Alla galopperade - vilket konststycke

I onsdags var jag på Solvalla i sällskap av vännen Peter Holstad.

Man kan inte säga att jag springer där ofta, men tillräckligt för att veta hur det går till ungefär. Alltså beställde vi bord i Restaurangen och innan dess lyssnade vi till de stalltips som gavs och lade upp en V64 talong som lämnades in.

Peter är mer novis och att hålla sig till sådana brukar betyda nybörjartur - första gången jag själv var på Valla tog jag hem en DD (utläses Dagens Dubbel) som gav mig 8000 kronor - det var för en god del år sedan.

...och alla föll de i galopp - vi skulle åkt till Täby istället.

Så kom vi till maten som väl kan anses som hyfsad - men man är inte där för att äta. Garvad service och massor av profiler att beskåda - några med uppfläkta datorer för analyser och så började vi springa för att satsa på vinnare och plats.

Kort sagt - vi hade det djävligt trevligt, Peter vann inalles 11 kronor och jag själv lyckades spela på alla hästar som galopperade och en som nästan dog.

Se där en dag på travbanan.

Peter Holstad i analystagen inför nästkommande lopp.

Vilken mathelg - och möte med gigantiskt grönt på Bergianska

Ankan förberedd för några timmar i grytan i sällskap av sitt eget fett.


Det blev en sådan där lååång härlig mathelg och trots vädret massor med trädgårdsnöje. Vaxbönorna tarvar ständig plockning - hörde för ett eller två år sedan om någon, i den här sfären bland matbloggare, som picklade vaxbönor med väldigt bra resultat, men hittar inte hur hon/han gjorde.

Gurkorna dessutom - slår alla rekord. Vi gör rejäla och varierade gurksallader varje dag, pressgurka självfallet och idag en liten variant med skivad gurka dressad med en honung/saffranrapsolja och en gammal åldrad söt dadelbalsamvinäger - hur bra som helst.

Inledde egentligen veckoslutet redan i torsdags då jag intervjuade en politiker på ministernivå för en uppdragsgivare och passade på att slinka ner i Hötorgshallen för att skaffa det jag verkligen längtat efter - broskben hos Nilssons och ankor hos gamla Kjells fågel och vilt.

Det blev ungerska ankor den här gången, lite för magra för min smak, men jag hade ankfett hemma i kylen så det var inget att oroa sig för.

Trädgården på fredagen med grillning av fläsket som fått marinera - det finns ingenstans på grisen där fläsket blir så smakrikt som mellan brosket i ribbefästet. Nyupptagen potatis till och som kokades med dill i vår rundbottnade wok nedmulad i kolen precis när grillen tänds.

Så fick jag stycka de små ankrackarna och gnida dem i salt för att rimma i tolv timmar - packade i en liten bunke.
Under tiden lät jag skrovet gå på svag värme med några scharlotten för att ta ur det som fanns av fett och så för att lätt kunna lossa kvarblivet kött för en rilette.

Om lördagen fick ankbitarna koka i ankfett, eller bara smälta med i flera timmar på svagaste värme. Ett snabbt uppkok i början och slutet och så upp på papper med hålslev. Fettet silades genom en chinois så att det blev klart som korvspad. Amerikansk rosenpotatis skars i halvor och bakades i ugn med nyskuren timjan, rödlök, scharlotten, lagerblad och saltflingor från någon trakt söderut. Sist fick ankskinnet en knaprig yta på skinnet under salamandern...nåja, grillelementet i morsan och farsans nya ugn - för det här blev en familjemiddag med tre generationer till bords och det var himla gott. Det klarade ankefettet till som en het sås.

Söndag blev det skörd i köksträdgården - potatis, purjo, scharlottenlök, röd lök, gul lök, sqush, vitlök, gurka, bondbönor, dillkrona, lagerblad, timjan.

Kryddorna knöt vi ihop och potatisen tärnades fint. Löken skar vi grovt. Först fick löken svettas med olivolja och sedan hällde vi i potatisen. Ett glas cognac gick i och antändes. "Brasan" släcktes med en halvliter god kalvbuljong.

När potatisen blivit halvmjuk hällde jag i squashen, fem mindre tärnade. Det hela fick koka mjukt och smakades av med salt och mald peppar. Så snart allt blivit mjukt och smakligt fiskade vi upp kryddbuketten och mixade soppan med handmixer. Finurligt blev det med vitlökssmörstekta crutonger, smörslungade lättkokta bondbönor och en stor bukett med gul mangold som stekts i olivolja och en nypa socker - allt detta sista lades som en liten hög mitt i sopptallriken, njutning (!) och allt från egna landet!.

En slags "kalvdans"

Detta nöje avslutade jag alldeles nyss på kvällskvisten med en överlagrad blåmögelost från Kalv som handlaren inte nändes sälja då den levde sitt eget liv sedan bästadatum gått ut redan i maj - men fy katten vilken ost värd namnet. Åt den i omgångar med råcentrifugerad sockrad saft från min vitavinbärbuske.

Boostad beta i Bergianska botan

Utflykten glömde jag, med dessa gigantiska grönsaker i Bergianska trädgården. Brutalt stort i allt och jag frågade förra året och fick som svar att de vätskegödslade med vanlig krukväxtgödsel och de måtte gödsla något alldeles förbannat för min känsliga näsa reagerade på konstgödselstanken och så den lite märkliga doften från nyss brunnen varmkompost. Jag vet inte om jag vill ha det så.

Åskstorm i ögonblick

Det ryker storm över trädgården nu - en åskstorm så stark och tät att det nästan är möjligt läsa tidningen på balkongen och regnet öser ner, finstriligt - det är förfärligt för det känns så mycket höst. Men så kan det ju inte vara.
Plockade fram en bild från trädgården igår och ser att sommaren visst är kvar, den har bara gjort ett uppehåll med regn.

Rovdjur - Rådjur - stadsskott

Det är inte kul längre, inte ens sött och gulligt.

Kring vårt odlingsområde stryker inte bara ett, utan en hel släkt rådjur omkring. Fortfarande med den ståtliga gaffelbocken som alfahanne.

Vissa av våra odlingsvänner har fått hela vaxböneskörden åtgången och hela rosenhäckar förstörda. Vår mangold är betad och jorden nedtrampad.

Dessutom är djuren löjligt tama. Jag skulle lätt kunna jaga dem med spjut, vilket naturligtvis jaktstadgan förbjuder. Till och med lagstiftarna tycks ha genomlidigt någon slags märklig bambifiering (rådjur är dock inte en bambi - bambi var ett dovhjortskid).

Hart när alla andra djur finns det skyddsjakt på - dock inte dessa trädgårdsmarodörer. Man får med överrunnet sinne lugnt vänta till allmänna bockjakten den 16 augusti och då, vilket uttyds av namnet, bara hannarna. Förlegat med tanke på att rådjuren likt råttor nu tar invaderar trädgårdarna och gör livet surt för snart sagt alla och envar.

I veckan åkte vi i villaområdet som ansluter till vårt kollektiva trädgårdsområde - kolonilottsföreningen Fyndet - och inne på en vanlig villatomt mitt på dagen, med bilar utanför på Sveavägen och med folk inne i köket, stod en rådjursgrupp och betade av trädgårdens rosor.

Det är ett hot mot trädgårdsodlandets innersta idé - friskvårdsaspekten. Folk tappar lusten eller bygger in sig fullständigt för att slippa marodörerna. De så kallade djurvännerna, samma folk som så fullständigt missbedömt det här med rovdjur direkt norr om Sollentuna och som fått människor att stanna inne av rädsla för varg och björn, applåderar nu att rådjuren så fullständigt etablerat sig i människors absoluta närhet.

I länder inte långt från Sverige är det tillåtet med pilbågejakt efter hjort och rådjur - tyst, ofarligt för omgivningen, raskt dödande. Villaområdena kring oss och trädgårdarna runt omkring vår hade kunnat vara en utmärkt scen för denna slags jakt.

Rådjur hör inte hemma där folk finns som försöker ägna sig åt trädgårdsnörderi!

Läs mer om rådjursäventyren i vår lilla odlingsvärld här

Edsbacka krogs sista dessert - Bostadsrättsföreningen Solhjulets jubileumsbakelse

Fredrik Pettersson, tidigare kökschef på Edsbacka krog, som komponerat en hyllning till arkitekten Ernst Grönwall


Jag skulle naturligtvis inte skriva om företeelsen om jag inte själv varit involverad. Nu slumpar det sig dock inte bättre än att Christer Lingström samtidigt smygöppnar i Strängnäs (första dagen igår - fullknökat) och laddar för ett uppseendeväckande engagemang i centralaste Stockholm.

Då får jag lägligt från tryckeriet en liten exklusiv trycksak, producerad av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Edsberg. När föreningen firade 50 förra året inledde de med att vinna Svenska Publishingpriset för en årsredovisning (min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som skrivit artikeln om föreningens arkitekt i den prisade skriften). Föreningen fortsatte med en middag på höstkanten där alla boende utspisades med grillspett på finaste entrecôte, potatissallad, grönsallad och en alldeles speciell dessert som jag i samarbete med Fredrik Pettersson på salig insomnade och tvåstjärniga Edsbacka krog komponerade - ja faktiskt efter den lilla uppsatsen om arkitekten i den vinnande årsredovisningen. Se där som allt hör ihop.

Arkitekten Ernst Grönwall är en doldis som människa, men också en av de mest tongivande från 50 talet och framåt vad gäller bostäder, ofta nämnd i miljonprojektsammanhang. Bostadsrättsföreningen Solhjulet tillhör hans tidigare verk efter att han "övat" sig på byggnader som blivit kända - funkishus på Askrikegatan, Artillerigatan och biografen Draken.



Rött tegel, stora ytor, svarta tak - en Bavaroise Grönwall

"När jag skulle skapa den här desserten till bostadsrättsföreningen Solhjulets 50 årsdag hälsade jag på vid husen för att samla inspiration. Det var ett märkligt ljus om kvällen. Det tog jag fasta på", skriver Fredrik Pettersson i den nya skriften.

Bavaroisen har smak av de härligaste körsbär, lite citron, den finaste choklad och grädde som gelé och fotografierna i den lilla påkostade bavaroiseskriften har Tabberasets signatur.

Snabbsaft bättre än långsam maja

En inkapslad tid som njutning, lagrad och handlad i Bondens Matbod - osten från Kalv i Västergötland

Slabbande och labbande i all ära och visst har jag sysselsatt oss alla i familjen med dessa evinnerliga saftkok så snart bärbuskarna plockats av.

I höstas begåvades familjen med en råsaftscentrifug. - Förstår Ni vad jag är ute efter?

Av svarta vinbären blir det sylt.

Raskt ner med de lättsköljda bären i centrifugen. Inte de svarta vinbären, av dem kokar vi en klassiskt vinbärssyrlig sylt som vi inte kan få för mycket av vare sig i filen eller på morgongröten (jo det är sant, det tillhör, förvisso bara sedan i morse, mina nya vanor), men de röda och vita vinbären blev råsaft på tio sekunder och det som blev kvar av småskräp, bärskinn och kärnor var torrt som fnöske i avfallsfacket. Råsaften värmde jag bara lämpligt till att sockret löste sig - inte mer socker än att saften håller den där vinbärskaraktäristiska syrligheten. Det ska smaka råsaft av vinbär inte vinbärssaft och det ska dra i spottkörtlarna bort emot öronen som efter en rejäl klunk riktigt torrt kallt vin (vad nu jag plötsligt vet om det om inte jag förlitar mig på ett gott minne?).

Den vita råsaften blev inte hälften så sexig som de de vita bären med sin genomsiktlighet, men smaken andades fullkomnad vita vinbär - helt olik den röda varianten. Båda försöken ändade med den positiva noteringen att råsaftcentrifugen lyckas ta ut även fruktköttmassa ur bären. Det jag var övertygad om var skum eller fällningar som borde tagits bort var i själva verket ett rikt smakande frukkött.

Lätt sötad har inte den här saften hållbarhet som mjölk ens varför vi packade in i pålastpåsar och gömde datummärkt i frysen.

En skedfylld med vitavinbärsjuice som stänk över en alldeles underbar lite ost bit från Kalv i Västergörland blev gårdagskvällens hjöjdare.

Världens sexigaste bär, vita vinbär som ger en okrafärgad råsaft.

Väddö gårdsmejeris goda glass och lagrade julost

Det är så roligt när från början galna idéer utvecklas till något stort och hållbart.

Genom åren har jag fått förmånen att umgås med bönder i allmänhet och mjölkbönder i synnerhet.

För säkert 30 år sedan på Gotland var det mjölkkris och alternativsysslorna till att slå igen och sälja gården på auktion var inte många. Med en bonde som jag också jagade ihop med ibland diskuterade vi till och med att starta en vakteluppfödning som alternativ - det hade säkert gått bra för tiden hade varit den rätta, men jag kunde inte tänka mig själv gå där och plocka små ägg och slakta vaktlar i tid och otid. Istället började bondkamraten med vildsvin och är nu mitt uppe i sommartryffelskörd, väldigt långt från mjölkproduktion.

Tänkte på det där i helgen när vi var en tur till Väddö och Väddö Gårdsmejeri. Där tänkte man tidigt - vi startar ett eget mejeri och gör egna ostar och så kombinerar vi det med kosafari ut på ägorna så att vanligt folk får se vanliga kor och kanske får en inblick i hur det går till det här med processen att göra grönt gräs till färdig ost. Och tänk tanken och idén lyckades fullt ut.

När vi landar sent omsider, alltid i sista stund, på Gårdsmejeriet så har en busslast precis fikat och förmodligen ätit ostkaka eller kalvdans till kaffet eller den nyproducerade glassen - produktutveckling på gården.

Butiken och kaféet går så himla bra att det så gott som är rensat på ostar och andra stapelvaror.

-Vi har fått leta längst upp på hyllorna efter långlagrat, nu åker det sista, förklarade Yvonne Edlund när jag lägligt frågade efter långlagrat och fick mig en julost som blivit kvar i fyra grader sedan fjor.

Ett litet äventyr möter småungarna i trädgården med kaniner och som här små hönor och tuppar att försöka förstå sig på.

Den granna röda osten har jag ännu inte öppnat i valet och kvalet att kanske spara den rara osten till julbordet tillsammans med den KROON Baby Edam Boll från Holland som jag inhandlade decemeber som då var fullkomligt oätlig men som jag sedan dess vrider och vänder på efter alla konstens regler för att hålla lagrad till julafton om idag 145 dagar.

Fick också med mig den feta yogurten som är rent ljufvelig i syra och gräddighet (åt den med lite grynig hemslungad estnisk honung vi fått av Reisi och Martin Nyström) och så den mindre feta yogurten som inte heller går av för hackor och som jag noterade fanns på Konsum härom veckan (åt den med lite hemkörd ljummen hallonsylt från egna buskar).

Glassen då, traditionella smaker, men grundglassen fet och mäktigt god. Så slår det mig att vi egentligen åkte ut till Väddö för att köpa smör - men det kom vi på först här vi körde förbi den rykande heta sulfitgasen vid pappersbruket i Hallstavik - bra, då får vi ta en ny tur til sköna Väddö snart igen!