Första morgonen i ateljén på hotel Chevillon

Vad gör man? Tredje morgonen här i Grez och allt riggat i den eminenta ateljén i gårdshuset, flödande ljus från taket, sirlande ljus från fönstren, staffli och vita väggar skavankade av tidigare gäster som målat i massor av färg, undersköna fläckar på golvet, en kvarglömd oljeflaska, en kvarglömd målarfernissa, doften, bänkarna och penseltvättshon - jag är sååå bortskämd.

Ja vad gör man? Jo som alla andra som varit här, jag gör en bild av bron över Loing från trädgården alldeles nedanför ateljén. Det blev ett måste att göra som alla andra, ett slags inre krav och nu är det gjort!

Stod upp tidigt, medan alla andra i huset tycktes sova, tog en kaffe och gick ner till Loing, tittade på bron, såg ut över vattnet, tänkte "är det här ens nödvändigt - jag brukar ju inte gör sånt. Tog med mig bron i minnet parallellt med alla andra minnen av den här bron jag sett andra göra genom historien tillbaka till slutet av 1800-talet och så fick det bli som det fick bli. Hastigt nedtecknad i pastell, bron från två håll i samma bild...sådär ja, klart. Nu frukostering med älskade resesällskapet och numera också sambon Kristina. Har vi det bra eller?

Vistelsestipendium i Grez sur Loing med lägenhet och ateljé i en månad

Den under decennier avbildade bron över Loing

Det blev en hel del kilo material som Kicki fick släpa till flyget, till

tågen nedför och uppför trappor. Min ischias håller i sig nämligen. 

Stark och beundransvärd partner!

Vi drog iväg igår med flyg till Paris och sedan med tåg och buss till Grez. 

Självfallet oerhört nyfikna på

vad det gamla konstnärshotellet hade att erbjuda.

Första kaffet i Frankrike, Melun mellan tåg och buss

Planläggaren som håller koll på allt, att allt är med, att rätt tåg väljs, 

att rätta väskorna plockas av bandet och att vi kommer fram dit vi ska...råkoll!

Lägenheten rymlig och ateljén en dröm. Bagaren tvärs över gatan med fantastiskt bröd. Vad säger man - kan det bli bättre?

Fick mitt vistelsestipendium till Grez sut Loing via konstnärsklubben och Grezstiftelsen efter ansökan som jag skickade in före jul 2022. Har alltså vetat om det här ett tag, men ville inte säga något andra än våra närmaste innan vi landat här som igår. Idag 29 grader varmt och strålande sol.

Trots min ischias promenerade vi idag, första riktiga dagen här, vid lunch två kilometer till en angränsande by för krogbesök. En  alldeles utmärkt flankstek på Angus och Kicki en minst lika utmärkta Ravioli, självfallet båda med tryffel. Har glömt den höga nivå enkla familjeställen håller och att man nästan alltid blir så väl bemött. Det här blir förmodligen vårt stamlokus en månad framöver, Le Chabada i Montcourt Fromonville. Jag åt enoch 

Idag har det fått vara en återhämtningsdag efter resan igår. Etablerat mig i ateljén och plockat upp den nästan 20 kilo tunga materialväskan Kicki släpat med åt mig - min våldsamma ischias påminner mig om att jag har en kropp. 

I morgon ska jag jobba med något som är grönt, hade jag tänkt mig. Ni som följer mig på instagram under goranlagerart vet vad jag pratar om och att det blivit en rad mörka bilder i sommar. 

Snart promenad ut för att köpa lite bröd och ost till kvällen. Jag och Kicki tänder ett ljus mumsar små getostar och brie. Hon med ett glas vin och jag med ett glas av mitt favoritvatten Badoit. Sedan låter vi den franska natten göra vad den vill med oss. I morgon blir det ateljéverksamhet om inte solen och värmen lockar ut oss på andra kulturella äventyr i den lilla medeltidsbyn.

Min ateljé här är väl den bästa man kan tänka sig...

...precis så utrustad som jag önskar och med ett flödande ljus.

Besök hos Axfoundation på Torsåker, en nödvändig labinstitution för framtidens mat

 

Otrolig eftermiddag på Axfoundation på gamla Torsåkers gård i arrangemang med kära Matmaffian. Från stampad jordgolv i ladan till en experimentverkstad med laboratoriekök för provlagning och tester av att ta tillvara sådant vi ratat i över hundra år. Eller vad sägs om braxen, bifångsten som kastas tillbaka eller som annars får ruttna på land. Gamla sorter som gråärter, lupiner, bönor odlas i egna landen.

Verksamheten på Torsåker drivs utan krav på vinster och endast med fokus på utveckling och forskning kring framtidens mat. 

Med oss hem fick vi en påse färs av baljväxter som befriande nog inte alls benämndes vegetarisk köttfärs.

Eftersom den tinad på väg hem lagade jag den omedelbart, fräste i kallpressad rypsolja från Åhmans lantbruk. Svarade inte riktgt och nästan vägrade bli brynt för ökad smak. Välte ner i stekgryta med  egenodlad potatislök som fått småputtra i 40 minuter och tomater utan skinn, chili, salt och lite soja samt buljong och vatten - alltså en köttfärssås utan köttfärs, fatta? 

Resultatet kan sammanfattas "Över förväntan" eller "Äntligen ett alternativ" eller "Faktiskt jättegott och med en behaglig tuggstruktur" Långt mycket bättre än de där mystiska vegetariska alternativen baserat på soja eller svamp.

En enkel men så smakrik liten soppa till lunch

 

August matäventyr går från klarhet till perfektion - han är så smaksäker (utöver exakt gehör i musiken).

Skördade precis brockoli som vädret tycks utmana så pass att de börjar blomma innan de knutits hårt, i alla fall en hel del och det verkar som att de har bråttom att yngla av sig.

August kokade en kort buljong och så lätt kokt brockoli och så dumplings med anka. Perfekt i ruskvädret.

Dungen sysselsätter mig än, dungen, ladan, landskapet, vädret och tiden. Här är de första skisserna

 Det hände sig för fyra år sedan exakt - det vet jag för jag blev påmind av Facebook idag, att jag gick ut i landskapet och på långt håll såg den där gröna dungen nästan som i horisonten av det stora mogna spannmålsfältet. Hade kritor och ett litet block och blev kvar med skiftet i ljus, bara som snabb anteckning. Jag som aldrig gillat landskap. Det här blev början till fyra års långsamt arbete med just det jag inte gillar, olika slags landskap. De som vill följer mig på Instagrams goranlagerart. Där speglar jag en rad avtryck av landskap. För mig är det den lilla världen som jag tampas med bara för att se om det är möjligt. Så enkelt är det samtidigt som det är en jävla fight och vittnar om min egen tålmodighet trots bokstavskombinationer, en slags övning i långsamhet som kan vara aktuellt för vem som helst att titta på, ta in och kanske uppleva.

Tjusigaste svampen, under en gran alldeles nära oss

 

Riktiga fläskkotletter

Sällan nu att man hittar riktigt styckade fläskkotletter, tyvärr. I förrgår dock ett undantag, styckat med fett och svål kvar och rejält tilltagna för 98 kronor kilot.

När jag var barn kom fläskkotletterna exakt sådär med så mycket fettburen smak medan morsan ojade sig över oss som tog en bit fett och en bit kött i samma tugga. "Ät inte fettet" ryade hon, men vi åt och njöt allrahelst farsan. Och så såsen som blir av stekfettet, alldeles underbar bara tillsätta lite soja och massor av grädde.

Vi grillade härligheterna och stekte långsamt färdigt i panna på vedspis till en innertemp av 68 grader. Sååå gott och gammeldags!