Gammal odling inte helt utan problem

Visst kommer blomsterprakten att bestå, men kanske på annat sätt 2011

Nu är det revision och uppgör. I fem år har vi prövat 1700-talets odlingsmetoder och utsäde. Jag har sprungit benen av mig för att få så nära originalväxter som möjligt. Människor har bekymrat sig, haft vänligheten skicka över fröer och sticklingar, rötter och idéer. I år lyckades jag, efter fyra försök, att få fram samma slags meloner som Linne beskriver i sin uppteckning över pappans odlingar i Stenbrohult – förvisso föga ätlig, smakade sjösank dybotten, men ändå full ut mognade meloner.

Avsikten har hela tiden varit: Är det möjligt, precis som avsikten torde vara i allt konstnärsskap – så är det i de böcker jag skriver, de skulpturer jag arbetat med och övriga bildkonstverk, alltid ”Är det möjligt”.



Visst har det varit möjligt att få fram lågavkastande bondbönor som tidigare vuxit på samma gård i tre hundra år, visst har det varit möjligt att ta fram Ahlströmers potatis som han tog med sig från England, visst har det varit möjligt att få fram tidstypiska rovor, linser, gammaldags majs (den som Linné benämner Turkiskt vete), beska gurkor, mollor,

När vi besökt Linnéträdgården i Uppsala har vi varje gång blivit förvånade över hur många moderna växter som finns där – målsättningen för oss har varit att hitta utsäde som inte genomgått någonsomhelst förnyelse och vi har hittat sådant.

Vår blommande trädgård som jag älskar den

Under åren har vi kämpat mot skadeinsekter, svampangrepp, nematoder, mögel och allt annat som dessa gamla växter inte tål. Ibland har avkastningen blivit som på 1700 talet att det inte ens räckt till utsäde för nästa år.

Vi ser allvaret i denna onda tid, den som kallas för upplysningens och den som brukar beskrivas inom gastronomin som upptäckternas och den goda smakens århundrade. Förvisso började det här, men bara för en utvald klick i samhället. En kålgård som vår mättar näppeligen en familj om tio personer, självförsörjer knappast mer än en person under skördemånaden sedan inte alls.



Vår sista historiska potatis, Räöttviks röd och någon allmoge

Häromdagen köpte vi några rosenbuskar med ”rötter i” 1600 talet, dessa från Rudbeckius tid och som bär persiska namn och som användes i parfymindustrin. Nu har jag, när Ahlströmers potatis är upptagen, på samma växställe lagt upp en odlingsbädd för jordgubbar och så bereder vi plats för en del asiatiska växter till nästa säsong. Vår nya tid bankar på.



Så var detta avklarat och det goda är att vi under åren med 1700 talet fått till oss väldigt mycket av odlingskunskap och förstånd dessutom en stor portion historia oss till livs bokstavligt talat.

Skönt att lämna och börja odla nytt på samma plats. Lämna för att det kändes som att envisheten blev ett upphakningens tvång.

Klasro Fiol "hemma" på Hersby

Elvira Börlin ur gruppen Klasro Fiol spelar i Rotsundastugan

Nyligen var det spelmansstämma i storstaden, spelmansstämma i Sollentuna, asfalts och betongstämma. Det spelades i varje hörn av den nya ungdomssatsningen Satelliten i Tureberg och med gästspel från Estland.

Det slog mig hur många unga människor som kommit dit med sina instrument och hur mycket kunskap och spel det finns i de äldre. Här spelades till och med musik, en polska tror jag att det var, från Sollentuna - upptecknad någon gång och nu tolkad 2010.

Det slår mig också hur yngre spelförmågor utvecklar musikarten till att dra åt det mer folkrockiga hållet, ingenting tycks vara heligt längre, man kan ge sig på låtar som har flera hundra år på nacken och göra dem nya igen, fördmedla dem till 21a århundradets människor.

Häromveckan hade vi ett öppet hus med musik på Hembygdsgården i Hersby. Ett litet missförstånd gjorde att vi annonserade musiken utan att ha några musiker - så kan det gå ibland trots kvalitetssäkring och kommunikation.

Delar ur gruppen Klasro Fiol spelade i salen i Rotsundastugan

Vid Skördefesten på Hersby i augusti välkomnade vi en ungdomsgrupp, Klasro Fiol som har sin hemvist hos fiolpedagogen och riksspelmannen Christina Frohm på den första skolbyggnaden i Sollentuna, den bevarade Klasroskolan som ligger jämte Almquists källa.

Det är klart att de ställde upp med kort varsel och spelade så man blir tårögd. Vet inte om det är själva musiken eller om det är deras fokus och entusiasm som lockar till rörelse - något är det i alla fall. Pratade med fler om det efter det öppna huset och många andra kände likadant.

Klasro Fiol sensommarspelar på Skördefesten på Hersby Hembygdsgård

Sålunda gick de runt och spelade i salen i Rotsundastugan (1803), i den tidstypiska affären inrymd i fähuset och i Stenhuset, hembygdsföreningens 1700-talshus som byggdes på platsen och var mangårdsbyggnad på det gamla Hersby. Ung musik i ett gammalt kök.

Rotsundastugan är byggd 1803 och kan trots att den återuppbyggts på Hersby hembygdsgård och då lätt romantiserats, ge en gripbar bild av boendet för 200 år sedan.

Som av en händelse får vi nu förfrågningar från spelmännen i Sollentuna om vi vill städsla dem till Hersby och det är självklart - folkmusiken, både den unga och den gamla - ska ha en naturlig plats inom Hembygdsföreningen och Hersby ska vara en spelplan. Ambitionen är att samla musikerna till oss och min högst privata idé som jag tänker förvalta är att genomföra en riktig spelmansstämma på plats på Hersby så småningom, en grön oas bara 350 meter från Sollentuna Centrum och med en naturlig huvudscen nedanför grässläntens arénaliknande sluttning samt med massor av små utrymmen både ute och inne för buskspel och småseminarier.

Är Du spelman i Sollentuna md omnejd - tveka inte att kontakta mig eller någon annan inom Sollentuna Hembygdsförening.

Jag gjorde det!

Min egen purjolök

Nu har jag för evigt en purjolök ingaddad i skinnet på min högra överarm - jag vill nog mena att jag är tämmeligen ensam om det.

För några månader sedan fyllde jag ojämnt. Min son gav mig dock en synnerligen utmanande present - en tatuering. Han har själv sedan myndighetsdagen dekorerat sig lite överallt på den unga kroppen.

Skulle jag nu göra honom sällskap genom den ganska fasansfulla och samtidigt äkta smärtan det innebär att på två till tre millimeters djup rista bilder i skinnet? När jag fick det lilla presentkortet var det ett ögonblick av omedelbar närvaro och allt det där snacket om att jag "nog en dag" skulle göra något blev en realitet. Några månaders väntan tog vid. Idag var dagen D och igår hade jag bara en aning om vad jag ville ha på armen.



I decennier har jag sagt att jag ville ha en palm tatuerad. Ett palmträd som sysselsatt mig sedan en resa till Puerto Rico i början av 80 talet och som så småningom resulterade i ett antal gigantiska målningar som visades hos Galleri Wallner i Malmö.

Jag gjorde under de närmaste månaderna efter utställningen en serie grafiska blad, grovt ristade torrnålsgravyrer. "Palms & Pools" kallade jag dem. Lite inspirerat av David Hockney som faktiskt hade min studio på Royal College of Art i London bara några år innan jag själv flyttade in där.

I min samling fanns nu alltså kvar några blad med palmer som jag satte mig ner med igår kväll - någon av dessa tänkte jag. Någon av dessa ska jag ha som tatuering - men det blev inte så.







Palmträd tillhörde mig då, inte idag 30 år senare, tanken var liksom förverkad. Så började jag tänka i matlinjen istället och tog fram en ballongvisp, många linjer och djävligt mycket luft. En bondböna? "Skulle bara se ut som ett stort födelsemärke" sköt Rodjana in kommenterande innan hon gick till jobbet i morse. En morot - alldeles för ekivokt, lök, nej knappast. Jag åkte iväg vid elva idag till studion på Bondegatan och en tatuerare Molin från Australien - farfar var gotlänning, därav namnet. En timmes diskussion och skissande - purjolöken växte fram från en teckning i en av mina böcker.

Det var nog det mest utmanande jag gjort i det lilla. Jag hade inte en aning om hur det skulle kännas, inte en aning om typen av smärta och i sanningens namn hade jag väntat mig en mer skärande smärta, mer åt tandläkarborren utan bedövning - det var det inte, det var bara utmanande smärta i nästan två timmar, konturerna var värst.

Gillade jag det då? Jodå, så här lite mer än tolv timmar senare känner jag redan igen det där alla andra som tatuerat sig säger: Mersmak!

Men visst blev den naturalistisk och fin, min purjolök? Han är djävligt skicklig den där Molin!!! - även om tatueringen är alldeles färsk på bilden överst och huden sargad så ser man redan schatteringarna och den rätta färgen i det gröna. Om någon vecka så har svullnader och sårigheter lagt sig. Ser fram emot att ha den som en vän och del av mig själv. Och Gaston, fan vilken fin present! Tack gubben.

Rosenböna på 50 år när

Hos oss odlar vi efter tidiga 1700-talsböcker. Där nämns rosenböna, dock inte den vi odlat de senaste två åren, den är från 1850 talet.

Nu är det sista skördat och då är de "seniga" skidorna borttagna till förmån för de juvelliknande fröna, till färgen ser de ut som glada papegojägg eller något slags lockande smågodis.

Tidigare har vi kunnat skörda unga bönskidor och skurit i bitar och kokat och sedan blandat med vitlök, persilja och olivolja.

De nu spritade bönorna kokar vi i minimalt med vatten så att de nästan får ånga sig mjuka. Sakta rör vi i potatismjöl med kallt vatten för att reda, salt och peppar, en skvätt mörk sirap och en rejäl dusör med ättikssprit. Vad det påminnor om då? Bruna bönor förstås. Servera till hårt nystekt rimmat kvalitetsfläsk och nykokt potatis, gärna potatis från samma tid som bönan - smakerna gifter sig egendomligt också för att de är odlade i samma jordmån. Vi tar Amerikansk Rosenpotatis till anrättningen.

Gödselstank och skit för ingenting ELLER "hur man kastar pärlor för svin"

Det är en doft över Fyndet som jag känner igen från våren, den om våren så angenäma doften av gödsel, men nu när det är höst känns den allt annat än angenäm - det luktar helt enkelt skit och piss och det så till den milda grad att doften äter sig in i näsan och man inte kommer ifrån den.

Någon har börjat, sedan har efterföljarna hängt på. Det gödslas hej vilt och inte på växter utan gödseln läggs ovanpå den höstgrävda jorden.

Stora traktorlass med koskit har flera odlare beställt fram och sedan kärra ut på sina små nygrävda tegar. Jag har försökt påtala att om gödseln sprids nu så kommer den bara att lakas ut på sina viktigaste egenskaper av regn i höst och snösmältning tidig vår.

Dessutom läggs nu skiten ut att evaporera i luften vilket inom jordbruket är helt regelvidrigt. I kamp mot påstådda utsläpp ska gödel absolut inte spridas så här års annat än där höstsådd ska ske och då måste gödseln krävas ner inom 12 timmar från det att den lagts ut. Här ligger skiten i öppen dager och ingen har någon ambition att gräva ner skiten med påföljd att det stinker.

Genom hela vår trädgårdsförening löper en gammal transportled från bronsåldern, idag är det bara ett historiskt djupt dike kvar från del gamla leden. Diket rinner ut i sjön Ravaln, en grund, snart igenvuxen, sjö. Låt säga att hittills har ett tiotal lass, många kubikmeter, gödsel spridits. Lakvattnet från trädgårdarna närmast diket kommer att pressas ner under vårfloden och kvävet tas med bort till sjön, vilket naturligtvis måste hindras.

Jag har nu försökt prata med folk som inte förstår bättre - de förstår dock inte alls efter mina samtal med dem utan känner sig kränkta och irriterade och tror att de gör rätt. "Gräv åtminstone ner skiten så att vi slipper odören" Men nej, dumhet hos åsnor ger envishet.

Ett annat argument är att skitdoften nu är så intensiv att den sprider sig upp i villaområdena och då kan en tråkig dominoeffekt uppstå - grannarna klagar - miljö och hälsa rycker ut - trädgårdsföreningen som liggger på attraktiv parkmark ifårgasätts. Då drabbar dessa gödslingsdumheter även mig.

Tyvärr lyssnar inte heller den tillsatta styrelsen utan har egna medlemmar som just nu täcker sina jordytor med ett decimetertjockt gödsellagar - en styrelse som borde tillse att föreningens allmänna väl gick före den interna dårskapen.

Det är inte för inte som man sår i kvävebindande gröngödsling, persisk klöver, rajgräs - grödor som binder den kväve som redan finns i jorden så att den inte läcker iväg utan hålls kvar till vårsådden.

Äppelslöseri i flera hundra år

Det är en alldeles speciell känsla att bita första tuggan av ett svenskt äpple oavsett typ - det smakar mer, friskare, högre syra/sötma, renare.

Jag blev alldeles speciellt stolt när jag gick in i butiken hemma i sällskap av min då elvaårige son, Gaston. Han stannade omedelbart vid äppeldisken och stod och doftade, tog frukten i handen och doftade nära, hämtade en påse och sa: "Det här kan inte jag motstå". Så plockade han påsen full med svenska äpplen och gav mig för att betala!

När man biter i ett svenskt äpple kommer minnena rullande starkare än för all annan mat. Man kommer ihåg när man satt i träd under höstarna uppklättrad bara för att få de slätaste och vackraste äpplena och man kunde inte hålla sig utan smakade innan man hoppat ner och man minns ur det var i luften, hur det doftade och vilka andra som var med och man minns att det hade mörknat och såg ljusen från vägen längre bort som liksom glittrade genom bladverket och ljusen från fönstren, det såg så varmt och ombonat ut från utsiktsplatsen i trädet.

Senare har jag förstått att det var ett Maglemer så det måste ha varit sen senhöst, på gränsen till vinterkväll, för det är då som dessa äpplen uppnår sin allra finaste mognad, jag tror de kan mognas på vinden också liksom andra vinteräpplen.



Tänk den där doften på vinden med äpplen varsamt inslagna ett och ett i tidningspapper och försiktigt lagda i en låda. Man öppnade vindsluckan och äpplenas starka vindslagrade doft bara rann ner över en, man ikläddes äppeldoft och dessa äpplen, rosiga och friska som nästan nyplockade togs fram till julbordet och några hängdes i den gamla ljuskronan som dekorationer, nej inte bara till ögats lyst, utan även till näsan - jul var plötsligt detsamma som jul.

Så undrar man hur det kan bli så att äpplen lämnas kvar på backen och trädägaren reser till stan för att handla importäpplen i butik.

Linné skriver om samma sak från sin resa till Öland den första juni 1741 och kommer till kustens stenbruk där arbetarna "släckte törsten" med saltvatten och åt gräs för att hålla hungern vid dörren. Alldeles bredvid stenbrotten växte vildaplar med de friskaste av äppelfrukter. "Varför gör de inte som fransoserna och pressar dessa äpplen till must att dricka istället för att ge dem till djuren att äta"?

Havsörn över Sollentuna

Man blir lite andäktig, det liksom stillar sig ett ögonblick för det är magiskt stort och mäktigt, nästan som en kraft från ovan.

Det är andra helgen i rad som jag ser den cirkla över Sollentuna, förra helgen över Hersby Hembygdsgård, lägligt till Höstmarknaden och nu i helgen precis över min köksträdgården.

Jag hade satt mig ner efter att ha skördat rosenstörbönorna och tagit en kaffe ur termosen. Det var då jag tittade upp för känslans skull och där var den igen, Havsörnen, seglande på en ganska orolig termik som förde honom bort ut över Järva och Kista.

Med mitt lilla porträtt-tele är det hart när omöjligt att ge örnen rättvisa, men ett skott mot himlen blev det i alla fall bara för att fnga den lilla pricken som seglade i skyn.