Formex med Omar och Rasmus

På den gigantiska Formexmässan hade jag egentligen bara två mål, Haupt och Tove Adman. Det skulle bli en mycket längre resa för när jag tog mina första steg in på själva mässan knackade mig Omar Mischa Ud-Din på axeln, ”Är du här?”.

Uppenbarligen var jag det och jag blev jätteglad! Vi slog följe på samma sätt som vi gjort en gång tidigare på en matmässa för en förskräckligt massa år sedan och hamnade på både det ena och det andra intressanta. Han visade sig ha en betydligt bredare plan för sitt mässpatserande än jag själv.

Ändå hamnade vi på Haupt och hos en annan kamrat som jag saknat, Rasmus Ragnarsson. Vi träffades för många år sedan på Frantzéns och gjorde mycket riktigt en resa till Portugal på ett av Frantzéns gästspel och där träffade vi hela den Europeiska kockeliten och fick förmånen att äta vickning tillsammans med dessa en sen natt, oerhört givande.

På flyget ner sa vi att vi inte fick missa de grillade sardinerna på stranden…det gjorde vi inte heller.

Sedan dess är han smakguru på Haupt Lakrits och nu hamnade vi i en svindlande lakritsprovning, både Omar och jag tillsammans med ciceronen Ragnarsson. Svindlande? Absolut. Deras senaste med brynt smör är bara svindlande och till och med omtumlande.

Han frågade vad Tore Wretman tyckte bäst om för godis och som han gärna tog en eller två bitar av efter en middag?

Jag drog mig faktiskt blixtsnabbt till minnes, ”Lakritsbåtar”.

Så provade vi en läckerhet ur en påse ur serien Moomin skapad i akt och mening att rädda Östersjön. Ur samma perspektiv halar han fram en lakrits med fermenterad vitlök, också den svindlande god med en umami som smäller till i hela käften.

Omar och jag gick vidare och utan att han egentligen visste om det ägnade han eftermiddagen som en god själasörjare. En av mina nära vänner dog dagen innan och jag gick mest till Formex för att splittra mina tankar. Omar är präst vare sig med eller utan prästkappa. Tack för den här eftermiddagen! Den hjälpte mig på vägen och jag förstår att en bärare av sorg också tar tag i en viktig del av livet.

Sist hamnade vi hos Tove Adman vars abstrakta former jag är mer förtjust i än de praktiska och uppenbart självklara. Hon gör mina favoriter ibland och de dyker upp som små undrande element och taktila figurer som gör mig glad.

Bilder: Omar Ud-Din med benäget tillstånd