Vi lagade cognacsgravade lammfiléer, vi lagade ugnstrull och vi stekte underbar entrecôte efter stekgrad. Vi gjorde potatisgratänger och rotsakslådor, rôtisserade både kyckling, anka och stekar, gjorde tunna raviolis med svamp plockad i Alskog och vi kokade kajpsoppa både för radio och för en mängd olika matmagasin. Inte sällan tog Nisse, som för övrigt var med i IOGT, mig ner i sin exklusiva vinkällare där vi valde ett lika exklusivt rödvin till köttet. Det är alltså långt över 30 år sedan, säkert 40.
Och Mariannes matsalsarbete har satt så stort avtryck att det sitter där hos mig än idag. Det stora välkomnandet av gäster oavsett vilka de var, hur de såg ut, hur de var klädda. Det prudentliga dukandet, putsningen av glasen, de eleganta serveringarna både från fat och på tallrik. Aldrig en höjd röst, aldrig en offentlig tillrättavisning av personalen, små vinkar och ett alltid stort leende från nogsamt rödmålade läppar räckte.
Minns hur en gäst kom in direkt från sin svinlada (jo sådant känns) och blev stort välkomnad av Marianne redan i receptionen. Till bords beställde han högljutt, en gammeldansk 8 cl, en gröna hissen och en stor cognac. "Ja tack du ska få allting efter vart, ska vi börja med snapsen då kanske", kontrade Marianne förtjust på sin oefterhärmliga småländska. Så var det och så fick det bli. "Och något att äta"?
Självfallet har Hemse Hotel och dess radarpar lämnat efter sig hela högar med anekdoter och jag tror inte en enda är åt det sarkastiska eller elaka hållet.
Som när Nisse skickar en passning åt den gotländska kosthushållningen och en av de mest kända traditionella rätterna, idbullar. "Jo ser du, man tar en id...och en ko, sedan mal man allt kött, blandar och steker." Han var en sann mentor för mig inom gastronomin när jag tog de första allvarliga stegen.
