Boka bord - Klostergatan överfullt

Kom på mig själv med att tänka - det var ju jag som upptäckte dem!
Guuud så övermaga drygt att säga så, tänker någon då.
Ja, ja - men jag satt i en jury tillsammans med Aspegren och Rickard Nilsson som skulle bedöma Lunds bästa lunchkrog. En av matkreatörerna, Fredrik, vann utan diskussion. Så alltså - i förlängningen så skulle man kunna säga att jag var med och upptäckte....äh skit, glöm det!
I alla fall så håller Klostergatans Vin & Delikatess ställningen och gör det med min stora avund. Jag skulle så gärna ha en sådan plats att luncha på i min omedelbara närhet, i Sollentuna.


Nu rullade vi in jag, brorsan, tre ungar, en i barnvagn, en sen lunch, klockan är över halv tre och det är fullt, en vanlig vardag - biff Lindström på lunchmenyn och en palsternacksoppa för den det behagar och det gör det för min åttaåring. "Gott", sa hon och doppade deras makalösa baguette i soppan och åt tills inget återstod - hon är överbegåvad på smak.
Fredrik, delägare tillsammans med Calle (se nedan)

Vi andra åt en fruktig Lindström och sneglade åt ostronen i delidisken. Fredrik poserade i det öppna köket. Ett kolossalt bra ställe, helt enkelt.
Mer om bistron här och där finns en bild på andre delägaren Calle också. (från den 9e juli i år)

Lundaliv

Lundalivs ettor på redaktionsväggen - det har bivit några stycken med åren - och det här är bara de senaste

När vi körde in i Lund så tänkte jag - Herrejösses - i den här stan har jag jobbat i snart 15 år utan att vara här.
Både på gott och ont känner jag stan från utsidan efter åtskilliga djupdykningar.
Det är kunskap utan nätverk.
Saknar jag det?
Inte det minsta - jag trivs så väl att beskriva händelsernas centrum genom att spegla människorna. Min Lundalivsfile är en resa bland människor som finns och som inte längre finns, människor som står utanför och de som är mitt i. En porträttbok.
Det slår mig nu hur många udda individer, vilsna människor, galna dårar och helt fullständigt normalt folk jag gjort jobb på i den där stan.
Herr Lager d.y som format Lundaliv till en modern lokal reportagetidning

Var är dom alla? Undrar jag när stan släcker ned i höstmörker.
Finns det en enda jag kan ringa?
Nä! Ingen av dem, ingen utöver redaktören. En tidning, ett Lundaliv, en redaktör.
Läs gärna månadens Lundaliv och passa på att ladda ner äldre ex här.

Långtradarrace

Det känns som ett nytt fenomen - det här med att långtradare ska fram till varje pris och gärna över flera filer samtidigt - skitsamma om så det blir köer av privatbilister som kör 110+ och som måste bromsa in när långtradarna ska göra omkörningar för att tjäna några och 20 meter.
Vi var i Skåne på "skurlov" och fick göra massor av inbromsningar för att inte köra in i dessa motorvägens kameler som tror att de kan köra hur som helst.

Le Rouge långt från Stureplan

Jag vet - det blir så när Bindefeldt laddar upp och bullar fram, en massa kändisar som kommer utan att egentligen ha något smakintresse-(matintresse). Väldigt många nylonben, högklackat och välfriserat, man glömde själv liksom maten och mitt i alltihop stod Melker och Danyel och bara hoppades att vi skulle upptäcka smakerna, helheten, inredningen, värmen, servicen, vinerna, leendena. Folk hade mest upp med att krama varandra och utstöta små lustiga pipiga läten när de slängde kyssar som missade kinderna helt (det ska visst vara så).
Snickrar man i TV får man inbjudan till finkrogen och äta gratis och dessutom ta med frun, intervjuar man i TV4 eller är djupsinnig och för den skull också kanske trovärdigast av alla bland grävare då får man också äta kalventrecote av finaste märke utan att betala, är man idag en liten, men naggande god och dessutom smakkunnig sossepolitiker som just gjort upp med chefen, då är man också välkommen. och deckarförfattarinna och gammal skådis/sångerska med döttrar på scenen då får man ta med döttrarna och jag fick en pratstund med mamman och kunde påminna henne om att vi träffades redan i maj 1968, shit!!!
Hällefilé som var helt underbar
Kantarelltortellini som inte saknade någonting!!!

Men vad i helvete är det här för en cirkus - har jag lust att utropa och blev placerad i det allra bästa av sällskap - en Sven-Gunnar Svensson och så pappa/mamma/ fruar till Melker Andersson och Danyel Couet och vid sidan av en av landets mest in flytelserika VD:ar inom modevärlden.
Så serverades vi då i detta röda sammelsurium som en gång varit 60 talets underbaraste rum. Jag var där en god del gånger på Källaren Diana.
-Den tiden kommer nog aldrig tillbaka, potatiskällardesign - skrattade Melker som gjort sitt bästa val bland arkiitekter och givit honom i uppdrag att bygga värme i medeltidsteglet.
Den lenaste av kalvar

Så kom de då, rätterna, en efter en: En alldeles fantastisk liten rå hälle med sås av hav, ett litet pastaknyte med trattisar i en tät, men skör fond och med små sötaktiga, djävligt raffinerade inslag, en gös som jag inte smakade, men som såg väldigt lite tillkrånglad ut om man så säger och så en kalventrecote som var len som ett sämskskinn i munnen.
Kunnigt kultiverat middagssällskap - Sven-Gunnar Svensson
Så långt ohyggligt lyckat var vi alla överens - enkelt, rättframt och framförallt djädrans gott. Det märks att det är så vägen ska se ut - inget tillkrånglat, ärliga smaker, trivsam inredning och framförallt gott.
För att göra en lång historia kort, så höll det inte ända fram - det som serverades efter var märkligt urlakat och idéfattigt, en brie med ett fikon förvisso i temperatur och med två texturer men inte fasiken räcker det, en äppeltartlett med en calvadosglass som var så tråkig att man undrade om man blivit utsatt för reservplan 1 efter fullständigt tankehaveri i köket. Glassen ångade spritkök och tartletten var så seg/hård att man undrade om den verkligen var ätbar eller ett färdigköpt från Delicato. Från de små ugnarna (petifourer) kom små chokladbitar som inte heller de var överraskningar som fick munigiporna att fara i höjden.
Inte kul att titta på och inte kul att äta - inge kul alls!

Ska man sammanfatta då - visst, jag kommer gärna tillbaka för inledningens enormt goda smak, men jag avstår gärna från finalen. Tänk, det finns ju så enormt mycket att servera efter huvudrätten, här skulle till och med en guldnougat matchat det som serverades.
Och ärligt talat - detta garnityr invigningskvällen - varför släpa dit alla dem?

Thailändskt finlir med lime, chili, smör och räkor

I Thailand finns en stor och djup salladstradiion. Ett sätt att inte bara förädla och lyfta fram de finaste råvarorna och de dem den mildaste behandling som bevarar alla smakerna utan också ett sätt att ta hand om eventuella rester. Köttet som blev över från grillningen (Thailand är ju historiskt sett inte något wok-land utan snarare ett grill-land).
Samlingsnamnet för sallader är "Jam" och sedan följer i mnenyerna ofta namnet på huvudråvaran som ett tillägg: "Jam wunseen" - sallad där basen utgörs av glasnudlar - "Jam wunseen plamuek" är glasnudelsallad med bläckfisk till exempel.
På bilden ytterligare en förädlad form av thaisallad, en "Jam gong" (Räksallad).
-Jag har en sådan respekt för definitioner i thailändska köket. Det är så många gånger man går ut på thairestaurang och beställer en klassisk rät och den löagas på råvaror som är helt obekanta - en dum vana nu är att dryga ut allt med paprika som inte alls finns i den thailändska begreppsvärlden.
-Det är alltså en sallad på thailändska räkor, chili, rödlök och limesmör, förklarar Rodjana.

Bacon

Jag gillar stekbacon och Francis Bacon och jag har haft förmånen att träffa båda. Bacon åt jag varje frukost under mina studieår i London och det var också där jag träffade den gudabenådade målaren Francis Bacon då tillsammans med den gamle protestsångaren Donovan - det Ni!
Appropås detta namedropping, eller snarare vid sidan av, så upptäckte jag rimligt baconfläsk på Willys för några år sedan - fett. melerat, härligt rökt, kanske lite för hårt rökt bland och självfallet inte att jämföra med det engelska frukostbaconet. Det blev en succé, så även hemma hos oss.
Nu senast och en längre tid, har jag noterat som alltid när en vara blir populär att hastigheten i produktionen ger kvalitetsförsämringar åt konsumenten.
Slarvigt packat huller om buller, tunna skivor inte bredare än en centimeter "gömda" inne bland bredare vackra skivor.
Synd!

Lite trött på fläsklägg - kan man bli det?

Jo, jag är det, kände det idag - tyckte det varit fläsklägg hela veckan - i två veckor faktiskt - på olika sätt. Kollar bloggen och ser att det bara är nästan sant.
Men det är ju gott om man serverar den thailändskt..