Värsta frukosten

Kladdig smörbytta utan smör och så bröd i mängd som allt var hårt och tråkigt på ytan...men inte bara det...!

Rubriken kan antyda något bra och något dåligt. Om det uttryckt något bra hade jag varit lycklig nu, så lycklig är jag inte, alltså uttrycker det precis det som det står på¨gammaldagssvenska Värsta frukosten.
Ja, jag vet, jag kom en halvtimme innan frukosten skulle packas ihop. Frukostvärdinnorna, två till antalet stod vid väggen och väntade på att jag skulle sopa till mig av resterna så att de fick avsluta och gå hem, djävligt stressande med andra ord. Smörbyttan var kletig och bara flikar kvar av smöret, brödet hade fått en hård yta, fullkornsbrödet var slut, i gurkskålen låg tre köpeättiksgurkor av euroshopstandard, löskokäggen var hårdkokta, de hårdkokta slut, äggröran var hård och simmade i en vattenpöl och köttbullarna var bleka, baconet var slut om det över huvud funnits, sylt låg utspillt på duken och allt var kletigt, det rann kring burkarna med yogurt och fil, müslin krasade under skorna vid utskänkningsstället, juicepressen var fylld med apelsininkråm som täppte till och fick juicen att svämma över, kaviarn i burken hade en brun toprkad yta, leverpastejen hade mörka torkade kanter, osten var av en lam "frallaostsort". Och bordet dit jag sattes hade kaffefläckar stora som tefat, smulor sedan förra frukostgästen låg kvar.

På Stadshotellet borde det blomsta av småland i massor av smaker - men det är som att äta en sämre frukost på vilket B-klasshotell varhelst - tragiskt

Mina damer och herrar - detta är Vimmerby stadshotell -
Vad som är ytterligare tragiskt är att det inte känns att man är i Småland - inte ett dugg. Ingenting på borden som representerar platsens ande i maten Genuis Loci.

Damernas favorit i Vimmerby

Vimmerby statshotell borde leverera mer av tradition och Astrid Lindgren. Hotellet stod ju centralt i hennes böcker - både vad gäller boendet och framförallt vad gäller maten

Jag gillar Vimmerby!
Kulturkvällen med mig igår kväll på biblioteket hade uppmärksammats av ett 50 tal. Några herrar, men flest damer och en hög medelålder. Det är ohyggligt roligt när det kommer så mycket folk att stolarna inte gapar tomma i lokalen. Det är lättare att prata då, mycket lättare.
Där satt en stor, stor, kunskap om mat, Småland, tradition och historia. Det märktes för när jag kom in på typiskt småländska angelägenheter som lingon, kroppkakor, palt då både rynkades näsor av kritik och höjdes ögonbryn av förvåning.
Efteråt kom det fram femton kvinnor i samlad tropp. Alla med min bok under armen. Nu skulle den signeras. Dessa kunniga kvinnor från Vimmerby har gått samman och startat en studiecirkel med "Järnspisar, hackekorv och tabberas" - tänk så mycket som är igång som man inte vet - det är ju helt fantastiskt, där sitter damer i Småland och detaljstuderar och diskuterar det jag skrivit, fantastiskt.
-Det roliga är att vi är så pass gamla att vi kan reflektera över den tid och den mat Du skriver om, påpekade en av dem.


Men man behöver inte vara erfaren för att läsa boken. Det är en bok som riktar sig även till unga människor, självklart och det understryker jag ständigt. För att hantera sin samidigt måste man veta vad som hänt och för att över huvud kunna skapa något nytt så måste man veta det som tidigare skapats!
Jag vill se mer av ungdomar på föreläsningarna - de kommer att få höra sådant de inte hört förut. Kockelever, unga matalagare, sådana som vill ta steget från färdiglagat till hemlagat. "De finns" framhöll bibliotekschefen Margret Halvardsson i eftersnacket. Unga människor som lagar mat med lust och med kunskap och för att det är så roligt att dela brödet med andra.

SJ SUGER!

Det är så tragiskt!!!

Finns det då ingen som kan förbarma sig över SJ och maten. Vi har ett gigantiskt matkunnande i Sverige, men SJ tycks mest bekymra sig över yta, design av bistrovagn. Bara det att kalla det för bistro är skamligt. Sura viner för dem som är sugen på vin, öl i kvartsburkar och en mat som ska mikras och som inte smakar någonting, hokifilé som torkat på ytan redan innan den stängs in i mikron och en lasagne som är så smaklöst att vattnet till blir berikande kryddigt.
Jag är alltså på väg för att prata om det svenska köket, den svenska traditionen om Astrid Lindgren och maten. Förr, faktiskt när jag var barn och tonåring, kunde SJ stoltsera med matlagning ombord och vita dukar och väldoft. Nu finns det inte ens platser att få i grannlåten av röda skinnfåtöljer och kylfack för smaklösheten.


Aldrig förr har en bildtext varit så nödvändigt: Det är "Lasagne"

Det är ett under att personalen kan vara så leende välkomnande, men de har väl insett att nedmonteringen av den goda smaken inte är deras fel.
Jag satt och tänkte på bröderna Nilsson, Rikard och Robert. De har ju varit vid NASA i omgångar och lagat rymdmat som smakkonsulter. Kunde inte SJ engagera dem för framtidens mat ombord. Herrejösses vilka möjligheter: Smaka på destinationen. Isterband från Vimmerby. Palt från Piteå. Revbensspjäll med äppelmos från Skåne. Piggvar från Göteborg. Eller landskapen vi far genom, Sveriges skafferi. Om nu dessa skafferier maktar med att producera.

Astrid Lindgren - Vimmerby

I morgon är det "Onsdagskväll" på Vimmerby bibliotek.
Rubriken för kvällen är "Pilutta Dig mitt i maten".
Det var också mitt eget arbetsnamn på min bok om maten hos Astrid Lindgren; "Järnspisar, hackekorv och tabberas".
Det känns lite som att komma till "Lejonets kula" och jag förväntar mig en rad kunniga matmänniskor i publiken, folk som bara genom att bo i Vimmerby har en nästan personlig relation till både Astrid Lindgren ochn hennes figurer.
Förra veckan var jag ju med Astrid Lindgrens familj och artister på Studentafton i Lund för att berätta om boken och nu räknar jag med att bli både ifrågasatt och överhöljd med recept och fakta.

En timme ska jag prata utifrån boken och skam till sägandets: Det är skitkul!
Är Du i närheten, titta förbi, titta in, presentera Dig.
Kvällen ska jag tillbringa en del av i varje fall på Vimmerby Stadshotell där Alva dansade ut med den skitige sotaren i den vackraste valsen någonsin efter borgmästarinnans "delikatessmeny".
Väl mött i Vimmerby.

Miljonprojektens hus

Fasaderna omsluter

Jag är är så fascinerad av miljonprojektens hus.
Idag var jag av en märklig anledning i Fittja hos Hussein, en knickedick som igår försökte sälja på mig en gammal Kadett och lovade med fingrarna på koranen att bilen var heljust. Och den var prisvärd opch OK ända tills jag tankade fullt vid första bästa bensinmack. Och då stod det som strålar ur den genomrostade tanken under bilen.
Jag ringde upp Hussein i Fittja och sa som det var och han svarade suckande, "nej, nej, var det likadant för Dig".
Det är som servitrisen på gamla Hemse hotell hos Nisse Sundberg på Gotland. Jag hade fått in hans goda saffranspannkaka med salmbärssylt och vispgrädde och fick anledning att pocka på servitrisens uppmärksamhet då en stor grönblänkande fluga kravlade sig upp ur grädden.
"Hallå, kolla det här - lite äckligt va?"
Det var en eländig kamp mot grädden som var som kvicksand för flugan.
Servitrisen stirrade som förhäxad. Hon stod som gjuten i betong ett tag. Blicken började fladdra och jag började tycka synd om henne - det var ju inte hennes fel.
"Jao, men" började hon n'ästan stammande.
Och så kom det mest oväntade jag någonsin upplevt:
"Jao men va ska man vel gære nar de ar så mycket laggårdar härikring"!
Sen vände hon på klacken satte näsan i vädret och gick in genom snabbdörren till köket.


Till och med färgerna finns om man tittar medvetet och kisar med ögonen.

-Nej nej, var det likadant för Dig -
Vicken knäppskalle. Men han gick med på att betala tillbaka pengarna och ta tillbaka bilen. Så därför var jag tillbaka i Fittja idag och på vägen hem gick jag till tunnelbanan och det var massor med människor och ingen talade svenska. Jag förstod det när jag frågade mig fram efter vägen - det var som i mellanöstern..."sorry, no swedish..." med en gest mot läpparna, Sorry. och jag försökte på alla språk jag kan ytliogt till och med Thai "Ah Metro", var det en som sa och pekade.
Och jag jag höjde blicken och var helt omsluten av betongvirrvarr, gångbroar, pelare, loftgångar, arkitektoniska block i cement som färgats rött och grönt och blått och gult.

Ett blågult folkhem

Nu kan folk säga att jag varit "ute i verkligheten", men den lever jag i redan, har bott av och till i ett miljonprojekt. Jo jag är fascinerad av betongen och rymen och färgen. Jag känner ett släktskap till det som var tidigare, tankarna som sedan gick så fel. Funkisen. Skillnaden är att ute i Södra Ängby kan man andas när man tittar på rytmen, linjen, kurvan som omsluter rummet, materialet, fönstren - det kan man inte liksom när allt ramlar över en i Fittja. Där blev jag alienerad snarare än kände gemenskap. Och det kanske är själva klon. Miljonprojekten alienerar med sin väldighet, sin galna upprepening - husen står som i en mardröm.

Mat ska aldrig vara ensamhet!

Igår bloggade jag om mötet mellan människor som lämnar barn på dagis, föräldrafika varje morgon. Jag har redan idag på morgonen fått höra jättemycket om vilket bra initiativ dagiset tagit.
Ett annat bra initiativ har föreningen Låt Måltiden Blomma tagit med "Sambord". Det är också ett sätt att få människor att mötas och framförallt att höja statusen på "pinnen" - ensam man eller kvinna som sitter vi ensamt bord och äter på restaurang. Ditills har pinnar betraktats som kufiska typer utan eget hem. Det ska bli ändring på det.
Matjournalisten och tidigare chefredaktören för tidningen Gourmet Inger Grimlund har en egen blogg där hon berättar närmare om Sambord. Klicka på rubriken "Sambord" till höger på hennes sida för att läsa.

Så här skriver föreningen Låt Måltiden Blomma i ett brev till utvalda krogar:

Hallå i mediabruset!

"Här är det föreningen Låt Måltiden Blomma som vill påkalla din uppmärksamhet!
Vi har en bra idé till Dig och några av Dina seriösa kollegor.
SAMBORD har vi kallat den.
Bakgrunden är att många av oss i dag gärna vill gå på lokal men drar sig för att gå ut ensam.
Världen är full av hungriga singlar och ensamma vandrare som längtar efter sällskap vid matbordet.
Alltså; vi har tänkt samla ett tjugotal restauranger i projektet. Bara de bästa – inte de dyraste, inte de snobbigaste utan just det som är allra bäst på att ge gästen det den vill ha.
Trevlig miljö, service, bra mat och en vardagsupplevelse som värmer.
Vi tänker oss en samlad marknadsföring med hjälp av radio och TV. Press och mun-mot-mun-metoden.
Redan har vi fått stort intresse från våra goda mediakontakter.
På dörren ska sitta en logga som berättar – här har vi Sambord – Välkomna!
Och i lokalen finns sedan en bordspratare som visar ”var bordet ska stå”."

Gå gärna in och titta på styrelsen i LMB", idel ädel bekanta?

Fika på dagis

Föräldrafika på dagis varje morgon - för oss är det numer en självklarhet

En morgon för ett halvår sedan stod det där bara på dagis. En termos med hett vatten, en skål med tepåsar, mjölk, socker och en termos med nybryggt kaffe. Allt i ett hörn i korridoren.
Föräldrafika fick plötsligt en ny betydelse.

Det inte bara smakar fantastiskt och får föräldrar att stressa ner i dagislämningen, välkommendoften med kaffe om morgonen är obetalbar!


En lapp på väggen förenar i kaffestunden på dagiset.

Meningen är att föräldrar ska lockas att stanna några minuter extra vid lämningen av sina ungar, slå av en prat med personalen och helst av allt möta varandra. Vårt dagis är multikulturellt. Några av föräldrarna möter aldrig människor utanför sin egen grupp - vågar inte själva och svenskar vågar inte möta dem. Integreringen går långsamt i denna köckenmödding av nationaliteter i det gigantiska miljonprojekthuset som dagiset ligger. Här är det korridorer, nio våningar och betong som gäller. För att konkurrera med villadagisets vackra gräsmatteträdgård måste betongdagiset presentera livskvalitet på annat sätt, utflykter, promenader, skogen, mystiken, pedagogiken och ha en personal utöver det vanliga...och så föräldrafika varje morgon förstås!


"Fröken Erik" har själv nära till kaffet och sätter sig ner med föräldrarna, sedan är samtalen i full gång.

unga fröken Erik var den som lockades av förslagen och som dukade upp.
"Det är Du och en till som fikar varje dag och en dricker te, en annan tar med sig koppen på promenaden till pendeltågsstationen".
Det tar tid att införa nya kommunikationsvägar.
Vi läser samtidigt i lärartidningen om ett dagis i Gävle där man inrättat ett speciellt föräldrarum för samtal och för umgänge.
Själv vaknar jag varje morgon och dukar upp grötfrukost till barnen och de vuxna, havre, råg, korn, linfrö och rårörda surlingon. Kaffet? Ja det tar vi på dagis!