Det var egentligen August som ville och vi hängde på, en dag på vägarna och vi styrde kosan till Sveg. Oj, var vi redan igenom!
Ungefär mitt på ligger ett torg med Systembolag och där bakom, vid själva basen av torget, ligger det. Cineasten Café.
Jo, vi hade läst om kaféet i någon broschyr tidigare och tänkt att det var väl en sådan där gemen turistfälla som landskapet annars är så fyllt av. Men icke sa Nicke - kvalitet rakt genom. Först vid bakverken och sedan vid den hemgjorda glassen och så inredningen, ibland överdådig och alldeles för mycket, oftast sparsmakad cineastelegans. Ett slags minnenas allé.
Glassen är alldeles speciell och alldeles hemgjord och vi åt några toscamojänger som nästan, men bara nästan, slår Kakfén i Färila.
Zingo till och våra minnen rusade tillbaka. Man liksom inte bara minns hus Zingo smakade utan man minns ta mig fan varenda zingoflaska man druckit och med vem och vid vilket tillfälle.
Påminner mig att det är det jag brukar säga när jag föreläser om mat och om farsan som tappat lusten men som sken upp en dag jag kom till hans demensboende (vilket jävla namn) och bjöd på hemlagad kalvsylta från Percy's i Norrviken och röda inlagda betor. Han estmerade inte bara syltan i ögonblicket utan njöt också av alla kalvsyltor han tidigare ätit, han mindes miljöer och människor och babblade på så det stod härliga till om sådan han egentligen inte annars mindes för det var sånt han inte kom ihåg.
Så fortsatte vi ner mot Los och en loppis där som vi brukar besöka minst en gång per år (hoppade bageriet den här gången och koboltgruvan seen that done that). Där dök en västgötsk jägare upp med sin schäferhund som han brukar jaga tjäder med och vi hade ett helt fantastiskt samtal och lite senare dör det upp en 82 årig pensionär som fördriver tiden med att tillverka Lossulor ! De är varma och sköna och slitstarka insisterade han och berättade att ullen kom från Los, tovades i Lettland och förstärktes med kork från Portugal. Ju längre vi pratade och han visade verkstaden så kom vi allt längre in i hans liv. Märkligt nog hade han bott i huset på andra sidan åkern bort från oss på Antuna gård när han var barn. Hans för'ldrar flyttade senare till Betaniahuset på Rotsunda Torg, det som revs 1956 och han mindes människor och han mindes hus som ingendera längre finns kvar. Vi lovade komma tillbaka i sommar.
Sedan hem till trädgården, varmt, fuktigt och växande och med dopp i Ljusnan. Love Hälsingland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar