Heyerdahl med onödigt starka uttryck

Alma med en av bronserna på Marian Heyerdahls utställning på Edsvik

Det låter väl kryptiskt det där. Jag menar att Marian Heyerdahl blir övertydlig i uttrycken. Möjligtvis för att bli trodd, övertygande sann - det behövs inte småfix på de ohyggliga terrakottaskulpturerna, det blir övertydligt med pyssel ovanpå, blomster, leksaker, prylar. Det behövdes inte för soldaterna i Xian ochn det behövs inte för de säkra uttrycken i Marian Heyerdahls terrakotaparafraser heller. Det är skulpturerna utan tillägg i formen som är de starkaste, de som lyser med en sorg, en personlighet, en karakär inifrån istället för karaktär pålagt utifrån - de griper tag - fångar.
Var på invigningen igår med den norske ambassadören Odd Fosseidbråten och den kinesiske ambassadören Chen Mingming. En lysande tillställning när för en gångs skull Edsviks konstcentrum hittat en utställare med tyngd.
Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth invigde utställningen och öppnad samtidigt den ny konsthallen väst som visade en öppningsutställningen kallad "Tingens talan i teoriernas tid" och jag vet inte om det var för att jag först såg "The terracotta woman" som gjorde att den nya konsthallens konstföremål upplevdes som tämligen ointressanta gester i ett trångt rum eller om det helt enkelt är en samling konstföremål ditsatta av något slags politisktkulturellt ansvar (att ge konstnärer som inte syns i andra sammanhang möjlighet att bli sedda.) Jag är blasé, trött på bilder späckade med yta eller ytliga gester - "konst"-allergisk.

Makros, maskros.

Gick bara en ronda i trädgården och tog dem som kanske ska blomma inom ett dygn, nästa dygn en ny runda med nya dag-före-blommning-maskrosor. I övermorgon likaså. Ett tag med grepen inte för att bryta jorden utan bara för att lätta på roten och så är maskrosen bara att dra upp.
När jag första gången kom till vår köksträdgård var det 100 kvadratmeter tättvuxet maskrosor i hård lerjord. Jag vet att bakom ryggen på oss log man i mjugg och tisslade om vår maskroslott. Trägen vinner.

Rubinrött ogräs "mollar sig" redan i köksträdgården

Skotten av molla lyser rubinrött lite här och var i bland de höstgrävda kockorna i landet. Det är tur de visar sig så tydligt att de går att rensa ur. Molla blir giganisk och skulle lätt ta över en hel odling om den inte hölls efter. Fröställningarna är som klasar av tusentals fröer. Det vi inte rensar undan redan nu sparar vi tills dess de är av spenatstorlek då vi plockar dem och sköljer, river bort huvudbladnerven och sedan kokar som spenat och använder som fyllning i vårrullar. Där är de antagligen bäst med sin lilla bittra klorofylliga eftersmak.

Vårbruk och snuva

Jag är nog ganska obetänksam. En riktig svinflunsa (får man ordleka med en pandemi?) håller på att sänka mig. Ändå ställer jag mig och gräver potatislandet. Det gör ont i varje muskelfäste, febern tilltar, hostan är påtaglig, snoret rinner - men lusten, odlingslusten övervinner allt. Jag älskar verkligen odlandet och jorden.
Idag fick jag ner Anja och några mandel. Sådde persilja bredvid dillen i landet och spenat i vårlådan. Gick en rond i köksträdgården och tog bort maskrosor. Rejäla tag med grepen* är det enda som hjälper - då kommer hela roten med. Och så allt gräs som dyker upp så här års och tvärblommar, viktigt att ta bort tuvorna med en gång innan frösättning.
Kom på att jag hade två "fådda" rosor av gammalt svenskt märke i en av vattentunnorna sedan i förrgår. De fick ersätta några som inte klarat vintern.
Ramslöken kommer bättre än förra och förrförra året vilket är rart, snart kan jag skörda och i landet blommar det redan av idiga vårväxter och första skörden av gräslök blir det i helgen när det fått torka upp lite. Vi klipper ner dem i "matjesstorlek" i en bunke som vi ställer i frysen. Bara at ta fram och repa av med gaffel när man behöver. Vi hade fräsch "nyskördadkvalitet" på gräslöken till färskpotatisen på julbordet.
Kom ihåg att anteckna det redan nu. För färskpotatis till julbordet - sätt potatis i slutet av juni.

*Hur länge ska en grep hålla? Köpte min andra på K-rauta. Den första gick efter tre tag, den andra efter en säsong (den förra) och några tag in den här veckan. Fick en härlig grep av grannen som hade en för mycket, en grep som är inkörd, sliten i handtaget av arbetande händer och den håller förmodligen till nästa generation.

Macarons och möte

Har precis avslutat ett hastigt, men effektivt arbets- och idémöte med Kristina Söderbäck som lär mynna ut i något stort till hösten.
Vi träffades hos Sebastien Boudet på Petite France på John Ericssonsgatan 6 över kaffe, smältande fantastiska macarons och smörsmäktande pain au chocolat.
Sådana här möten gör mig inte alls uppagen, bara uppfylld. Tänk att det finns människor som tänker som jag själv - brukar jag tänka. Som också har ett driv utan en massa döda punkter, som helt enkelt får "aschlet ur vagnen".
Det här kommer att bli lysande för oss förstår jag för det är det redan och alldeles abstrakt för den som läser om det just nu. Så ska det vara coh så får det bli ett tag till!

Rostad chili till prig bon och mikrat kladdris till köpegrillad kyckling

"Vad är det som luktar så gott"? frågade Alma när vi gick in i trapphuset hemma hos oss.
Så gick vi uppför trapporna och hon fortsatte,; "Undrar vilken familj det är som lagar så god mat?"
Så var det vår. Inifrån lägenheten och ut spred sig den där djupa doften av chilirost, den som har toner från jord, nötter, olja, säd och peppar. Över chilidoften låg en köpegrillhöna som sprättats upp i ryggen och som låg uppfläkt under grillgallret för en extra duvning.



I mikron kördes blötlagt kladdris, kaoniew.
Chilin har våra vänner haft med sig från nordvästra Thailand från gränsen till Burma, Pai. Ettrigt härliga soltorkade chilifrukter som nu rostats torra i panna och sedan körs i mortel tills det håller samma kornstorlek som ett mycket grovmalet kaffe.
Så blev den middag som doftade ut till gatan. Nam prigbon (recept om Du följer länken) som är en msk nyrostad chili med två urvridna klyftor lime och några msk fisksås tillhopa att doppa klimpar av kladdris i och ätas med bitar av den rostade kycklingen.

Buddha och haverrot

Buddhaaltaren i Viharatemplet i Jakobsberg.

Det blir alltid så efter ett besök i templet att känslan lever kvar. Inre bilder, lugnet, attityder.
Så hade jag ytterligare en duvning mot jorden idag. Den tycks så naturaliserad efter många år av misskötsel, denna nya bit mark. Naturen tar tillbaka väldigt snabbt det man tuktat så länge. Ett ytlager av kirskål (och säg nu inte glatt att den är väldigt bra i soppor och grytor och som smaksättare, jag vet att så inte är fallet och jag förbannar de munkar som en gång tog med sig kirskålen in i detta land!) ett ytlager av kvickrot, nässlor, pålrötter av maskros.
Igår gjorde jag en häftig vridning ligandes i sängen och efter August - det var djävligt nära att det smällde till ett ryggskott, men det klarade sig, En ilande smärda och en bedövning i hela ryggslutet.
Snart är det färdiggrävt och dags för lite kompåostgödsling, algomingödsling och extra på rabarber och perenna landet.
Idag sådde jag haverrot under glas, sådde majs i såbräda på balkongen. I morgon sår jag ännu mer och gräver för potatisen, under ogräslagret är det sandblandad jord. Jag vet att jag får tillbaka investerad muskelkraft.
Vitbeta och gulbeta, rovor och rättika, röd morot och så blomstren från den tiden som var.