Bubblande bulgarisk yougurtboll

Det är mer som en mjukost än som yougurt, ändå med den sprittande yougurtkaraktären i munnen. Hittade burken i vår affär för "invandrade varor" och köpte direkt för att den såg lite spännande ut. Serverades häromdagen till Rodjanas medelhavsbuffé vi njöt av till middag. Klar överraskning och burken tog slut väldigt fort.

Skoldagar på Hersby - viktigare än man tror

Svenskare kan det väl knappast bli...eller?

I Sollentuna finns en hembygdsgård - ett litet miniskansen utan djur - med ett stort antal hus och föremål. Gården ägs och fövaltas av Sollentuna Hembygdsförening

I veckan som var ordnade Hembygdsföreningen med skoldagar. Det betyder att föranmälda skolklasser tar en halvdag mitt i hembygden.

Gården på Hersby är en kuperad gräsmatta - jättestor. Inbjudande till att rusa runt på och så fungerar det pratkiskt att skolbarnen rusar runt som vettvillingar och gör av med all överskottsenergi för att kunna sansa sig vid de olika kunskapsstationerna och ta in det som Hembygdsföreningen vill förmedla.

Smeden på Hersby



Sollentuna har "en hel hög" av folk som som "inte ens" är svenskar, men dessa har Sollentuna som hembygd om så de bara har bott här i 10 minuter. Här på skoldagarna på Hersby, upptäcker jag, sker det märkliga mötet;
I Smedjan smids glödgat järn till hakar och verktyg, i affären finns allt mellan sockertoppar och tvättmedel, i lidret finns plogbillar och kärror med stålskodda hjul. Utanför Rotsundaskolan skurades mattor för hand och Erik Göransson, bland andra, snodde ihop vispar av ris tillsammans med barnen. I stenhuset visades en riktig gammeldags skomakarverkstad och föremål från många olika andra hantverk. Mötena med vårt ursprung var för många av barnen återseendet av deras egen vardag från hemländerna - det är fantastiskt att se denna form av integration i vår historia och andras nutid. Samtal upptstår mellan barnen, mellan "äksvenska lintottar" och barn till föräldrar som nyligen kommit hit från andra delar av världen. Vår hembygdshistoria kan läggas över andra "främmande" kulturers och det är en "perfect match"!



Som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening bjuder jag in alla. Vår hembygd är Din hembygd om så Du bara bott här en minut.
Var med och dela och ta för Dig av det fantastiska arbete så många frivilliga lägger ner för att glappet mellan hembygdens historia och nutid ska fyllas med kunskap och förståelse, integration och igenkännande.

Bo Dahlner, en av handlarna på Hersby och själv uppvuxen i en lanthandlarfamilj. Han kan allt om den gamla lanthandeln på Hersby.
Det här är numer något mycket unikt - en sockertopp - jag har senaste veckan sökt efter någon som producerar sockertoppar, ingen gör det längre, de som finns, finns och inga nya tillverkas längre inte ens för kul.

Nu ser jag fram emot några event i höst med att till exempel baka bröd i Rotsundastugans ugn. Så bakades det goda brödet som bakades av kärlek och därför mättade så bra (Astrid Lindgren i Mio min Mio och jag själv i "Järnspisar, hackekorv och tabberas") och så bakas brödet fortfarande på många andra håll i världen. Och jag ser fram emot midsommar på Hersby med folkdräkter, folkdans, folkmusik och midsommarstång. I höst, den 22 augusti blir det skördefest på Hersby och då förväntar jag mig dignande uppvisningsbord med matnyttiga växter från världens alla hörn.

Förvänta Er mer om Hembygdsföreningen i min blogg framledes.

Grön potatis är Rättviks Röd

Varje gång jag sätter eller sår - man kanske ska söka för det - är jag övertygad om att "intet skall komma ur jorden". Så blir jag varje gång lika förvånad att det funkar, att det verkligen blir något.

Där ligger jorden alldeles svart, nyfräst, nygödslad och lagd i lämpliga växtbäddar. Det är lite magi - två och en halv månad senare kommer jag knappt in för all växtlighet - då har de linnéanska halvalnsbreda gångarna blivit för trånga - växter rankar sig och skickar ut snärjiga grenverk.

Det är samma sak varje år - en väldig glädje - med tanke på min nojja att intet ska bli - när så den första lilla gröna bladrosetten från potatisen sticker upp. I år ännu mer förvånande än förr då det bara är några veckor sedan jag satte dessa historiska potatisar, Leksands vit, Rödbrokig svensk, Rättviks röd.

Dillen, upptäckte jag, har kommit en bra bit på väg i örtlandet - men min älskade franska dragon "gick te helvete", inte av vintern utan genom en alltför våldsam flytt precis i uppvaknandet för några veckor sedan.

Åbrodden klippte jag ner brutalt liksom förra året och den kommer i ljusgröna tofsar i samma land som också byggts ut med en bädd för koriander. Det var för övrigt det första jag lärde mig på Thai för en god del år sedan Meiao pakchi krap (ingen koriander tack). Jag förstår mig helt enkelt inte på smaker som tar över allt och gömmer allt annat och som dessutom smakar som något rakvatten av Gaultier doftar. Ändock och för sakens skull (Rodjana och barnen äkskar Pakchi) så passar de i kryddträdgården.

Mitt i mattan av olika sorter timjan dök det upp massor av vitlök, klyftor som inte blivit upptagna förra året, tack för det!

Bosse Rappne - hinner han så hinner jag

Det upprepar sig varje vår. Alla grannar sätter lök och potatis i snökanten, de hetsar med fröer och krattar och tar ledigt från jobbet för att hinna först, salladsraderna står redan prydliga hos en del, mattor av spenat och små rosetter med potatisblast tittar fram. Då åker vi till Slottsträdgården i Ulriksdal för att skinna oss lite extra och hitta år jämförelse och det känns så bra för hinner Rappne då hinner jag - där ligger jorden så gott som obearbetad och grå ännu - inte en sårad, inte en potatis satt och jag vet att fram i juli är här så prunkande att har då är både i kapp och har gått om mina grannar, liksom också jag.

Hos mig ligger all jord som ett oskrivet blad - om två - tre månadert kommer jag knappt in i trädgården för alla blommor, majs, kronärtsskockor, ärtsnår, bönrankor, potatisblast, bondbönor, lök och rotsaksrader.

Mullbänk, en odlingsklassiker

Jag har försökt i flera år att få till vattenmeloner. Linné kunde få fram dem redan på 1700 talet i både drivbänk och växthus. Senaste årens taskiga vårvärme har fått mina försök att bokstavligt talat ruttna bort. Jag läser med avund hur Linné listar meloner av svensk tålig sort i sin Adonis Stenbrohultensis, det vill säga listan över vad som odlades i pappa prosten Linneus trädgård i Stenbrohult (av vilken intet återstår alltsedan den stora branden då hus, trädgård och tydligen omgivningar blev lågors rov - till och med uppteckningen i original blev brandskadad att den som återstår inte är komplett) och då gack jag i år att göra så som Linné beskriver från en annan plats - mullbänkarna framför huset i Hammarby.

Jag kombinerar allt i ett och byggde redan förra året en odlingsbädd med sidor av hårtbundna halmbalar som jag fyllde med kompost. I år fick jag av en vänlig bekant tillika Rodjanas arbetskamrat och också islandshästägare nyskiten spillning att lägga i botten - två säckar doftande färskt. Varvade med fuktig halm och lade ett lager med fjorårskompost ovanpå för att till sist strö sex centimeter såjord på toppen. Värmen började utvecklas omedelbart. Med plastskivan över tror jag detta blir platsen för allt sådant som en mullbänk kan svälja. Redan direkt igår omplanterade jag kardon och kronärtsskocka och lade dem i värmen för att förhoppningsvis klara en köldknäpp innan de utplanteras på frijord kring den nionde juni.

Idag chansar jag och sår vattenmelon tillsammans med gurkor och något annat i mullbänken. Ännu mer potatis ska i jorden och alldeles för sent ska jag så palsternackor och fröså lite annat av kål i småkrukor för att dra nytta av mullbänksvärmen.
Känner som vanligt att jag är allt annat än tidigt ute - så idag mäter jag upp grunden till växthuset jag så länge tänkt bygga - ett enkelt bygge på ben av jordankare och enkelt jordgolv med trall på regel. Behövs verkligen. I år fick vi vår inglasade balkong bortriven vid ett totalt PCB sanerings och balkongfrontsbyte i vår bostadsrättsförening. Därför inget riktigt drivhus som brukligt, inga astrar, ingen majs, inga pumpor, ingen grönkål - det får bli lite improviserat i år därför.

Hellre Sala än MacDonalds på vägen

Den senaste tidens undersökande journalistik måste väl i alla fall något påverkat MacDonalds.

I helgen reste jag två turer till Sala - Rodjana och barnen var där några dagar hos syster Mam och hennes Hasse - trista vägen att köra själv, speciellt som att en god vän ringde och hade sett mig köra förbi Norrviken på väg ut till E18. Tänkte att "kör jag Gamla Sollentunavägen så kommer jag att förstå att jag ska köra Stäketvägen ut" - men vi pratade och pratade och när vi lade på luren hade jag passerad Knivsta på E4 - alltså fick det bli Uppsala och över Järlåsa (där man till för några år sedan producerade allt svenskt behov av Pucko).

Eftersom jag nu tog den vägen fanns det heller ingen drive in MacDonalds att ta till för att fylla magen.

Bordet var dukat när jag kom fram - hungrig? Absolut - borde väl räknat ut att bordet skulle vara dukat!
Fram ställs heta äggnudlar, kaoniew, friterade kycklinglevrar och somtam sältat med pla-ra. Det nordostthailändska fisksåsalternativet är den saltröra som bäst kan jämföras med den romerska och därmed världens äldst bevarade smak; Garum.

Lokalt i Thailand är det hemkörd Pla-ra som orsakar en och annan vådlig sjukdom. Slarvigt fermenterat på dåliga råvaror ger alltifrån angrepp från livsfarliga parasiter, maskar och bakterier - visst folk dör av pla-ra.

Nej, vi utsätter oss inte för den risken, trots den underbara smaken - sedan lång tid tillbaka är jag noga med att säga ifrån att jag inte vill ha den jästa fisksmeten i anrättningarna.

Nu är vi dock smakförlösta - pla-ra har kommit som pastöriserad. Därför kunde vi njuta av en råhet somtam med pla-ra, och då smakar den som den ska smaka.

En fullständigt livsfarlig sysselsättning - att fritera kycklinglever - i alla fall om man glömmer att ta bord den tunna fina hinnan som omsluter levrarna, gör det och marinera med fisksås, gurkmeja och vitlök, fritera sidan i fritös med lock för säkerhetsskull - lite stänk är det värt för smaken och njutningen är fullständig speciellt med kaoniew och Nam prig Pau

Man kanske ska tillägga att det här var en somtam på svensk kålrot vars namn på franska förr var "chou de Siam". (följ länken och läs mer. Och den som vill läsa allt om somtam och bland annat får läsa om hur man sältar sin somtam med jästa risfältskrabbor följer länken här

Sparris - men först nästa år

Härom dagen anlade jag drömlandet i trädgården - tre plantor sparris från Bosse Rappnes Ulriksdal som tidigare hette Jacobsdal efter byggaren Jacob de la Gardie, pappa till Drottning Kristinas bäste vän och möjlige broder Magnus Gabriel de la Gardie - jo det där låter komplicerat och är det också speciellt som ingen historiker ens reflekterat över att Gustaf II Adolfs stora kärlek hette Ebba Brahe, gift med Jacob och mamma till Magnus Gabriel.

Så ja, en utläggning appropos att jag köpte sparrisplantor därstädes och nu lag dem på 60 centimeters djup på rotås i fräst och myllad jord. Först täckt med sex centimeter och sedan ska det hela täckas mer under hela sommaren, ända tills sparrisen tvingats upp till stora plymer.

Nästa år skördar vi lite och året därpå fullt ut.