Pitepalt, Astrid Lindgren, Junibacken och ett djävla väder

♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva, ♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva, ♪♫..♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva ♫♪♪ uti hundrade Åååååår!!!!♫♪♪ LOVISA HAR BLIVIT 12.

Lägligt hade vi fått biljetter till Junibacken och Piteå Kommuns heldag på stället. Biljetter från Jenny och Nils Björkén som blivit förhindrade att åka med barnen. I biljettens funktion ingick att Piteå Kommun med sponsorer bjöd på Pitepalt i Junibackens matsal. Dit drog jag alltså mina stockholmsbarn att äta antikviteter, men som de åt.



"Det var inte det bästa jag ätit men det smakade väldigt bra", var födelsedagsbarnets exakta kommentar och jag tar det som intäkt för att vårt exellerande inom traditionella smaker givit resultat och självfallet fick de höra min lilla föreläsning om att dessa rätter inte alls är så gamla, förvisso med tradition, men inte med en lika lång tradition som till exempel lutfisk som man kan spåra tillbaka till biskop Brasks dagar och ännu längre. Potatisen (som ingår som en väsentlig del i denna liksom i kroppkakan) kom ju inte till oss förrän under mitten av 1700 talet och på allvar först 75 år senare. Så, ska man säga att palten skapades någon gång i mitten av 1800-talet och att den i så fall är ungefär lika ung som seden att ta in julgranen (fick vi av tyskarna). Palt förresten betyder "litet stycke" på fornspråk. Denna palt har också ett ursprungligt släktskap med piroger som kom till oss österifrån, varför det kanske är förklarligt att denna variant först uppstod i östliga gränstrakter (Öland och Piteå). På Gotland formades "pirogidén" till "Ugnstrull" som var ett degklump som fylldes med det man hade för handen, förslagsvis strömming och fågelkött. I Finland finns den här rätten också och där kallas den ”Kalikukko” som betyder ”Fisktupp”.

"TYST NU, kan vi inte få äta i fred"

"Okey okey, jag bara ville att ni skulle få veta, otacksamma ungar"

"Den var lite för kompakt kanske, lite för kladdig och fläsket som fyllning var lite väl blekt", "Men det var gott med smöret och lingonen till".

August åt en hel, Alma åt en hel, Lovisa åt två och jag själv åt fyra. Kan det bli en roligare lördag...jo, för vi åkte till Moderna först och skulle väl om lusten funnits på allvar slunkit in i konstens rum, men målet var pepparkakshusutställningen som självfallet intresserar oss då vi laddar för en Riddarborg av något slag i år igen. MEN - kön till kassan var bibliskt lång så vi backade ur.



Nu fick vi istället en bjudtur i sagotåget på Junibacken och det slog mig att det där var precis rätt anslag. Vi flög, vi åkte och vi drömde i en liten vagn och genom den ena Astrid Lindgrenmiljön efter den andra, hur bra som helst. "Man skulle vilja hoppa ur vagnen och leva livet vidare i drömmiljöerna", sa födelsebarnet. "Det påminner om när vi var på Näs"

Gör det, åk tid och åk drömtåget med barnen och försök hinna med och se ett teaterstycke i Villa Villerkulla också - inspirations och improvisationsteater.

"De hade ingen scenografi alls, och inga utklädningskläder, ändå fattade man".

Så pratade vi Astrid Lindgren och Alma som är såld på kändisvälden frågade för hundrafemtioelfte gången om jag verkligen var hemma hos Astrid. Då såg vi i en bild från lägenheten på Blekingagatan och jag kunde säga att "exakt i den soffan satt jag med Astrid och drack kaffe med dopp". Efter den dagen blev inget sig likt.

Lutfisk är inget man "äter" den "begår" man!

Dagens lutfisk på Edsbacka Wärdshus

Sent ute i år. Har varit på lutfiskpremiärer betydligt tidigare förr. På Gamle Rådhus i Oslo brukar första lutfiskbordet begås kring första oktober, på Engebretsen året om (i alla fall var det så förr).

Så har jag rest över nästan hela Norge i omgångar för att studera fisket, torkning, beredning och noterat de många olika sätten att äta lutfisk på beroende efter var man bor.

Det är klart man blivit inspirerad av allt detta och det som inspirerat mest är att äta den gyllene middagen, det vill säga lutfisk beredd av torsk. Stunsigare i texturen, lamelligare än långan, fiskigare och renare...om den är perfekt urvattnad och tillagat förstås. Men torsken saknar den nedärvda traditionalismen i smaken, den saknar limmigheten och djupet som långan färgar lutfisken med och som håller rakt genom torkning, lutning, urvattning, tillagning.

Bästa lutfisken jag ätit var på ett ställe efter norra Finnmarkskusten där den serverades med riven brunost och sirap. Det mjälla sträva i mesosten lyfte fram den lena blanka konsistensen i fisken och den basiska smaken balanserades med sötman i sirapen - helt fantastiskt tänkt och jättegott.

Idag begick vi lutfisken på Edsbacka Wärdshus - en gammal tradition i huset då Christer Lingström vurmade för lutfisken och inte sällan serverade vännerna i Lutfisksällskapet rätten på exakt samma bord där vi satt idag till lunch.

Udda servering idag kan tyckas, men det funkade. Bechamellen i lika stor servering som det skirade smöret och senapen. Rikligt med lutfisk på tallriken, osedvanligt fast och fin utan slamsor och grums. Svartpeppar och kryddpeppar finmalt vid sidan om. TIll hopa var det här, hör och häpna, en av de bättre lutfiskmiddagarna på länge. Nu får den tävla med nästa lutfiskmiddag jag bokat in mig till.

Nästa lutfiskmiddag, om inget kommer emellan (förslagsvis lutfisk fram tills dess) är på Sällskapet i mitten av december. Jag har, på initiativ och efter inbjudan av Michael Bejke, föreläst om lutfisk därstädes tidigare och ser efter koll i bloggen att första gången var 2008. Andra gången var året därpå 2009. År 2010 blev ett mellanår utan engagemang därstädes. Nu återkommer jag och ska försöka berätta om lutfisken på ett nytt sätt (hur nu det ska gå till, med den fixar sig nog).

Då inställer sig frågan, hur jag själv egentligen allra helst äter denna raritet inom gastronomin? Jodå, så ren och ofördärvad som möjligt. Det är nästan omöjligt egentligen för lutfisken måste ha feta smaker för att själv kunna smaka. Enklaste valet är då skirat smör med sälta (obs inte brynt smör, det blir för nötigt och nötter funkar inte ihop med lutfisk!!! Basta!. Grönärterna ska vara som puré och det ska vara riktigt fett stekfläsk i bitar i stället för röksmak av bacon. Mer om den slags här.

Stabburet Svoværpostei mitt i natten och på Finncrisp med tyskt smör från Lidl

Natten har inga ögon, då kan man snaska i sig sådant med förtjusning som många andra tycks rata, Finner det tyska smöret från Lidle synnerligen gott - förmodligen tillsatt smörarom (för trött för att ens läsa förpackningen).

Rodjana var i Norge för någon vecka sedan och jobbade. Hon hade med sig en kasse favoriter hem, Stabburets Svolværpostei

Den här kaviarliknande röran där torsrommen klädsamt kompletterats med torsklever är snuskigt god och allrahelst på nämna Finncrisp och allrahelst när alla andra sover

Boka in söndag 12-15 och möt vänner på Hersby

Lite thailändskt "munmassage" - snuskigt gott

Hittat fläsk värt namnet. Tärnar så grovt som man vågar. Lite lök i båtar, massor av vitlök, chilli, stjärnanis, kanel, pojkesoja, fisksås. Så får det koka tills fläsket nästan faller i stycken och som toppen tillsätts en hel hög med vaktelägg. En förenklad form av Paalow moo

Det här är enkelt, Ungarna älskar den och bara tre ägg går åt, ägg som blir alldeles frasigt friterade i kanten och med en om inte krämig så i alla fall mjuk insida. Även här en skvätt fisksås eller pojkesoja, det gröna av purjo eller vårlökar.

Fotnot: Ha, den som Googlat i tron jag skulle ha något utmanande att säga om det senaste avseende salongerna misstar sig grovt, har jag något att säga så är det att det är tragiskt. Tror mig kunna återkomma i sak lite närmare och senare.

Dömdes för tidelag - avrättades

”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga diur; then skal halshuggas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt”.

Nedan bara några av de arma satar som avrättades senast vi hade en lag som förbjöd sex med djur (Dessa unga och gamla män tillhörde Sollentuna härad jämte Danderyds skeppslag):

Danderyds skeppslag
Avrättades på "nya afrättsplatsen" i Kärrdal

• Erick Ericksson. 1/7 1644 (ev. domens datum)
• Johan Fröijderik, gammal kapten. 18/5 1650
• Peder Oluffson. 21/3 1656
• Jöns Persson. 14/2 1662
• Wilhelm Berent, tysk ryttare. 8/12 1690
• Lars Johansson, bonde. 16/12 1697
• Per Andersson, dräng 24 år. 24/6 1712

Sollentuna härad 1659-1752
Avrättades på allmänningen, galgbacken vid Steks färjas läge (Stäket)

• Jöns Andersson, ung dräng. 7/11 1659
• Pär Simonsson, 15-16 år. 19/11 1660
• Johan Mattsson, ung dräng. 15/10 1686
• Anders Larsson, pojke 20 år. 20/5 166
• Håkan Hansson, dräng 24 år. 18/4 1741
• Nils Nilsson, dräng 21 år. 25/3 1746
• Erik Pärsson, bonde 67 år. 8/2 1748
• Olof Ericksson, gift bonde. 6/7 1750
• Olof Andersson, dräng 21 år. 6/8 1752

Hanne Marie Björklund har en poäng i sin Brännpunkt i dagens SvD.

Kursiverade inledningen är direkt hämtat från 1734 års lagtext. Avrättningsdöden som straff stod kvar i den svenska lagtexten ända fram till 1864, men den siste att avrättas för brottet var 1878. Straffet förmildrades genom åren, men handlingen var straffbar ända fram till 1944 då man strök tidelagsbrott ur lagboken samtidigt som man strök förbudet mot homosexuella handlingar. Alltså, förbud mot tidelagsbrott med påföljande straff har alltså redan testats i Sverige och följdaktligen även i modern tid utan att brotten vare sig minskat eller upphört.

Under avrättningstiden var det vanligt att kvinnor som ville bli av med sina män anmälde maken för att ha satt på en ko. En förorättad piga på en gård (som naturligtvis tävlade om bondens gunst med dennes hustru) gick till länsman och anmälde bonden för tidelag. Bevisning? En pall bakom kon!

Alla har väl hört om häxprocesserna där det flest var kvinnor som halshöggs och sedan brändes som straff för påhittade brott. De borde stå i skuggan av tidelagarna som likt "häxorna" också halshöggs och sedan brändes till och med tillsammans med de djur de haft umgänget med. Tidelagarna, nästan enbart män, är långt många fler bland de avrättade än häxorna.

Nu står vi inför en ny djurrättslag, inbilskt bambifierad, men fortfarande tillåts djurfabrikerna med kycklingfarmare, kalkonfarmare, köttdjursproducenter...fortfarande tillåts Caremapensionärer att svälta ihjäl!


Fotnot 1: Så här definierar jordbruksministern sex med djur. Klicka HÄR!

Fotnot 2: Varför jag skriver om det här? Delar finns självfallet med i min bok "Döden i Skogen"

Granig helg. Jo!!!! Det ska stå "granig" inte "Grinig"!

I Sollentuna Hembygdsförening har vi folk som tar på sig högtflygande uppgifter som en annan "aldrig i helvete" skulle klara av. Som att klättra sju meter upp i luften bland grenar i en gran och sätta upp julgransbelysning, eller dra igång en såg och anpassa granfoten till flaggstångsfästet eller att ta hand om alla kalla och blåsiga sysslor.

En av dessa som gör heter Erik Göransson. Det är han som syns på bilden lite otydligt för han sitter i grenverket längst upp. Jag får svindel bara vid tanken på att vara sådär högt uppe. Med det vill jag bara berätta att Sollentuna Hembygdsförenings julgran är på plats, sponsorskänkt av Rikard Dahlén, naturvårdschef på Sollentuna Kommun.

"Granen på plats" betyder att Hembygdsföreningens traditionella julmarknad är i nära antågande. Anteckna redan nu söndagen den 4 december mellan 12 och 15.



Sollentuna Kommuns skrytgran i plast tändes också i helgen och på det nyinvigda torget. Granen är väl OK med sina gigantiska kulor i grenen och fördelen med den är väl att man spar skog (vår gran på Hersby Hembygdsgård är en rese till gallringsgran). Det intressanta med invigningen var inte att granen tändes och att kommunalrådet Douglas Lithborn invigningstalade, nej det intressanta var Sollentuna Musikklassers högstadieelever som sjöng in julen. Alltså, de har en fantastisk klang och samstämmighet och har jag skrivit "aldrig i helvete" inledningsvis så kan jag lika gärna fortsätta med samma slag språkbruk..."Så djävla bra!" DESSUTOM läser jag i utmärkta lokala organet "Vi i Sollentuna" att niondeklassarna förra året i nämnda skola (där jag haft två barn sedan tidigare gåendes och en i vardande samt två som vill in senare ) hade högst meritvärde i landet. BÄST, med andra ord.

Så, efter innebandytider att passa, granar att resa och tända, luncher att tillreda och passa, möten att hålla så landade vi i Kyrkan igår eftermiddag för en "Advents-sing-a-long". Den där Turebergskyrkan tar sig vanor långt utanför min egen snäva fördom om hur kyrkor ska bete sig - man ska till exempel inte spela dragspel i kyrkan, eller helst inte alls! MEN det gjorde Karin Runow och det var snyggt med hennes dragspelston som påminde om Astor Piazzollas och från ett dragspel hon en gång hittade i ett soprum. För en gammal körsångare som jag var det här sensationellt roligt. Jag har inte sjungit i kör sedan jag lovade mig själv att låta bli ungefär samtidigt som jag flyttade från Norge 1978. Nu fick vi noter i händerna och sedan var det bara att köra på i adventsklassikerna, hur kul som helst.

August var med, i alla fall ett tag, sedan slocknade han på kyrkgolvet och gavs flygeltäcket till huvudkudde. "Sov Du gott" frågade jag efter konserten. "Som en prins", svarade August.