Skynda er

Jag fick en sen lunch idag. Häktisk arbetsdag och träning och ett sent möte sköt fram lunchen till alldeles nyss. Klockan kvart i nio gick jag in på Edsbacka Bistro och där på tavlan såg jag "tomatbrässerad kalvlägg med smörslungad potatis". Min nya moral stavas GI och därför ratar jag tillfälligtvis potatis och fick en ljummen sallad istället med paprika och gurka.
Jag njöt verkligen av köttet, av såsen, av grönsakerna - då djädra enkelt och så djädra limmigt och gott.
När jag betalar ser jag att det står "veckans lunch" på tavlan - det var alltså inte alls en kvällsrätt, men det goda köket och personalen förbisåg detta och lagade upp min lunch klockan nio på kvällen!
Den enkla lunchläggen är värd en omväg!

Det där är inte körsång det är doa-sång

Jag har sjungit i kör i hur många år som helst, men inte sedan 1978.
Såg fram emot körslaget i TV. Körsång är nämligen landets största folkrörelse, fler sjunger i kör varje vecka än vad den samlade sportpubliken utgör.
De flesta som sjunger i kör måtte ha blivit grymt besvikna av det som presteras i TVs körslaget .
Nu har jag bara sett ett halvt program innan jag swappade till annan kanal - det var så fullkomligt tillrättalagt.
Det är inte körsång det handlar om, det är en doa-kör bakom en solist. Körsång är något helt annat - det är precist, det är uttolkat, gestaltat och det är alldeles förbannat svårt, stundtals. Kör är inget bakgrundsljud.
Men nu är det här en matblogg med vissa utsvävningar så jag ska inte skriva vidare.

I Gaza dör barnen - svenska media toppar med hund som brunnit

Bild på SVT text idag när textTV toppade med storyn om hunden.

Den där teckningen som publicerades i PUSS i slutet av 60 talet blir väldigt aktuell. Jag tror det var Marie Louise Ekman som gjorde den, men är inte säker.
En kvinna som sitter med nedrullade brallor på dass och läser tidningen. Huvudrubrikerna på förstasidan handlar om det som idag finns på damtidningarnas och skvallerpressens förstasidor (inklusive kvällspressen). Längst ner finns en liten notis med en liten enspaltig rubrik: "Asien utplånat".

Idag brändes en hund ihjäl i en askhög någonstans när den 16 åriga matten var ute och rastade den. Det var på något bruk askhögen fanns och hunddödsfallet utmålas som helgens stora tragedi.
Samtidigt bombar Israel sjukhus, skolor, daghem, bostäder. Barn dör som flugor i det gigantiska flyktingläger som Gaza utgör. Det är inte ett krig, det är terror, avrättning och övervåld. Hunden i askhögen tror jag tyvärr är det enda som får folk i detta land, som domineras av djurrättsaktivister och ja-sägare, miljönördar och klimatdårar, att visa empati.

20 dagknut idag, fast på tisdag

Det är vår första syntetjul med en gran som bara viks ihop och ställs undan i låda. (Vet i katten var lådan ska ställas). Granen kostade mindre än en natursilvergran så om vi inte gillade det konstgjorda kunde vi slänga den åt fanders. Nu står den i vårt uteförråd

Javisst är det idag. Det säger jag helt utan grund och bara för att det är bekvämt för att det är söndag och ledig dag och alla julgransplundringar är igång. Egentligen infaller 20 dagknut 20 dagar efter julafton på Knuts namnsdag den 13e. Varför och vem Knut var kan man läsa på dessa kyrkliga sidor.

Den stora pepparkakan äts upp ikväll som kaffekaka. Den fick barnen av Gunilla och Heini till jul. Pepparkakshjärtat med den våldsamt härliga kristyren har hela julen gått under namnet Gunilla och Heinipepparkakan.

Morsning, korsning och goodbye

Vegetarisk lasagne och härlig entrecote

Man tager som det behagar. Det är precis vad Rodjana gjorde igår för Lovisa som bara äter grönsaker och fisk och skaldjur. Små tomater, färska lasagneplattor, bladselleri, purjolök i skivor, sojafärs, "pojkesoja". Ingredienserna varvades och täcktes med skivor av vår julost - whiskycheddar. Gratineras i het ugn tills genomkokt och fått fin färg. Alldeles utmärkt till de rejäla skivor av entrecote som stektes saignant, dvs bleu, dvs blodig och serverades med grovt hackad vitlök och smör från Ålands mejeri. Lite röksalt på lasagnen gjorde susen på det reda goda.

Oetisk marknadsföring av självmordsbok

Hon har en hel uppsättning akademiska titlar och hon skriver böcker, Ann Heberlein, i helgen utkom hon med en bok på Svante Weylers förlag om sina egna självmordstankar.
Lägligt "försvinner hon spårlöst" klockan tolv på dagen. Den medberoende omgivningen ringer polisen och anmäler försvinnandet, självmordsförfattarinnan misstänks själv ha begått självmord samma dag som självmordsboken utkommer.
Efterlysning går ut över hela Europa - tidningarna skriver om henne och sätter ut både bild och namn och kopplar försvinnandet med den nyutkomna och i dagarna recenserade boken.
Bingo - allt ljus i femspalt och stora trätyper i landets mest lästa tidningar.
Två timmar senare ringer Ann Heberlein från Köpenhamn och berättar att hon visst inte tagit livet av sig, vilket faller på sin egen orimlighet då hon ringer från Köpenhamn.
Om det här är en reklamkupp för att marknadsföra boken är det lite osmakligt, men storsmart speciellt som författaren både är teologie doktor och etikforskare. Var går gränsen för ett sådant företag?
Familjen sa tidigt, och medan Ann Heberlein fortfarande var försvunnen och via talesmannen Svante Weyler, att de inte satte försvinnandet i samband med boken.
Årets reklamgrej alla kategorier!

Hummer 140 år gammal slapp bli kokt

Det är lite kul med söta gastronomihistorier.
Som den om den 140-åriga hummern som fiskades utanför Kanada och vägde nio kilo. Vikten kan man ju säkerställa, men åldern? Det kanske finns årsringar någonstans eller något zoologiskt knep.
Det blev proteststorm när hummern hade sålts till en krog i NY och förevisades allmänheten kravlande runt i en glastank i skylten.
"Släpp hummern fri", skanderade förmodligen hopen.

Så fick det bli.!

Farfars-farfarshummern återbördades med havet och kryper omkring någonstans något lättad och tacksam.

Jag reste med Sven-Gunnar Svensson, för Er som inte vet vem han är har jag skrivit om honom här, till Norge för många år sedan för att titta på seifiske för Meny i P1.
Mellan två filéfabriker var det som en avlämningsplats för annan fisk än sei, fisk och skaldjur. En av fiskarena drog oss in i den ekande tomma lokalen med murbruksgolv och så pekade han stolt på en låda i en vattenbunke och där låg en enorm bjässe till hummer och plirade på oss med pepparkornsögon.
-Den vil jeg spise til lørda, sa fiskaren.
-Det tycker jag inte, sa Sven-Gunnar Svensson som annars inte alls har något emot humrar speciellt inte ätbara av normalstorlek och ålder.
-Den där krabaten är ju långt över din egen ålder. Det måste kännas ganska vidrigt att äta den då, tänk vad den har fått överleva. Jag tycker det är omoral, sa han liksom i förbigående.
Fiskaren som hade önskat visa oss hummern med stolthet backade omedelbart. Tog bunken och släppte ut hummer direkt i havet, den hade nämligen fångats alldeles i närheten av hamninloppet.
-Jeg ær helt enig med dej, sa han och såg lycklig ut.

(Var det inte Bosse i Barnen i Bullerbyn som under kräftfisket i sjön Nocken fick upp en kräfta, tittade på den och kastade den tillbaka i sjön. "Vad gör Du", skrek de andra barnen och Bosse svarade: "Hon såg så lessen ut i ögonen".)