Glas som vänder inåt, ser Nina Westman på Blås&Knåda

En sådan glåmigt vacker avslappande söndag. Sjöng först i mässan med Nicolai i Storkyrkan sedan upp till Stockholms Söder. Kaffe på Nyströms.

Inte något speciellt mål den här gången, bara släntrar fram och in på Blås&Knåda. En ny utställning, dagen efter vernissage. Man tänkte, ja det finns ju många olika sätt att försöka attrahera, muskelkraft och idé och så tänker man vidare, svårt att göra konst av det här med konsthantverk.

Ja, jag vet, bannor till förbannelse nu.

Men visst är det så, det har tagit flera generationer av försök och entusiasm att ta ner textilen från väggen för att bli skulptur, glaset från fönstret och bordet för att bli uttryck, keramiken från brukset till skulpturala bilder. Ibland lyckas det, oftast inte, det verkar finnas ett osynligt kitt mellan leran och ”att använda”, mellan glasmassan och det "pråligt användbara", mellan textilen och "koftan". Samtidigt tycks hela tiden den där önskan finnas att befria konsthantverket.

I mörklagt rum med fluoriserande ljus hittar vi de där magiskt vackra, drabbande, smärtsamma glasen. Nina Westmans sköra, spröda, känsliga glaskroppar som med ens vänder från föremålskonstens värld till upplevandet och de tar en med på en inre resa, en resa till ångestens hemliga rum, till drömmarna och för den skull också mardrömmarna. Där ser jag, visualiserad, PC Jersilds hjärna från  ”En levande själ” den svävar och är inte längre glas och den ser tillbaka på mig genom tankekraft. I behållare pöser glasbubblor upp som om de hade intentionen att ta över rummet. Glasbiblioteket av karaffer och kemilaboratoriets alla utensiler för oss till andra platser, andra världar. Utanför förhänget och med alla andra synliga bilder omkring undrar jag för ett ögonblick om rummet därinne verkligen existerar. Leken där till synes vanliga bruksföremål blir starka skulpturala former med ljus som förändrar.

Månen över Lugnet igår kväll.

Onödigt med den där tidsomställan nyligen, man hinner inte klart i trädgården före mörkret.

Pak bong - en av mina thailändska favoriter

Jo, det har öppnats en thaibutik i Upplands Väsby på Kyrkvägen 14, Raan Thai. Hittade dit och hittade lite smått och gott. Varje tisdag tror jag att det är flygs det in bra färska örter och kryddor och så har butiken underleverantörer av färdiga thaidesserter och en av mina favoriter cha plu som ibland går under beteckningen "falska betelblad" och som äts hoprullade kring lite rostad kokos, chili och torkade räkor, hackade jordnötter, rå lime med skal och palmsockersirap, "miang".

Men det var inte Miang som fångade mig utan ett knippe morning glory eller pak bung som det heter på thai och med det avses en vattenspenat.
Så enkelt och så gott och förmodligen väldigt nyttigt också.
Vitlök och chili fräses i olja kort, sedan i med morning glory skurna i tio centimeters längder. Hög värme i woken. Rör runt av satan och sist ett par rejäla matskedar med saltade sojabönor, finns på flaska. Rör runt så att allt är hett och servera med ris.

Picard, okey jag gav dem en chans

Picard flyttade in i Sollentuna Centrum för en tid sedan. Har handlat och smakat tidigare utomlands. Tänkte att det passade bra med en lunch därifrån för Alma om mig, gräsänklingar som vi varit i veckan.

Sagt och gjort och jag möttes, och det hade jag alldeles glömt bort sedan Paris, av den där rena, avskalade butiken.

Köpte confiterade anklår sous vide, potatiskroketter och fyra köttspäckade griskorvar från Toulouse. Tillagade efter konstens alla regler eller i alla fall så som jag upplystes göra på förpackningen. 20 minuter sjudande i påsarna och i vatten för anklåren.

Jo, köpte reducerad ankleversås också, i små frysta bitar, bara att värma försiktigt, alltså låta smälta långsamt, i en teflonpanna.

Det var sjusärdeles god mat. Anklåren kanske hade haft nytta av att rimmas lite ytterligare innan confiteringen, men jag är ju saltfreak så det är förlåtet. Kroketter är ju svårt att misslyckas med som frysmat, men hade en god frächör, korvarna var okey, inte mer, men såsen hade ett djäkla drag och var befriad från smakförstärkare och annan skit.

Okey, det blir fler vändor när inspirationen tryter.
Kändes lite som den där föraningen folk hade i slutet av 50-talet att framtiden nu är här.

The Flying Elk med tunga gedigna smaker

Bild från Björn Frantzéns Instagram

Så dyker det upp ett smakminne som är rent av nostalgiskt, gamla Frantzén Lindebergs fattiga riddare med gammal vinäger, parmesan, tryffel och gräddkokt silverlök. Jag minns så väl den fullödiga smaken, den som uppfyllde inte bara munhålan utan hela kroppen, man föll liksom pladask och det svindlade samtidigt. Jag såg folk runt omkring där tårarna trillade efter kinderna. så inihelvete gott var det. Ikväll håller Frantzén en popup i Studion, då är det samtidigt fattiga riddarens återkomst, exakt så som den serverades under flera år på Frantzén.

Var med Alma på The Flying Elk i tisdags kväll. En massa nytt på menyn men längtan efter det senast ätna var så stark så Alma tog landets bästa fish&chips och jag tog Björn Frantzéns schnitsel. Något är gemensamt utöver Björn, mellan den fattiga riddaren och det som serveras på Tfe, den där omsorgsfyllda smakbehandlingen, nogsamheten i det som läggs fram, kombinationen av råvaror och djupet i smaken, man driver råvarorna så långt det någonsin går och det är väl det man sammanfattar med begreppet Gott...Djävligt gott.

Så avslutade vi middagen med en var sin Eton mess

10 sec of our burning Swedish stove

Syrerika morgnar

Älskar de här morgnarna som här utanför huset och när det är vitt ute och man känner varenda andetag.