Va fan, den är ju nästan helt bortglömt och serveras bara in emellanom till Cœur de filet provençale och då lite vidbränt torraktig och blötsunkig i mitten.
Ändå har den där "Cœeren" satt bestående minnen i mig och jag har lagat den ett oändligt antal gånger själv. Hemma i föräldrahemmet var det farsan som bjöd till bords ibland till söndagar och då var det finare grejer som oxfilén med smör, vitlök, persilja och potatis. Eller hökarpanna efter Tore Wretman eller som Bullen tillredde den.
Mitt allra första minne av råstekt potatis med brynt smör som krydda jämte salt var vid den gigantiska spisen i köket på Järnvägsrestaurangen i Norrköping, som på den tiden (50-tal) drevs av min morsas faster Maja Hallendorff. Blundar jag kan jag känna glödheta värmen från gjutjärnsspisen och så självfallet doften av det brynta smöret och råstekta potatisen i tärningar. Märkligt hur sånt här sätter outplånliga spår.
Idag till lunchen efter långpromenad med Assar som numer går under namnet "Riddar blåskägg" efter att ha massakrerat en kulspetspenna i morse, hittade jag två ganska stora fasta potatisar som låg och skräpate som kvarblivor i kylens gönsakslåda. Skar den i halv-på-halv centimeters bitar. Först olja i restaurangpannan, hettade upp och så i med potatisen. Skar under tiden fint en halv gul lök. Stekte två hamburgerskivor, riggade en vitlöksstark dressing, rev parmesan, rörde i potatispannan, drog två stora flak av isbergssalladen.
I med löken och en rejäl klick smör, salta och rör runt potatisen som nu redan blivit så gott som genomstekt och bara ska ta smak av sötman från löken och nötigtheten av smöret.
Sådär ja, lägg upp, potatis och salladsbladen som fulls av hamburgare med dressing emellan, på med hemkörd ketchup och massor av nyriven parmesan, små gurkor är gott över. En inte sådär jättenyttig lunch, men man står sig på den och råstekt potatis är inihelvete gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar