
Första fyndet av Ullhandskraba i Sverige var redan 1932, sedan dess har det skett en markant ökning av arten i Svenska vatten. Häromdagen var jag i Mälaren på
kokboksuppdrag tillsammans med
Björn Frantzén och hos fiskaren Per Vidlund och han berättade att han ofta fick ullhandskrabba som bifångst i sina redskap.
Den heter
Eriocheir sinensis på latin och det berättar ju om det kinesiska ursprunget. I Kina gör krabborna stor skada på riset genom att ge sig på de späda risskotten. Samtidigt är det en delikatess anses det.
Enda chansen att föröka sig är saltvatten, Mälaren och Vänern där krabban finns i stora mängder, är färskvatten. Krabban tar sig, när den är i femårsåldern och
könsmogen, ut mot saltvattenströmmar. Den gör det även om det är fastland att passera och den kan leva länge vandrande över land. Östersjön är alldeles för bräckt för att romkornen ska trivas och kläckas. Påfyllnaden av "ungar" sker via fartygens ballasttankar. De drar in vatten som barlast i grunda bassänger där de lastar. Småkrabbor följer med och sedan när lasten lossas i någon Mälarhamn så töms ballasttanken och krabborna flyter ut.
I Kina har man kunnat notera att krabborna flyttar sig 170 mil för att nå parning och saltvatten.
Nu
varnar även forskare från att äta ullhandskrabbor som inte är tillräckligt lagade. Den är nämligen värd för en inte så trevlig
asiatisk lungmask som först lever i sötvattensnäckor och sedan i ullhandskrabbor för att landa i lungsäcken hos däggdjur.
Annars är som sagt krabban en delikatess ångkokad.