklad så att sensorerna kan känna av hur andra råvaror lyfts av vitlöken. Hemma hos oss öser vi vitlök i speciellt alla asiatiska rätter.

Igår gjorde vi en Jam wunzen nguea till lunch eftersom jag helstekt en bit entrecote till 48 grader innertemp och skar kall i tunna skivor, Charlottenlök i väldigt tunna strimlor, massor av vitlök, salladskål i strimlor, tomat i bitar, fisksås, rostad chili och soja. Hett, saltigt, umami och vitlöksstinnt.

Köpte spansk vitlök, aldrig kinesisk. Läs här varför!

Min egenodlade är slut för länge sedan och eftersom jag inte har odlingsjord (får i maj) så blir det ingen egenodlad förrän till nästa år. Men snart är det färskvitlökstid och det ser vi fram mot, vi vitlöksälskare.

PS! Som liten på den tiden bara utlänningar åt vitlök stärktes min nyfikenhet av det som låg utanför min egen lilla Långängsgatesfär med tanter och farbröder som mest kunde ta ut svängarna med paltbröd, korvkaka och gäddqueneller (inte helt fel det heller, men allt i övrigt som var främmande gavs förnamnet ”exotiskt” och det inkluderade vitlök). Ska man säga något gott om min farsa så var det nog att han tog ut svängarna betydligt och var öppen för smaker som ”utlänningar” estmerade och det tillfredsställde min nyfikenhet och skapade grogrund för mat från hela världen. DS

Cravings: Sillbullar med korintsås

Matsedeln sitter uppspikad, inramad och glasad vid kafédisken på secondhandstället Skopan i Upplands Väsby. För den intresserade går den inte att gå förbi utan att bokstavera sig genom vad Stadshotellet i Växjö en gång serverade sina resande och boende.

Alla dessa bortglömda eller för den skull hotade smaker, dofter, texturer. Och med den goda smaken att servera smårätter som assietter, en tydlig svensk kommentar till kontinentens tapas (minns att jag stötte på dessa på Lindgården i Visby)

För att tyda flera av smakerna behövs ”Blunkens handbok” där de exakt beskrivs.

Självfallet fastnade jag direkt för Sillbullarna i korintsås som vi tiggde och bad landets då främste matkreatör Christer Lingström att laga till oss en fredag bara för att. Och som han gjorde det. Det blev en ahaupplevelse för fler i sällskapet som inte tidigare smakat och för mig som ätit sillbullar sedan barnsben så kärt i smakminnet. Det var också de absolut bästa sillbullarna jag någonsin ätit (utöver mina egna som jag tyvärr lagar alltför sällan).

Det finns en alltför stor misstänksamhet mot det här med att blanda fisk och kött tillhopa. Aningslösa i vår cullinariska historia förbiser vi smakens traditioner och glömmer söndagsstek eller rulader kryddade med ansjovisar (vår inhemska fisksås om än att ansjovisen är utländsk med sin kryddning), strömming och fågel finns också i vår mathistoria inspirerad från Finland för att inte tala om gotländska idbullarna. Om dem sa min gode vän, sedan länge bortgången, Nisse Sundberg: Ska man laga idbullar så tar man en id och en ko och mal samman, sen steker man och serverar!

Skärtorsdagen inledde vi i samma grupp som för tio år sedan övertalade Christer Lingström att servera oss sillbullar med korintsås att göra sammanledes (Karln är tokig i kroppkakor så han borde ha insikter). Ett av huvudargumenten är att Lingström hade kvar sillbullarna på lunchemenyn i 14 dagar och sålde slut av dem varje dag.

Det här är alltså steg ett i vår lilla utmaning.

Följ länken så finns mitt recept (lite dåligt korrat upptäcker jag nu, men ändå fullt läsbart)

Köra snus och sela häst

Någon gång andra hälften av 50-talet. Kanske 57, jag är fem år gammal och till häst på Härlunda prästgård i Västergötland, ett arendeställe till min mormors fosterföräldrar. De fick två egna barn, en flicka och en pojke. Dessa syskon lämnade aldrig arrendegården utan blev kvar och levde ihop hela livet. Gubben där till vänster var en snäll människa – han hette märkligt nog Lager i efternamn och vi var alls inte släkt.

Så småningom, jag har förstått det långt senare, när mina föräldrar var uttröttade skickade de ner mig som trettonåring till syskonparet som också var snälla människor. De lärde mig sela och köra häst, vända hö och stränga och bygga hässjor med hötjuga. I pauserna och i skydd för solen i skuggan av en långhässja serverades kaffe med nybakta bullar, iskallt källvatten och så gick snusdosan runt, Ljunglöfs ettan, som trettonåring var det snart nog en självklarhet att inte vara sämre än någon annan så jag inmundigade min första pris. Den satt som en smäck under läppen och jag...ja…allt liksom dansade i solvärmen, solkattor, hässjor, ardennern och kaffepanna.

Svårt att vara på plats och inte låtsa om något. Som att i värsta panikångestattacken låta allt vara och själv vara som vanligt, helvete! Men det gick med källvattnet i såar.

Var snussjuk ända in om aftonen och somnade nog tidigt av nikotinsviter.

En klok människa hade naturligtvis gett fan i snuset för all framtid. Men som den beroendemänniska jag är så lät inte detta vara. Kicken från gårdagen, om än i största obehag var trots lockande och när snuset gick runt efter första morgonfikat på vallen var jag inte sen att ta för mig och nu med en större pris än dagen före. Det var så jag blev fast. Andra prisen var ren njutning.

Sedan den dagen har jag snusat dagligen i 52, snart 53 år.

Och det var här det började, till häst på Härlunda prästboställes arrendegård hos mormors fosterföräldrar.