Edsbacka Bistro på väg att bli kvarterskrog

Britt-Marie Bäcke, företagare, knäckebrödsbagare, sommelier
och nu ansvarig för dagliga driften av Edsbacka Bistro

Överst debutknäcket och underst det knäcke som är svindlande i smak

I stället för ett försök att driva finare kvarterskrog tror jag siktet är inställt på att bli en sådan där härlig kvarterskrog man kan slinka in till och alltid hitta plånboksvänligt format och vällagad idérik mat av bra råvaror.

Sollentuna är långsmalt med fem pendeltågsstationer på rad från söder till norr. Dessutom finns det geografisk bredd, från Töjnan till Sjöberg. Jag skulle kunna tänka mig att nästan precis mitt i ligger Edsbacka Bistro.

Så skulle jag kunna inleda en fullmatad recension av Sollentunas nyaste matställe, men jag har bara hunnit med en enda lunch och kan självfallet inte göra några som helst utfästelser eller fördömanden, däremot kan jag hälsa Britt-Marie Bäcke välkommen till Sollentuna och tycka det är en alldeles utmärkt idé att hon nu tagit över efter Christer Lingström som drar sig bort från Sollentuna efter en helt sanslös restauranghistoria med Edsbacka krog. Det handlar inte om arvtagare, det handlar om något som är helt nytt och egentligen oprövat.

Under lunchen skrev jag direkt på FB om den lilla bit knäckebröd jag unnade mig efter att ha beställt en LCHF-lunch bestående av en rejäl köttbit från utskuren biff, napperad med sås och med en fet sallad till: "På nya Edsbacka Bistro m ny regim. Gör undantag med helt djävla dunderknäcke. Bäckeknäcke - kom ihåg var ni läste om det först!"

Knäcket har alltså ett namn, ett saltigt, fänkålsångande namn, "Bäcke-Knäcke" och kommer från Britt-Marie Bäckes eget knäckebrödsbageri i Farsta(?). Bästa knäckebrödet någonsin!!! Kullkastad! Dragplåster.

Lunchen, prisvärd, välsmakande, bra råvaror, hög sälta. Och menyn går i Christer Lingströms anda, ingen direkt förändring än, men den kommer när personal landat och karusellen kommit igång. Det här ska bli riktigt roligt att följa. Och jag ser fram emot helsöppet och planerade bruncher. Ser fram emot att komma tillbaka till tiden när vi hade ett fast bord på Bistron och ringde bara nä vi inte skulle komma till lunchen, så vill vi ha det och så får det väl förmodligen bli? Eller hur, Olof, Bub, Janne, Peter, Lars?

En verklig entreprenör med fingertoppskänsla och kvalitetsnäsa tar över Edsbacka Bistro

Det blir Britt-Marie Bäcke som sätter på sig ledartröjan i Sollentuna och tar över Edsbacka Bistro efter Christer Lingström. 

Hon har lovat att hålla gastronomin högt.

”Jag tror inte du eller andra sollentunabor kommer att bli besvikna”, säger hon över Facebook.

(Här en länk med det jag skrivit på bloggen om Bistron)

Jag hade förmånen att träffa Bitt-Marie för länge sedan när hon var färsk sommelier och kommit på den lysande idén att skapa ett vinspel, kalla det gärna utbildningsspel, om vin ”Som ja’ lär”, ett spel som hon bland annat sålt till President Obama från det egna säljföretaget i USA.

Vad vi kommer att få till Edsbacka Bistro är en riktig restaurangentreprenör som sliter på många fronter. Utöver vinspelet har Britt-Marie Bäcke en randig och rutig, mångkolorerad bakgrund.

Tack Christer för att Du höll den gastronomiska
flaggan högt så många år i Sollentuna. Så många upplevelser, så många smakresor, så stor njutning

Första Bistrologgan

Född och uppvuxen i Sandviken gjorde hon till en början en långsam karriär. Ville byta sida, inte vara kvar i brukstänket. Från småstadsflicka till storstadsbrud. Hon valde restauranger som servitris och blev snabbt omtyckt och ansågs vara ett chefsämne. Först kursgårdschef på IBM:s kursgård sedan restaurangchef på Videgårds och så småningom källarmästare på gamla Akvarium vid Kungsträdgården i Stockholm. Kronan på verket kom när hon blev marknadschef på Restaurangakademien och värdshuset Grythyttan.

Därifrån kunde hon vidareutbilda sig och gick restaurangakademiens vinskola och blev sommelier, vinkypare, med stor kunskap om vinernas klassning, odling, årgång, smak och lagring.

”Jag kände att jag var på rätt väg. Vinet skulle bli en grund för mig att starta eget som konsult”, berättade hon för mig när jag gjorde ett reportage om hennes vinspel för länge sedan.

Underbara lutfiskäventyr

Hon fick alltså en lysande idé under utbildningen och skapade ett vinspel som gjorde inlärningen till sommelier lättare. Ett spel som sålts i tusentals och som används inte bara av vinskolor över Europa utan också av en vinintresserad allmänhet. När vinspelet släpptes så var det Carl Jan Granqvist som höll invigningstalet på vinkällare Grappe.

För två år sedan startade Britt-Marie ett eget knäckebrödsbageri efter att själv ha börjat baka ”BäckeKnäcke” som tilltugg till vinprovningar. Sedan två år är knäckebrödsbageriet välkänt.

Närmast kommer Britt-Marie Bäcke från VD-posten på Villa Söderås (såldes hastigt och lustigt i december) där hon arrangerat stjärnspäckade gästspel och omtalade vinprovningar.

Sillbullar med korintsås!!!!

 

Imorgon måndag börjar hon inventera, planera och se över verksamheten på Nya Edsbacka Bistro. Om namnet kommer att behållas vet jag inte, det återstår att se. Jag vet heller inte när hon kommer att öppna, men tids nog kommer jag att förstå om vi fått ett ställe att njuta.

(Här en länk om det jag skrivit om Edsbacka krog)

Sven-Gunnar

Ankleverparfait

Cinfiterad anka

Dansk sjömansbiff

Hjort

Kalvlever anglais

Goodby

Gåsagille mitt på dagen

Gås på Edsbacka Bistro

Skåningarna kan säga vad de vill - GÅSEN ÄR STOCKHOLMARNAS!
För så är det att förr var det gåsfarming ända upp till nedre Norrland. Det präglade även stockholmarna till att äta gås till vardags.
Under drottning Kristinas hov (mitten av 1600) hölls det rikliga och stora gåsmiddagar då det även bands girlanger av granatäpplen och citrusfrukter i taket.
Den bästa svartsoppan
Alltså vanan vid denna gastronomiens pärla fanns sedan urminnes tid då en stockholmskrog började envisas med att bjuda gästerna till bords Mårtensafton med svartsoppa med krås, stekt gås med äpple, plommon, rödkål och sås samt avslutningsvis äppelkaka bakad av äpplen och smulad kavring (sedemera kallad skånsk äppelkaka).
Vi stockholmare kan vara ganska stolta över denna huvudstadstradition och att den till och med estmerats av skåningarna i så hög grad att de allra flesta går omkring och tror att traditionen är skånsk, pytt.
Det här är en bakelse - helt perfekt

Visst äter skåningarna gås och visst har gåsen serverats i olika skepnader på de skånska borden, självklart - de skånska landskapen är fortfarande gässens landskap - men gåsen åts utan annan tradition än att det var god spis och absolut inte förgånget av svartsoppan och allrehelst inte med det vi kallar skånsk äppelkaka utan snarare med en syltkaka eller något liknande enkelt och sött.

Vart jag vill komma?
Jo till att vi i fredags njöt av gåsalunchgille på Edsbacka Bistro. Vi är ju några stycken som har som tradition att äta där om fredagar.
För rejält antal veckor sedan annonserade vi för Fredrik Pettersson att det inte vore så dumt med en gås med tillbehör till lunch. I torsdags när vi var där för middag meddelades det oss att gåsen var på väg och skulle serveras nästkommande dag.
Jag har ätit Fredrik Petterssons svartsoppa ett antal, jag vet inte hur många, gånger. Den är lysande och med krås därtill - finns inte maken i avlånga landet! Gåsen var köttig och mör med enormt mycket smak lyft av de klassiska tillbehören, äppelkakan var meditativt mäktigt god.
Satt vi i tre timmar?
Jag tror vi gjorde det!
Tabberaset gåsamätt på Edsbacka Bistro. Tack Jan Dahlqvist för bilderna!!!

Mötesplats Bistron

Wallenbergare Edsbacka Bistro

Som vanligt - fredag Edsbacka Bistro, lunch.
Få se nu, vad ska vi välja? Jag riktade in mig på wallenbergaren direkt när jag läste menyn i veckan, men hade sneglat åt pepparrotsköttet redan senast jag var där och ett rop från köket underlättade: "Pepparrotskött till Lager - det spelar ingen roll vad han beställer, han ska ha pepparrotskött.
Det var en Lingström som tagit plats därute och det var riktigt som förr med Christer själv vid spisen, precis så som vi gäster vill ha det inbillar jag mig.
Pepparrotskött Edsbacka Bistro

Jag kommer ihåg från tidiga Edsbacka krog då det fanns en riktig "lucka" från köket till matsalen och man kunde kika in och se ångan från kastrullerna, känna värmen från spisen och höra kockarna vispa och slamra där inne. Jag kommer ihåg precis hur Christer Lingström såg ut där inne och vilket fokus som präglade hans min och hur ung han var och hur gott det smakade, det som bars ut.
Riktigt pepparrotskött i stora tärningar och med en riklig sås.
Två av vännerna kring bordet valde Wallenbergare och gjorde nog även rätt i det om det smakade som det gjorde. En visade styvt bildminne och sa att det här var exakt så som Wretman ville servera anrättningen och så mailade han en bild ur mat och minnen senare. Den överensstämde exakt - så ska klassiker serveras.

Anklever Anglais på Edsbacka Bistro - blev det också verkligen!

Bistrons kalvlever vid ett tidigare tillfälle


Alltså - ibland blir det bara så efter principen "säger Du snöripa...".

Vi hade kört färdigt för dagen och var på väg hem med vår fiolspelande dotter efter att ha kollat av våra odlingar och sett en skog av solrosor därstädes och påmints om hur dj-a mycket grävande det blir. Då säger Rodjana - precis som vi far förbi Edsbacka Bistro "Kalvlever Anglais" mmm.

Första tanken blev att slå på en tvärnit, men vi hade en dotter till att hämta hem påminde vi oss, en som satt vid farfars mac och gjorde läxor. En massa tvärringande vidtog, Bistron bord - dotter ut och in i bilen så for vi till Bistron och parkerade på min egen plats (den är inte min egen, men vi kallar den så) bara för att konstatera att vi inte hade en spänn på oss än mindre kontokort.

Det här ovan har inget med anglais att göra dock lever - det är Rodjanas tunga, heta thailändska leversoppa. Det låter bara endokriniskt och inte gott, men är förföriskt. Mer om leversoppan här

Hem igen tog det bara ett ögonblick innan vi var tillbaka. Familjemiddag en helt vanlig sketen onsdag och med utmärkt smältande Kalvlever Anglais.

Vi kom på när vi satt där att vi faktiskt firade att lägenheten är såld (igår) och huset köpt (i förrgår) så nu går flyttlasset den sjätte december. Man börjar redan se vad som kan slängas. Men som sagt det här fick bli vårt första firande.

Tabberaset på ministernivå hos Frantzén/Lindeberg

Jordbruksministern Eskil Erlandsson, handelsministern Ewa Björling och Tabberaset Lager på Frantzén Lindeberg.

Vi fick fortsätta vår diskussion om svenskt livsmedel, svensk matproduktion och livsmedelspolitik som vi inledde i Lyon för några veckor sedan.
Och vi gjorde precis som vi sagt, träffades en kväll i mars på Frantzén Lindeberg, lägligt nog omvandlad till stjärnkrog sedn dess och med en bländande komponerad meny med en högrev som inte finns maken till i en hyllning till Escoffier och hans Rossini här i två serveringar.
Lysande smaker, fantastiska tillagningar, makalösa presentationer, viktiga ämnen och ett väldigt trevligt sällskap.

En av anledningarna till att just vi träffas är det diskussionsavstamp vi gjorde i Frankrike senast i ett projekt jag driver tillsammans med några andra kunniga och som nu behöver hjälp på ministernivå för att genomföras.
Jordbruksministern Eskil Erlandsson och handelsministern Ewa Björling var positiva och när väl mina ämnen var avklarade kunde vi njuta tillsammans av mat och sällskap.

La Finale

Det blev en stressig dag.
Jag har en elak luftvägsinfektion utan feber.
Ont i halsen, öronvärk, hosta, lagomtäppt näsa och hängighet.
Naturligtvis eskalerat till idag som inleddes med lunchmöte på Edsbacka Bistro och ett erbjudande om att skriva dokumentärfilmsmanus. Iofs ligger manus redan så gott som färdigt, men det är ett jätteroligt jobb och visst känns det fantastiskt kul att bli uppmärksammad.

Jobbet där ministerparet kommer in är också långt gånget och bara detaljer återstår.
Nu är det bara fredag kvar i veckan. Skrivdag och administrationsdag och så lunchdag på Edsbacka Bistro tillsammans med berörda deltagare.
På måndag reser jag till USA för en sex dagars jobbresa.
Det bästa med det är att jag ska söderut till träskmarker där värmen finns.
Kräftsäsongen i New Orleans inleddes i veckan.
Cajuunköket bullar upp.
Skåne några dagar därefter, sedan ä'r det nog dags att se till köksträdgården.

Bistron i Strängnäs

Senast jag var i Strängnäs var det rena rama Stängnäs - idag gemytligt öppet och välkomnande.
I trevligt sällskap avnjöt vi Christer Lingströms i augusti nyöppnade Edsbacka Bistro Strängnäs - kunde det vara bättre? Nej, knappast. Inte minst syntes det på Lingström själv hur bra det hä'r är - att själv stå i köket igen, att laga mat och de var med en stolthet han bar ut klassisker som Wretmans Toast Skagen, en liten perfekt tillagad gäddquenell med en rik vitvinssås och bladspenat, en liten fläsklägg lagd på surkål i en papprika och tomatsås med kummin och potatismos följt av en entrecote och som dessert en Edsbackas creme brulee och en liten chokladpralin till kaffet. Njutningsfyllt och helt nödvändigt, dessutom med utsikt över mälaren och strängnäs småbåtshamn - jag tror med andra ord den gode Lingström gjort et litet kap genom att öppna sin Bistro även här i Strängnäs som jag vet han älskar väldigt högt.

Christer Lingström slutar på Edsbacka Krog

Jag fick ett mail från min gode vän Christer Lingström för en minut sedan. Ett mail som kanske chockar vänner av gastronomi, tradition och svensk kosthushållning när den är som bäst.
Christer Lingström drar sig tillbaka från Edsbacka Krog och lämnar över till "Eagle", Fredrik Pettersson.
Efter 26 år väljer Christer att fokusera på sin familj, sin hustru, sina barn och sitt nya barnbarn.
Han kommer att driva Edsbackas bistro vidare i sin egen regi och fortsätta utveckla planerna på Edsbacka Bistro Strängnäs.
Christer och Edsbacka har varit en av de viktigaste institutionerna för svenskt modernt matliv och kan bära ansvaret för att svensk smak blivit så ryktbar. Nästan alla av de namnkunniga kockar som idag för den svenska mattraditionen vidare genom egna restauranger och ett helt "eget tänk" har fostrats i Edsbackas kök och av Christer Lingström.
Jag har haft förmånen att få äta på krogen, jobba tillsammans med Christer och lärt känna hans personal sedan Edsbacka öppnade 1983 på valborgsmnässoaftonen och i somras åt jag Christers och Fredriks 25 års jubileumsmeny som jag ska återkomma till.
Så är det och så får det bli, jag har vetat om planerna ganska länge, men fick dem bekräftade för en stund sedan.

Foto: © Göran Lager 2008

Jakten på Isterband går vidare, idag med nedslag på Edsbacka Bistro

Det är som en slags nutidsarkeologi, min jakt på Isterband så som det kanske uppenbarade sig förr, frasigt skinn, lös, grov, kornig, syrligt, varm korvsmet inuti och med en svag rökton.
Idag blev jag glad på lunchen på Edsbacka Bistro. In kom nämligen ett perfekt isterband. Om jag säger att det inte riktigt går att skilja dagens Isterband från de mest perfekta jag ätit, se länken ovan, och det utsökta jag har i minnet och som serveras på Gyllene Uttern (granne f.ö till vägkrogen Galgbacken så är det en förklaring.
Isterbandet serveras md lite sky och presenteras enkelt med en rejäl klick grovkornig fransk torr senap. I en skål kommer stuvad småpotatis och en skål med hela milt inlagda rödbetor. Det räcker!
Vi har precis inlett arbetet på ett nytt jättebokprojekt som med sådana luncher som idag ter sig mycket underhållande snarare än belastande. Mer om projektet senare. I huvudet är allt redan klart, precis som för skulptören med skulpturen i stenen, det är bara att ta fram den.

Gert Klötzke gästspelar på Edsbacka Bistro

Nej, jag har inte plats ikväll - sista kvällen för Gert Klötzkes gästspel på Edsbacka Bistro, men vi fick ett exklusivt smakprov till vår traditionella fredagslunch alldeles nyss.
Först måste jag säga att det är så roligt att Christer Lingström behållit Bistron sedan han lämnat krogen till Fredrik Pettersson. Det märks på miljö, smak och upptåg samt framförallt närvaron.
Gert Klötzke ville att vi skulle smaka en förrätt och en huvudrätt och ut från köket kom en vackert arrangerad liten lardoomlindad rådjursterrin med kalvtunga, fikonsalsa och senap. Skönt tempererad och därmed också med mycket viltsmak.
Som varmrätt blev det ett fasanbröst på syltad vitkål, potatiskräm, krutonger och panchetta. Lite väl gott, det ska vara en sådan som Klötzke som tillagar fasan. Som fasanjägare vet jag svårigheterna, det blir torrt och tråkigt om man får en gammal fågel och är det minsta orförsiktig med köttet i grytan - det här var perfekt, rosa precis på gränsen som det ska vara och tillsammans med kålen en njutning mitt på dagen.
Nu vet jag inte om det fortfarande finns plats till kvällens gästspel, men för den som har tid är det värt ett försök att boka.
Rodjana går dit i morgon, men då är det som vanligt om man inte räknar den nya kvällsmenyn som den stora nyheten.
-Jag som ville ha anklever, kommenterar hon bistert när hon upptäcker att den inte finns längre.

Knappt om tid - försök hinna med en lutfisk på Edsbacka Bistro

Jag äter den speciellt. Ingen sås - ingen potatis, bara den aromatiska fisken och jag vill helst ha den dränkt i rikllig mängd av ett extrasaltat hett skirt smör och med en söt grönaärtpuré till och så grov bacon som inte är alltför hårt rökt. Om smör nu tillfälligtvis skulle saknas eller om lusten för dagen är en annan njuter jag lutfisk med ribbefett som i Norge där den också ibland (Finnmark) serveras med riven getmese och sirap.

Och med smör - enkelt, smakligt och njutbart - åt jag lutfisken i veckan som var på Edsbacka Bistro. Ett stycke perfekt lutfisk, lamellig, lagom hård och med en tydlig lutsmak dröjande sig kvar som en basisk mildhet mot hela det inre systemet och bara doftad över med allehånde, det vill säga kryddpeppar.

Anka och dovvilt på Edsbacka Bistro i Sollentuna och en gås i skafferiet i Sysne

Det är få råvaror som jag är så så svag för som anka (har ofta ett par tre stycken i kylen som längtan och förväntan). Kan helsteka en gång i mellanåt bara för att jag ska ha att knapra på som kallskuret. Den vanans första steg tog jag för många herrans år sedan då jag var hos Christer Jonson i Sysne. Han har formgivit tre av mina böcker, men långt tidigare. 1978, träffades vi då jag intervjuade honom för Gotlands Tidningar.

Han hade en gås i skafferiet!
Tänkte - det är väl inget särskilt med det, och tog på mig "dengodavananminen". Men det är klart att det är, det är alldeles speciellt, för det första med ett skafferi man kan gå in i och för det andra att förvara sin feta fågel där för att knapra av.

I mitt nya hus som inte är mitt utan som jag hyr. Bäst att skriva så att skattemyndigheterna inte börjar forska onödigt i saken. NEJ jag har inga skatteskulder, men för en del år sedan skulle jag skriva och fotografera anka för en tidning. Köpte tre ankor i en butik och sparade kvittot för att dra av kostnaden. Just det året hade jag många avdrag för kostnader av råvaror vid provlagning för en kokbok. MEN just den här ankan nekades jag avdrag för. Skattemyndigheten hade vid granskning sett att jag minsann bloggat om en ankmiddag med familjen (Så här mycket har jag bloggat om anka). Kul i och för sig att de läser vad jag skriver, men övervakningskameran i ryggen känns.

Jag börjar om: I mitt nya hus som jag hyr är jag begåvad med ett walk-in-skafferi (jordkällare också). Just nu är det något beläte i en trossbotten som haft oförskämdheten att lägga sig att dö där. Alla som vet vad jag syftar på vet också att doften är förödande och hänger sig kvar i näsborrarna för hur länge som helst. Man får vänta några dagar så brukar det ge sig. SEN, ska ankan ställas där i skafferiet med överlevnadskonserver och rotsaker och jag ska gå in i det avkylda och knapra fetfågel.

Är det anka på menyn brukar jag ta det med automatik.
För en tid sedan var Lovisa och jag ensamma och vi åt ute. Närmast som är åtminstone drägligt och oftast bra är Edsbacka Bistro.

Anka confit för min del och dovhjort till Lovisa - tillhopa en källa för associationer som sträckte sig hit och dit och enda till ett Sysneskaferi.

Skänk Astrid Lindgren en tanke och gör något gott idag!

Teckning av Claes Jurander från min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas"

Och inte nödvändigtvis behöver det Goda vara Snällt i bemärkelsen mjäkigt utan hellre rakryggat kritiskt, vänligt för att föra framåt - det var Astrid Lindgren 100 år idag.
Jag tillhör ju dem som fick fördelen att träffa denna människa i levande livet hemma i hennes lägenhet på Dalagatan i Stockholm. Mötena med henne inspirerade till "Järnspisar, hackekorv och tabberas".
Idag föreläser jag på biblioteket i Salem kl 14 om Astrid och maten i hennes böcker. Fem timmar senare ska jag stå i Lindesberg på en helafton och berätta om tabberas och om tradition i Astrids många kök. Plasen är Bistro Bellman kl 19 - kom gärna Dit och lyssna. Det är ett samarbete mellan Örebro läns ABF, Lindesbergs kommun och Bistro Bellman.
Idag skriver också Tasteline om boken efter en intervju med mig igår.

Grattis världen för 100 år med Astrid!
Läs mer Astrid Lindgren. Bokus har en hel sida med speciellt utvalda "Astridböcker" dagen till ära. Självklart är "Järnspisar" med. Även Adlibris har gjort en Astridsida med böcker och har heller inte gått förbi min bok.

Nattanudlar och bistrokött

Lovely Lovisa en vanlig vardag på lunch på alltid välkomnande Edsbacka Bistro.

Det är så förbannat rörigt alltihop hemma. Köket är inte klart än, ett sovrum blev färdigt idag och där har vi börjat flytta in så smått, det blir putsat och skinande rent - och allt "skräp" ska kastas.
Nu på morgonen, tidigt, kommer målarmästare Janne tillbaka och ska göra färdigt köket. Direkt efteråt sätter han igång med sovrum två. Vi har en del att plocka innan dess.
Influensan är på väg att ge sig, men alla i familjen är så trötta, så infernaliskt trötta - mat, det har ju inte riktigt varit att tänka på i några avancerade banor som jag bloggat om.
Igår gav jag och min åttaåring upp färdiglagatpaketen i vardagsrumsmikron och käkade på Edsbacka Bistro istället - en sen lunch. Lovisa beställde en varm rostbiff på vaxbönor och med en potatisgratäng till - jag tog en entrecôte som kanske kunde haft lite mer grillsmak. Annars som vanligt gott och perfekt.
"Visan" är supersmakare och tyckte att köttet smakade aningens lever - det finns ju "alltid på bistron". Ingen annan skulle ha märkt det.
Det är så trevligt att gå med sina småungar på krogen en helt vanlig uschlig vardagslunch och prata mat och äta och berätta för varandra om smakerna tillsammans.
Lovisas rostbiff, jo det är klart att den gick åt!

När jag skriver det här skulle jag precis ha landat i Bangkok enligt ursprungliga planer. Jag skulle suttit fönsterplats och nyss ha ätit frukost med varmt bröd och gott kaffe. Risfälten nedanför skulle avlöa varandra oändligt och vara morgondisiga och heta. Och ungefär nu skulle jag väl sitta i en taxi på väg in till hotellet och jag skulle som vanligt på inandning säga: "Wow - Bangkok"
Nu blir det så om några veckor istället och med tanke på hur mycket som skulle fixas här hemma är det bra att jag är här och inte där.


Rodjanas nattanudlar alldeles nyss på tunna kinesiska vermiceller torkade räkor i en fiskbuljong kokt med tunna skivor av ingefära och med en matsked rent fint hemkokt ankfett (gav smak åt hela nudelsoppan trots att den kokakts i fisksod.

Sent omsider säger Rodjana - Äh Du kan väl springa ner och köpa en somtam och lite soppa.
Var vi än är i Thailand brukar sena kvällar sluta så - att jag springer ner och köper hem lite mat. Ofta kommer jag med någon soppa med dill och svamp, syrligt, het och underbart läskande, någon grillad fisk, nam prig pau, somtam med massor av pla ra eller po kem. Så sitter vi i sängen och äter och skrattar.

-Det är för varmt, svarade jag. Eller jag menar, det är för kallt och ingenting är öppet, det är bara parkerade bilar där, om dom inte är stulna förstås. Och pizzerian stängde för jättelänge sedan och det är svart i alla fönster, det regnar och är två plus.

Så vidrigt äckligt, skulle bara ha en stödkorv!

Vet ni vad en stödkorv är?

Jo det är en sådan där extragrej man måste ha när blodsockret sjunker och man är hungrig som fan i väntan på middag.

Så var det idag. Massor att göra. En skiva på Bauhaus där sågen fortsatt är trasig trots att kundinfon säger att den är lagad. Så det blev att bära hela spånplattan från drive in avdelningen ner till varuhusets byggavdelning för att få den sågad i de bitar vi önskade. Noll kalorier kvar och stödkorv av nöden.

Då slumpar sig det inte bättre (i det här fallet sämre) än att här finns något de simpelt nog behagar kalla ”Bistro”.

Tog en korv med mos. Klafs Klafs, tre kulor fransigt mos och plaff på med en korv, som bara Gud vet hur länge den legat och rullat i grillen, och så skvimpat över senap och ketschup, Poff, på disken på en papperstallrik.

Tappade lusten direkt. 

Men nöden har vare sig lag eller tid för kräsenhet.

Moset alldeles kallt. Alldeles åt helvete för kallt för att ens vara ätbart. Påminde om kallt nattståndet tapetklister.

Påtalade för mr Bistro himself. 

”Det är kallt, moset”, sa jag. 

”Va” sa han. 

”Jo moset är oätbart, det är kallt”, sa jag och han tittade på mig som om han sett ett spöke…nej misslynt, så blängde han tillbaka. Bytte ben en gång, två gånger, tre gånger och stegade fram till kantinen och stoppade ett finger i moset. ”Det här är varmt, du kan få nytt av det”, sa han.

Nu var det jag som såg ett spöke.

Du menar inte att du stoppar ett finger i moset och att jag noterat att du inte tvättat händerna vare sig före eller efter.

”Jag kände inte i moset”, sa han och motsade sig det jag sett med egna ögon.

Kände mig matförgiftad omgående.

Det var lite jävligt det där.