Pictor som motorcyklist

Jag har haft ganska mycket att göra med Albertus Pictor. Från det att jag 1970 skrev ett litet häfte som distribuerades av tidningen Norrort 1971 om kyrkorna inom täckningsområdet till mina vidare konststudier genom åren.

Nu sitter vi varje tisdag under valven i Storkyrkans Själakor och repeterar med Nicolai Kammarkör. Valven är täckta av bilder målade av Pärlstickaren. Fantastiska rebusar, berättelser och bilder från den bibliska historien. 

Läskunnigheten var inte så står om alls på hans tid och bilderna fungerade som den fattiges form av bibelkunskap.

MEN, inte visste jag att han var motorcyklist. (se bilden)

The Factory är ett genant namn på kommunalhuset

Smaka på ordet: "The Factory".

Nej inte en fabrik med rykande skorstenar och slamrande maskiner.

Tänk en kreativitetsverkstad utanför konvenansen, utanför ”moral” och bortanför lagar och förordningar. Tänk underground, tänk NY och filmen, teatern, konsten, gränsöverskridande.

Det är precis det som är The Factory.

The Factory är exakt allt det som konservatism INTE är. Det är den totala friheten i konsten, det är droger, alkohol, homosexualitet och queer, det är trans och porrfilm och det är en hyllning till utlevande, det är rent av farligt.

Det var på våning fem på 231 East 47th Street, i Midtown Manhattan, NY som Andy Warhol etablerade The Factory 1962 och här, och vidare på två andra ställen, föddes allt det nya, allt det förbjudna, allt som bröt. Ett flöde av konst, film och teater, 20 år av omtumlande och ohyggligt viktig gränsöverskridande verksamhet.

NU, behagar Sollentuna Kommun...

...axla namnet ”Factory”. Det blir inte en smula genant utan rent rödblossande på gränsen till komiskt. 

Kommunen gör det sedan man flyttat verksamheten från ”kommunalhuset” (Turebergshuset) till Akvariet vid trafikplats Häggvik under tiden det förstnämnda förändras (renoveras).

Tar man nu namnet ad notam så ser vi fram mot en riktigt härlig kommunal experimentverkstad där skicklighet premieras framför munväder, där kunskap tas på allvar och konsulterna sparkas ut, där koordinatörer, informatörer, kolportörer, ersätts med know how och människor som vågar och inte ideligen kränks i sina roller av uppstickare som utan grund och med skyhöga löner därför tror sig veta bättre. 

Nu hoppas vi namnet förpliktar och den kommunala förvaltningen blir den idémaskin den skulle kunna vara. Någon kunde väl kanske gå som Jesus i i templet och driva ut månglarna – driva ut de överflödiga snackarna och förhindrarna och skapa öppet spjäll gentemot kunskapen, släppa fram de tjänstemän som är problemlösare, kreatörer, nyskapare. Rasera småpåveväldet i kommunen där var och varannan utsetts till underchef vars enda funktion är att slicka uppåt och sparka nedåt, skapa ny struktur och få folk att inse att det gamla är omodernt och att ”The Factory” då skulle kunna målas i neon på fasaden om så vore.

Formex med Omar och Rasmus

På den gigantiska Formexmässan hade jag egentligen bara två mål, Haupt och Tove Adman. Det skulle bli en mycket längre resa för när jag tog mina första steg in på själva mässan knackade mig Omar Mischa Ud-Din på axeln, ”Är du här?”.

Uppenbarligen var jag det och jag blev jätteglad! Vi slog följe på samma sätt som vi gjort en gång tidigare på en matmässa för en förskräckligt massa år sedan och hamnade på både det ena och det andra intressanta. Han visade sig ha en betydligt bredare plan för sitt mässpatserande än jag själv.

Ändå hamnade vi på Haupt och hos en annan kamrat som jag saknat, Rasmus Ragnarsson. Vi träffades för många år sedan på Frantzéns och gjorde mycket riktigt en resa till Portugal på ett av Frantzéns gästspel och där träffade vi hela den Europeiska kockeliten och fick förmånen att äta vickning tillsammans med dessa en sen natt, oerhört givande.

På flyget ner sa vi att vi inte fick missa de grillade sardinerna på stranden…det gjorde vi inte heller.

Sedan dess är han smakguru på Haupt Lakrits och nu hamnade vi i en svindlande lakritsprovning, både Omar och jag tillsammans med ciceronen Ragnarsson. Svindlande? Absolut. Deras senaste med brynt smör är bara svindlande och till och med omtumlande.

Han frågade vad Tore Wretman tyckte bäst om för godis och som han gärna tog en eller två bitar av efter en middag?

Jag drog mig faktiskt blixtsnabbt till minnes, ”Lakritsbåtar”.

Så provade vi en läckerhet ur en påse ur serien Moomin skapad i akt och mening att rädda Östersjön. Ur samma perspektiv halar han fram en lakrits med fermenterad vitlök, också den svindlande god med en umami som smäller till i hela käften.

Omar och jag gick vidare och utan att han egentligen visste om det ägnade han eftermiddagen som en god själasörjare. En av mina nära vänner dog dagen innan och jag gick mest till Formex för att splittra mina tankar. Omar är präst vare sig med eller utan prästkappa. Tack för den här eftermiddagen! Den hjälpte mig på vägen och jag förstår att en bärare av sorg också tar tag i en viktig del av livet.

Sist hamnade vi hos Tove Adman vars abstrakta former jag är mer förtjust i än de praktiska och uppenbart självklara. Hon gör mina favoriter ibland och de dyker upp som små undrande element och taktila figurer som gör mig glad.

Bilder: Omar Ud-Din med benäget tillstånd

Berguven i Sollentuna Centrum

Gick väl ut sisådär vid 22-tiden igår kväll på promenad med Assar. Så var den där igen, Berguven, med sitt lustiga "hooo". För varje "hooo" stannade Assar upp och lystrade, spände blicken på ljudets håll.
Hörde Sollentunauven senast den 25 november 2018, nu är den tillbaka.
Kvälls eller nattrundan blir ännu mer spännande med en berguv som sällskap.