Vällingmästare och marängsviss

Upptäckte idag med snabb huvudräkning att jag är något av en vällingmästare.
Jag har fem barn. Alla har ätit välling upp till låt säga tre och ett halvt år ålder och i snitt två dl tre gånger om dagen.
Tänkte på det när jag skakade flaskan med vällingpulvret åt August tidigare i går kväll och började fundera över hur många liter välling jag fixat för jag har faktiskt stått för lejonparten av allt vällingkok.
Vi är uppe i vasaloppsdmiensioner på fem ungar. Lågt räknat blir det nämligen 3900 liter!
Lite av vällingmästare, inte sant?



Så skulle vi köra lite farsdagsstuk i förväg efter middagen ikväll som för övrigt var en Paa low moo. Det blev en marängsviss kompletterad med ljumma jordgubbar och hallon. Löjligt gott och barnsligt enkelt. En påse köpemaränger varvas med vispad grädde och skopor av vaniljglass. Som ett mellanlager - nymikrade frysta bär. Ringla chokladsås över.

Dagens outfit 2

Jag gör det en gång till - sista, jag lovar - och tar upp bloggtrenden att göra en "dagens outfit". "Dagens outfit" var bara för hemmabruk.

Runt huvudet en "paakhamaa", thailändskt skynke som jag fått av svärfar och som är ett mellanting mellan sarong och midjeduk.
Skjorta, "Timberlake" (eller nåt sånt) - köpt ur ett konkursbo för 25 kronor.

Andra "dagensoutfittare" som jag hittar i brådrasket:

Amanda
Delinda
Min egen tidigare
Janice
Ewiiie
Kenza

Arkivens dag

I Sverige har vi öppna och väl fungerande arkiv. Idag har det varit arkivens dag. För mig som författare är arkiven nödvändiga. Jag letar ständigt och jag finner, mycket tack vare och med hjälp av dessa alla arkivarier som ofta gör mer än vad deras uppdrag omfattar.
Mitt närmaste arkiv är mitt eget som väller över alla kanter och är ständigt oorganiserat och som ibland kan liknas vid en kompost. Jag har sagt till mig själv så många gånger att vårda det bättre och jag får ryck ibland och katalogiserar och sorterar och bygger system för att få det att fungera. Så fylls det på och svämmar över igen.
Arkivarierna är hjältar.

Jag delar mitt kontor med den kommunala förvaltningen i Sollentuna. Alltså - jag har mitt kontor i kommunalhuset och längst ner i källaren ligger kommunens arkiv. En makalös kunskapskälla som är öppen och bemannad dagligen och extra mycket idag under Arkivens dag. Arkivarierna Annika Holmberg och Bo Johansson plockade fram och arrangerade utställningar om kommunen under 40 talet och arkivchefen Annika berättade till ljusbilder i sessionssalen om hur kommunen en gång förvandlades till landets största köping och vad som hände på hemmaplan under de fasansfulla krigsåren. Emellanåt sticker hon fram med små guldkorn av nära mänskligt slag som det här om det vedervärdiga kaffet.

Det kändes som om hela kommunhuset var på fötter och personalen från kommunledningskontoret hade kaffestuga med skinksmörgåsar och mazariner mellan filmvisningar och skärmutställning.
Det människor mest söker som privatpersoner i det här arkivet är gamla skolfoton och gamla betyg. Jag själv hittade mitt eget skolfoto från det året jag kom till kommunen tio år gammal och jag hittade ett tidigt porträtt med en neonskulptur.
Trots att jag lagt på mig några år sedan 1980 så lyckades jag med min närvaro säkert sänka medelålderna på besökargruppen ordentligt denna dag. Vad är det för fel? Är inte yngre människor intresserade av kulturarvet och vår dagsposition?

Billig körsbärsjuice

Jo, jag glömde skriva tidigare om den turkiska surkörsbärsjuicen att den är hutlöst billig. Där vi köper den på Orientlivs på "ökända" Malmvägen kostar den under tio spänn!.
Jag kom precis på det när jag tog ut ett paket och hällde upp alldeles nyss.

Mötesplats Bistron

Wallenbergare Edsbacka Bistro

Som vanligt - fredag Edsbacka Bistro, lunch.
Få se nu, vad ska vi välja? Jag riktade in mig på wallenbergaren direkt när jag läste menyn i veckan, men hade sneglat åt pepparrotsköttet redan senast jag var där och ett rop från köket underlättade: "Pepparrotskött till Lager - det spelar ingen roll vad han beställer, han ska ha pepparrotskött.
Det var en Lingström som tagit plats därute och det var riktigt som förr med Christer själv vid spisen, precis så som vi gäster vill ha det inbillar jag mig.
Pepparrotskött Edsbacka Bistro

Jag kommer ihåg från tidiga Edsbacka krog då det fanns en riktig "lucka" från köket till matsalen och man kunde kika in och se ångan från kastrullerna, känna värmen från spisen och höra kockarna vispa och slamra där inne. Jag kommer ihåg precis hur Christer Lingström såg ut där inne och vilket fokus som präglade hans min och hur ung han var och hur gott det smakade, det som bars ut.
Riktigt pepparrotskött i stora tärningar och med en riklig sås.
Två av vännerna kring bordet valde Wallenbergare och gjorde nog även rätt i det om det smakade som det gjorde. En visade styvt bildminne och sa att det här var exakt så som Wretman ville servera anrättningen och så mailade han en bild ur mat och minnen senare. Den överensstämde exakt - så ska klassiker serveras.

Det okända

En gång skrev jag om spöken i en kundtidning åt Ulriksdals Wärdshus. Det spökar nämligen i lokalerna. Någon har sett svarta damen glida fram.
En som bodde i närheten som flicka var Hiram Märit Huldt. Hon berättadeför mig att hon sett svarta damen i allén mellan Wärdshuset och beridarehuset, alltså Confidencen. Hon sa att det spöket var ett väl känt faktum.
En folklivsforskare berättade att vi som människor bara är utrustade med en fraktion att uppfatta allt omkring oss och att vi med Guds hjälp sorterar bort det som kan skrämma oss, de döda, de vandrande, det som är skymt. Bara dårar, knarkare och alkoholister kan se allt detta, de har filtret utsuddat, sa han.
Detta motsägs inte av ett program som går på 4+ just i detta ögonblick med en galning som går runt i ett hus och försöker inbilla oss att han ser, att han hör, att han vet och det är så "new ageigt" att det är skrattretande. Ännu mer underhållande är den grupp av sina groupies han vallar runt som ivrigt är med i varje andetag om vålnader och gengångare. Läskigt kul är programledaren och speakerrösten som förstärker mystiken.
Förnedrings TV i gammal god anda alltså.

Böndröm - cassoulet

Jag tillhör inte någon cassouletklubb, men borde kanske. Denna ugnsbakade gryta är något av det bästa som finns. Bönor, en aromatisk korv, anka kokt i sitt eget fett och så massor av ankfett, salt, örter.
Ingredienserna varvars efter förkokning i en speciell cassoulet, ett lerfat med höga kanter och som många har hemma redan utan att veta om att det är i denna som världens godaste anrättning tillreds. Så får grytan småsnacka med sig själv i ugnen, många timmar, nästan tills den går ihop. När ytan blivit stelnad och brunaktig vänds den ner i cassouleten, en gång, två gånger, tre gånger. Jisses vilken smak som koncentreras däri.
Jag närde drömmen i våras då jag satte oändligt mycket fler bönor av olika slag än vanligt.
Först var det det sniglarna, sedan den kylan, sedan regnet. Det blev knappt några bönor alls, inte fler än att vi åt dem direkt . Av det som sparades går allt åt till återsådd 2009.
Jag närde alltså drömmen att själv odla min egen cassoulet. Av det blev alltså intet så i vintermörkret efter jul eller kanske redan nu i december lagar vi en cassoulet på köpebönor som först får vattläggas och sedan småmumla på spisen i två timmar innan den läggs i cassouleten och glöms i ugnen ett tag.

Kom på varför vaxbönor kallas för vaxbönor som mina lilablå. När man öppnar dem för att ta ur bönorna är insidan på skivan som flisig vax*. Ah Haa!

*Klicka på bilden där det framgår med all önskvärd tydlighet