Soffa och två Karls Rüdigerfåtöljer (Mono) säljes förmånligt

Det är väl inte sådär comme il faut att annonsera på den egna bloggen, men jag gör ett undantag för att ge läsare chansen innan jag slänger ut det hela på blocket rent kommersiellt.

Jag säljer nu min soffgrupp signerad Karl Rüdiger, en av de bättre designerna på Bolia och känd för sin fåtölj Mono.

Fåtöljerna (2 st) har några år på nacken och soffan lite över två år. Tyget är röd ull och vad ska man säga...fåtöljtyget är lite slitet i kanterna eller snarare patinerat och soffan är inte helt fläckfri. Tittar man noga är soffan också lite hängig vid ena karmen i tyget. Medföljer tillverkarens egen ulltvätt för soffor och pedanter.

Nypriset vill jag minnas låg för hela gruppen, (den stora soffan och de två fåtöljerna) i häradet 18-20000 eller till och med mer.

Nu frågar sig vän av ordning om det är så illa att han, den där Tabberaset, tvingas sälja bohaget för att få det att gå ihop?

Nej så illa är det inte, men sedan morsan gick bort i våras och farsan flyttade till ett boende där han blir omskött och omhändertagen och har sällskap har det blivit en hel del grejer över från barndomshemmet. (Herregud jag flyttade hemifrån för exakt 44 år sedan!)

Dessa, alla nostalgikickar, ska in i mitt radhus i veckan och det är för att få förnyelse och luft som jag vill bli av med soffgruppen - kommer att sakna den röda färgklicken hemma något våldsamt.

Låt säga 2.500 för soffa och fåtöljer allt i ett vid snabb affär.
(Ändrade priset sedan jag tagit ut soffan i solen, den har en och annan skönhetsfläck.)

Maila mig på lager (alfakrull) tabberaset.se

(Och jag som en gång i tiden lovade mig själv att aldrig äga mer än att det gick in i en folkvagn)

Charmigt hett - jam vun zeen moo - sallad på fläsk, glasnudlar och chili

Grillningen igår gav två skivor härligt fet grisnacke över. 

Raskt kokades upp vatten och i det fick glasnudlar av lämplig mängd mjukna. Köttet skars i "remsor" och tossades med fisksås, lime och chili (hemgjord torkad hårt rostad och sedan krossad). De heta nudlarna över och så blanda med friska hjärtblad av selleri.

Varsågod, hetare en kärlek.

Grillning - grisnacke med grönsallad och BA

Ibland får man vara som folk är mest, åka pendeltåg och sådant där, eller att grilla till exempel.

Så var det det här med vädret. Därför var det lite av premiärkänsla först idag, mitt i sommaren, bara för att det var uppehåll.

Tvåtimmars marinad av olika skvättar: Grovt krossat vitpeppar, fint skuren rödlök, fisksås, pojkesoja, ostronsås, en skvätt rosévin och så rikligt med goda olivoljan.

Grillen het, vänd köttet ofta - det är en dödssynd med bränd gris.

Japanskt förtecken, inget annat - på årets sista rårörda rabarabersaft

Blev bara en sådan vackert röd färg. Nu har vi till sällsynt sköna njutningsstunder i vinter. Fryser in råsaften och sötar efter vart. Faktiskt så är råsaften alldeles utmärkt som en tuff alkoholfri apretif, sötad tävlar den outspädd med den mest aromatiska likör.

När jag nyligen fyllde några år hade jag fem liter outspädd och måttligt sötad rårörd rabarbersaft som alkoholfritt alternativ parallellt med en djäkla massa starkvaror.

Av brännvinet smuttades bara total några deciliter, av rabarbersaften blev det soprent.

Jag har skrivit så mycket tidigare om rabarbersaft att det är onödigt att upprepa, följ bara länken, men använd en deciliter mindre socker per avrunnen saft och fyll på plastburkar med lock och frys istället,

Broskben som gnagisar och len gratäng på blomkål med grädde, ägg och smör - Det mina vänner är LCHF!

LCHF-köret fortsätter. Man gör så GOTT man kan. Broskbenen brukar jag köpa i Hötorgshallen, men har hittat denna förbisedda styckningsdetalj med så mycket smak i på   City Gross Stinsen - en butik som jag egentligen givit upp hoppet sedan grönsaksavdelningen misshandlats å det grövsta (verkade vara bättre nu).

Delar broskbenen i "munsbitar" med vilket menas lätt hanterbara att gnaga. Kör sedan exakt tio minuter från första pyset i tryckkokare*. Blandar en marinad av mörk kinesisk soja, fisksås, pojkesoja, en doft av spiskummin, en hög med krossade vitlökar, nymortlad vitpeppar och en skvätt nypressad lime.

Ta ur broskbenen heta ur tryckkokaren och vältra runt i marinaden. Låt stå och dra tills svalnat. Hetta upp rejält med olja i stekpannan (tills en strid ström av bubblor flyter upp från en nedstucken ätpinne - då är det tillräckligt hett). Stek/fritera tills riktig färg. Lägg upp på papper att rinna av och servera med gratängen.

Jo just det, innan broskbenen kokas så får ett helt blomkålshuvud en duvning i tryckkokaren (exakt fem minuter från första pyset). Ta upp med hålslev och låt rinna av. Lägg i oljebestruken ugnssäker form och skär ner i småbitar. Ta tre deciliter grädde med två hela ägg och vispa samman, salta. Riv en rejäl bit god ost och rör ner i smeten. Häll över och gratinera tills det hela stannat, kanske 15 minuter 200 grader, mellersta ugnsnivån. *Koka sedan broskbenen i blomkålsspadet.

Servera med en nam prig bun

Hallå - smultrontajm, eller konsten att med framgång och god smak för vintern bevara sommarens smultronminnen på burk.

När jag fyllde år nyligen fick jag en smultronplanta. Har ännu inte kunnat göra en botanisk analys så jag vet inte riktigt vilken sort det är, stora söta goda bär har den i alla fall.

Hörrni, jag har läst på. Märkligt nog har det fastnat. Återkommande skriver jag för andra om smultronen, från de tidiga dolda av skogen, framkallade till parkerna, njutna av 1700-talets habitueer och så småningom korsade med virginiabär och chilenska bär att bli Fragaria, jordgubbe. Men så fiffigt var det på den tiden att de stora parksmultronen redan då kallades för jordgubbar utom att man då ens visste att de framtida stora söta midsommarframkallarna skulle vara "jordgubbar" i egentlig mening. Smultronsemantik.

Nu slumpar det sig inte bättre än att jag samlar på olika slags smultron och tyvärr också lagt ett jordgubbsland. Tyvärr skriver jag för jag hinner knappt hålla det i ordning. De växer hipp som happ och utan nätteckning som ungtrastarna alltid trasslar in sig i.

Som trädgårdsodlare finns de några få genvägar att ta. Jag gör det ofta, utrustad med en liten sekatör och en liten spade, kuvert och en penna att skriva vad som är vad. Botaniska parker är institutioner som är glada över att det finns folk som vill sprida vidare, ta till vara gamla sorter, förvalta och bära vidare.

Råshultssmultron

Jag tog tre små revor av vardera Fragaria Vesca Monophylla från Linnés Hammarby och hans omskrivna "mullbänk" alldeles vid stora huset. Och det slår mig att jag i skrev, när jag skrev om den stora stölden, att jag nämnde i förbifarten om Råshultssmultronen som också togs som små revor.

Jag planterade Råshultssmultronen till vänster och de skygga enbladiga (monophylla) till höger i en pallkrage med trädgårdsjord, sand och kompost.

Monophyllan har inte haft en chans - det är väl därför den hart när är utrotad (Nej förresten, det är förmodligen för att den har i stort sett oätliga bär, monomphyllan är mest botaniskt intressant, tänkbart ur ett korsningsperspektiv).

Råshultssmultronen bär frukt stora som virginialienses och söta som en parfymbutik, djädrar - förstår Linnés fäbless för denna sort. Jag kan inte minnas att jag tidigare smakat en sådan fullständig smultronarom som verklig. Faktiskt lite åt det syntetiska smultronläskhållet.

I morgon ska vi dit och plocka av allt moget från Råshultsplantorna och blanda med mina, eller snarare Linnés, vita ryska smultron och så blir det kok med syltsocker, bara hastigt och ner i små dagskapslar av plast fvb in i frysen. (Mer om vita smultron och smultronsyltskok här) I vinter, när snön yr och det är -30 som det brukar vara här i Rotebrosänkan straxt syd om skansen där Sverige en gång förlorades åt danskarna 

(inledningen till Stockholms blodbad 1520 då Sten Sture illa utrustad först förlorade borgen vid Almare Stäket och drog sig tillbaka till den gamla försvarsskansen med en "rote", därav namnet Rotebro, och där krossades fullständigt...).

Då, när det är så djävligt, är smultronsylten det bästa man kan äta till rågmjölsgröt! eller till en ost värd namnet.

Smultronhistoria...HÄR!

Den som skriver att LCHF är trist, får skylla sig själv

Jag har fått mail från övertygade fantaster och jag har fått kommentarer över min Facebook: LCHF är bara precis så trist man själv gör det till.

Håller dock fast vid att variationsrikedomen är begränsad, i alla fall mätt till vanan.

Fick ett snabbt tips, dessutom ett faktum jag sorterat bort för att istället haka fast mig vid fläsk nöt och ägg:

Skaldjur, ostron och nötter!

Sagt och gjort, valde bort ostronen som på våra breddgrader inte blir aktuella förrän första R-månaden...(agrusti?)

Slog en majjo snabbt som attan. Vände ner en, nej två, handfullt med räkor, lika mycket kräftstjärtar, stora musslor och drygade ut med hårdkokta ägg i kvarter samt en burk crabstick i lag (fast utan lagen förstås). Så vände vi runt och åt med förskräckligt god min. Eller vad är det nu hon brukar säga?

Jättegott!