Kallad ledamot av Konstnärsklubben

Jag tillhör sedan 26 år tillbaka världens äldsta konstnärssammanslutning, Konstnärsklubben.
Vi byggde för egna pengar, insamlade vid tavelauktioner och för 150 år sedan. det vackra renässanspalatset på Smålandsgatan 7, alltså det hus som inhyser restaurang KB och Svenska Konstnärers Förening med galleri.
Vår våning, en trappa, upp befolkas varje torsdag av konstnärsklubbens ledamöter som umgås i baren eller biblioteket eller klubbrummet och sedan lyssnar på föreläsning och äter supé i matsalen.
Detta är en ohyggligt viktig ventil för många ensamarbetande målare, konstvetare, arkitekt, grafiker eller skulptör, kanske till och med den enda sociala aktivitet de har. För mig är det en viktig länk till det liv jag en gång valde. Tillhörighet.
Igår hade jag förmånen att se en av mina vänner bli "kallad ledamot" (här blir man inte medlem!) vid årets viktiga inval. Tio ny ledamöter presenterades och sedan åts det en silltallrik och dracks snaps av olika sorter följt av en boeuf bourgignon och rödvin av något ekologiskt märke, vad vet jag?.
All vår mat tillagas av KB och serveras på våra långa bord. Nästa torsdag är det julbiord och sedan ser jag fram till torsdagen före julafton som är klubbens lilla julafton och då med lutfisk och julgröt, Tackar.

Grattis Lovisa 9

Sent omsider bestämde vi oss för att ta hela syskonkonkarongen ut på lokal hellre än att laga massor med mat en vanlig vardag så det fick bli vår närmaste kvarterskrog som har god mat och den ligger fyra kvarter bort långt undan kinesiska, thailändska och alla pizzerior.
Lovisa fyllde alltså nio - det är inte klokt. Jag minns varje snöflinga den dagen hon föddes och jag hade sommardäck på bilen och det tog 48 timmar innan hon behagade titta ut.
Hon förklarade omedelbart sin karaktär bara några minuter gammal, åt, var förundrad och log. Nu gör hon förstås stora ansträngningar till att vara besk, sur och...ja vad sa man förr? Olydig?, men handen på hjärtat så är hon fullkomligt misslyckad som sådan. Det ärvda goda hjärtat från Thailand tar hela tiden över och är så starkt.
Det blev Bangladeshisk mat på Indian Khabar och sedan musik för hela slanten. Storasyster Liva smackade födelsedagspresenten, en MP3, full av precis det som Lovisa vill lyssna till och det är inte det jag själv vill fostra henne med...om man så säger.
Grattis Lovisa! looooove You. Looooove You all för den delen.

"liver kwai"

Det här är inte lever utan det är fisk som lever i floden, men inte River kwai utan i Mekong...

Ja, ja, de var ett försök till ordvits när Rodjana stekte lever med thailändsk vitlök och kapris, lent, ljuvt och nötigt från smöret som brynts innan kaprisen lades i. "Liver kwai". Rodjana jobbade på en krog alldeles i närheten i Kanchanaburi.
För mång aår sedan träffade jag om en man i Sverige som varit med om att bygga järnvägen genom Burma, den som japanerna planerade att fortsätta genom hela Sydostasien. Han var krigsfånge från Java och när japanerna körde över Pearl Habour den sjunde november klockan 7:55 var han 18 år och han behövde inte kriga, japanerna tog Java i ett nafs och han blev krigsfånge i helvetesdjungeln med uppdrag att bygga järnväg och bro - dödens järnväg.

...men det här är lever, och det syns ju!

Hans historia är lång och spännande. Den är plågsam att lyssna till, tortyr, våld, vakum, hetta och sjukdomar, ormar och ilskna kryp. David Leans film om brobygget är bara förnamnet till det verkliga helvetet som var. Kolera, feberfrossa, malaria, en djungel ingen kunde fly genom.
Han flyttades plötsligt en dag och flögs till Japan, till Nagasaki och kolgruvorna där han jobbade som straffånge.
-Jag vägde 36 kilo och en dag var det alldeles tyst när vi kom upp ur gruvan.
Klockan åtta den sjätte augusti 1945 fälldes den första bomben över Hirochima, den nionde den andra över Nagasaki. Min vän var där, han såg.
-Vi hade ovanligt mycket ras i gruvan den dagen som slutade i himlen för mig, men betydde död för ofattbart många. Jag hämtades at en amerikansk flottenhet och jag blev tvättad och rakad och fick lyssna på "Sentimental Journey" med Doris Day på grammofon.
Ända till livet tog slut försökte Tom få ersättning för sitt lidande från Japanska ambassaden i Stockholm. Jag fick se hans brevväxling. Den slutade i förhalningar och märkliga förklaringar.
Tom fick aldrig några pengar, men som han sa: "Jag fick leva i ett land som var fritt från krigsmonument och taggtrådsstängsel och med ett folk som drack sötmjölk i enliterförpackningar (flaskor). Tom är borta för länge sedan, men jag kan höra honom berätta precist.

Guey djaab Youen och "linsotto"

Linsotto

Guey djaab Youen är tjocka härliga risnudlar och idag ackompanjerades de av stekt ankbröst som vi har kallt i kylen. Linsotton kanske tarvar en förklaring.

Gula linser steks i stekpanna i rejält med smör utan att ta färg. Buljong tillsättes under omröring precis som till en risotto ända tills linserna är genomstekta. Krydda med grädde, tryffelolja och ostronsås, servera med nyriven parmesan och lite smält ankfett. Det blir en härlig krock mellan de billiga gula linserna och de lite förnämare smakerna, salta och ät.

Guey djaab Youen

Reviderat om Thailand

Jag fick den när den var ny från trycket, den reviderade och omarbetade upplagan av Britt-Marie Bergman Saengkhamchus bok Resa i Thailand.
Kort sagt - alla av de 250 000-300 000 svenskar som nästa år kommer att åka till Thailand (om landet finns kvar) borde få en direkt order att läsa den här boken. Den raderar ut fördomar, påståenden och uppmanar till respekt. Andra böcker man hittar som ska ge en bild av Thailand för en som är besökare späder istället på både fördomar och ytligheter och understryker att det är "vi och dom" - det gör inte Britt-Marie. Hon är själv bosatt i Thailand och gift med en thai. Hennes vardag kan man tjuvtitta in i här.
När jag själv läst boken bad jag Rodjana läsa och hon säger att det är som en repetition av skoland både historia och geografilektioner kryddat med fördjupningar om sådant hon själv inte hade en aning om eller glömt.
Jag lärde "känna" Britt-Marie Bergman Saengkhamchus och hennes Ging när jag var nere och gjorde ett jobb på henne för veckotidningen Allas och för Sveriges Radios Meny i P1.
Långt tidigare fick jag förmånen att läsa boken i förstaupplaga.
För övrigt umgås jag med Britt-Marie titt som tätt genom hennes kryss som publiceras i ömsom Expressen och Allas veckotidning.

Anka som lördagsgodis

Jag är barnsligt förtjust i anka, den här kunde varit fetare.

Vi hade egentligen tänkt oss att äta dopp i grytan, det vill säga sukiyaki och gick omkring i butiken och plockade råvaror. Mitt i plocket hittade vi franska ankbröst och eftersom vi både hade grädde, savoykål och tryffel hemma så blev det självklart att stoppa med oss ankbrösten och ändra planerna helt.
Det blev inte sämre av att det var sista dagen för ankbrösten så när jag påpekade det sänktes priset raskt från 249 kronor kilot till 100 - utan diskussion.
-Vad gör Du? frågade lilla Alma.
-Jag prutar på ett gammalt hederligt sätt, svarade jag.

Sedan hem och och så stuva savoykålen, tryffel i sist före servering. Samtidigt kokade jag lite kvarbliven färsk rödkål också, i gammal åldrad glögg som spetsats med vitpeppar och en bitte liten skvätt äppelcidervinäger.
Pannan på stenhårt och så snittade jag skinnet på ankbrösten lite lätt. Skinnsidan ner i exakt fyra minuter och sedan två minuter på andra sidan. Ugnen står på 190 grader, in i exakt elva minuter och sedan ut och in i folie exakt 9 minuter.
Brösten skärs i skivor och läggs för med de olika kålen.
Det bleev en god lördagskväll.

Kejsarolvon som blommar - ishinken som fryser hösten och rådjuren som spankulerar fritt

-Kom får Du se, sa Roland på gotländska när jag gick upp till trädgården för att mata komposten med sådant den äter md förtjusning.
Och där mitt framför ögonen på mig i skymningsljuset den första advent - een blommande buske som gav ifrån sig en doft av tobak, syren och mandel från små blommor som är rosa, nästan som porslinsblommor.
Busken står i skydd av en bergskant som fungerar som ett värmebatteri och så är jorden kanske en av områdets bäst kompostfyllda.

Hur kallt det varit är väl det här ett tecken på, Grannen Anita tlömde ur sin vattentunna som inte tål issprängning och så har den stått, isklumpen trots tinande väderlek och med hösten infrusen.

Det är inte något konstiogt med busken som blommar och har inget med miljöeffekter att göra (ingen har hittills kommit med ett hållbart argument om att utsläppen påverkar miljön). Det här är ett hybridkejsarolvon (viburnum bodnantense) vars ursprung är hämtade från västra Kina och från Himalaya (V.Grandiflorum)
Det som kommer att hända nu när kylan sätter till är att alla bladen kommer att falla av som på en sen höst, men blommorna kommer att forsätta lysa upp vintermörkret. Någon gång under vårvintern tar blommningen ytterligare fart. Det är den och julrosorna som är vinterblommande hos oss upp på Fyndet.

Tre rådjur idag, hur orädda som helst, spankulerade omkring bland julrosor och grönkål. I stort sett det enda ätbara på odlingsnivå vilket påminner mig om att mina palsternackor och min haverrot är skördemogen nu sedan yttjälen släppt.