Hit skulle Erland säkert gått och satt sig minst en gång om dagen. Erland Cullberg Park.
Igår fick jag förtroendet att säga några ord vid invigningen där bakom Sollentunavägens nya hyreshus, Nytorpsvägens förlängning ner mot Ängsvägen. En ganska oansenlig liten trekant med EU-godkända lekgrejer för barn.
 |
| Johan Cullberg, jag själv, Thomas Ardenfors och Staffan Cullberg. |
Nu är det ju inte alla som ens visste om att parken skulle invigas. Det är för er det här inlägget skrivs.
Någon bad mig lägga ut min ord, bokstavligen och som skriven text på bloggen. Så, här är mitt tal till vännen Erland:
Äntligen.
Det här har jag vänta på länge...
...och jag tror, eller snarare förstår att
även Erland i sin himmel tyckt att det tagit alldeles för lång tid..
Nu får han sin park. Äntligen!
Jag vill väl egentligen inte slå mig för
bröstet så här på Erlands dag i Sollentuna, men det var faktiskt jag som fick
hit honom.
Nu tänker jag berätta hur det gick till,
vare sig ni vill eller inte:
Vi träffades första gångerna för över 40 år
sedan på en gata i Sigtuna utanför Galleri Trekanten som det hette då och jag hade
varit där bara för jag ville se bra måleri, vilket var lika ovanligt då som nu.
Han var grinig och vädret var grinigt och
han stod ut med mig i tre minuter högst, innan han pratade om något från det
blå.
Så där var det sedan genom åren, vi
träffades lite då och då och av och till. Tre minuter, det är ungefär samma
slags snuttifiering som nyhetskanalerna ägnar sig åt för att få människor att
stå ut. Tre minuter var det som Erland höll ut för att stå ut med alla sina
inre demoner som kämpade mot allt trevligt på utsidan.
En dag ringde telefonen i min ateljé på
Sänkhagsvägen i Häggvik. Det var Erland. Han befann sig i Enköpingstrakten.
-Kan jag få måla i din ateljé, frågade han.
Visst svarade jag som i dagarna skulle till
Falun och konstgrafiska verkstaden för några år.
-Går det att bo där?
Hjälpligt svarade jag.
Så var det och så fick det bli efter
diverse turer. Han hyrde ateljén i
andra hand och blev Sollentunabo.
Det var ju inte helt problemfritt om man
säger så. Folk i trappuppgången fick karmosinröda trösklar, veronesergröna
köksgolv och koboltblå parketter. Erlands färger liksom smittade av sig. Inte
alla tyckte det var vackert, men det fungerade, ”Mest för jag är så genialisk”,
sa han till mig.
Så blev han alltså Sollentunabo och fick så
småningom ateljé i Edsberg och bostad i Norrviken.
Jag märkte att hur alla människor tog honom
till sig, visste vem han var, den där målaren som alltid bar för tunna kläder
om vintern, var blå i håret, gick kippskodd och doftade konst av oljefärg. Han
blev Sollentunabo i själen och bland människor.
Sa jag grinigt väder, inledningsvis?
Ja det gjorde jag.
Det var titeln på en fantastisk målning av
Erland. Jag skulle vilja säga att det var en titel på hela Erland, han var
väldigt mycket det där griniga vädret inombords och inte sällan utåtriktat med
vilket menas att vår långa vänskap och relation alls inte var någon rosengång.
Han ringde ibland på nätterna, jagad av sitt inre och var inte helt lätt att
tas med, men det funkade, för bakom det där fanns en sårbarhet, en sprödhet, en
komplicerad sammansatt människa med ett ständigt malande, ett malande som han
kallade ”handens längtan efter vitalitet” och som han förtydligade med att säga
”Kalla det gärna en strävan efter fullkomlighet”.
Det var lätt att bli kär i alla dessa
förklaringar. Som den om varför han målar: ”Någon måste ju sikta mot
fullkomlighet i allt detta helvete. Det är därför jag målar, det är längtan. Det
är genitavlor, men tyvärr har Ingmar Bergman tagit patent på genialitet så jag
får väl vänta ett tag och fortsätta måla min egen ångest och min egen smärta.
Äntligen och i grinigt väder, helt perfekt,
får Erland sin egen park i Sollentuna och jag är så väldigt glad över detta
tilltag.
Det går aldrig aldrig att göra sig till
tolk för Erland och våga gissa vad han själv exakt skulle säga en dag som det
här, förmodligen något helt oväntat som när vi målade ihop en gång i ateljén
och hans pensel för ett ögonblick kom att dansa till över till min bild och han
konstaterade: ”Nu fick du en bit av det dyrbara flämtet”
Nu har sollentuna fått en bit av det
dyrbara flämtet, inte som penselstreck utan som park.
Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar