Påminner mig när jag satte mig att plocka fyra kilo hallon från häcken därhemma att "Gullan" strök förbi i tanken. Hon brukade gå ut så här dags på hyggena med två tomma hinkar, men var snart tillbaka med dem hallonfyllda och sönderrivna underarmar. Sedan satt hon med en stoppnål och maskade ur hallonen, dessa pyttesmå vildhallon med så mycket smak, ett efter ett.
Nu åkte vi från Rättvik till Gävle. Telefonledes beställde vi rum på Järnvägshotellet, en gammal klassiker med dusch och toalett i korridoren. Hotellet ritades 1993 av Ferdinand Boberg, inte som hotell utan under benämningen "Centralpalatset". Då fanns här ett nykterhetshotell, en rikstelefonstation och Helsingslands enskilda bank. Senare kom huset att inhysa Brännvinsbolaget. På gården bakom huset fanns en saluhall under ett enormt glastak och hölls uppe av gjutjärnskonsoler. Huset är byggt av tegel (förvånande? Bobergs älsklingsmaterial) och fönstren var alla rundbågade. Ett femtiotal år efter invigningen byggdes ytterligare en våning med rektangulära fönster.
Nu skulle vi hinna med så mycket som möjligt innan det blev kväll, en blandning av nytt och nostalgi, det sistnämnda är väl naturligt när man har så många tidiga minnen från en trakt. Nu besöker vi förvisso trakten ganska ofta, men den här gången skulle bli mer inträngande visade sig, mer påtagligt. Små skillnader, stora upplevelser,
 |
| Getåolyckans ånglok, maffigt! |
Järnvägsmuseet är ett måste, proklamerade Janne Norling över telefon. Så fick det bli och det var verkligen ett måste. har aldrig varit där tidigare. En fantastiskt inspirerande anläggning där man kan vandra genom historien som med enkla medel blir fysiskt synlig. Upptäcker att alla lok, alla vagnar faktiskt står på riktiga räls som också är anslutna till riksrälsnätet (heter det så?). Det kan alltså gå i praktiken att rulla ut med det gigantiska ångloket F 1200 som var med om Getåolyckan den första oktober 1918. Loket reparerades och kördes på svenska järnvägar fram till 1937 då det såldes till DSB i Danmark. Idag står det fullt funktionsdugligt i Gävle.
(Finns också en utställning av en banvaktarstuga som jag ska återkomma till lite senare i vinter kanske)
Köpte sedan några charkuterier att ha som kvällsmat. Upptäckte att vi inte ätit sedan Dössbergets husmanskostbuffé mellan Rättvik och Falun.
 |
| "Krokanen" där morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet |
Så till det där med nostalgi som slog oss, eller i alla fall mig, på vägen genom Bomhus. Krokanen stod där fjällig och märkligt vacker, kyrkan som vi har på film i svart vitt från då morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet. "Inte en droppe starkt servererades på middagen, folk som ville dricka hade en plunta i bakluckan. Gustaf och Mia var ju Godtemplare", brukade farsan klaga över sin svärfar och svärmor. "De var inte alls godtemplare, de var missionsförbundare", brukade morsan återkommande korrigera. "Och det var väl inte fel att det inte serverades sprit!"
 |
| Harnäs simsällskap - tror det är samma smidesemblem på grindarna nu som då!? |
Så fortsatte vi bort mot Harnäs där farsan föddes i ett fyrkantigt tvåvåningshus. Det fanns tre eller fyra av dem som låg tätt efter gamla bruksvägen och med stående panel i grönt. Sist vi åkte här sades det att husen var kopplade till socialen nu mera. Nu var det bara grunden kvar. Ungefär samtidigt som farsan gick bort i våras, revs hans födelsehus i Harnäs.
Här sköt de råttor med luftgevär vid sophögen och närmaste granne hade inte alla knivar i lådan. Den grannen köpte en gång en getabock, berättade farsan (det var hans älsklingshistoria från barndomen). "Mjölkar han något då", brukade vi ungar skandera. "Jaadå, en halv kaffekopp om dan" svarade den knäppa grannen och då tjöt ungarna i kapp av skratt.
 |
| Exakt här, lärde jag mig simma |
Åkte vidare med barnen till Harnäsbadet. Nästan inget hade förändrats. Hit åkte vi ofta. jag har film på mig själv härifrån när jag inte ens kunde gå och hade bara en virkad vid skärmmössa mot sommarsolen. Senare lärde jag mig simma här. Det finns också på film och jag vet inte om det är en efterkonstruktion, men simfröken hette Ulla och var himmelskt snygg.
Länge hade jag en träningsoverall med HSS-emblem. Emblemet finns i smide i grindarna till badet som den här kvällen var helt stilla och helt tomt, Tröskeln låg alldeles spegelblank och iskall, omklädningshuset har rivits och byggts upp på en plats lite längre bort än ovanför läktaren där det låg förr (tror jag). Annars var allt sig likt som på filmen där jag är kanske under ett år gammal och runt och vit och blek och grinar mot solen. Till och med doften är densamma, sjövattnet och tallbarren som gör att stegen sviktar när man går.
 |
| Tröskeln alldeles stilla |
Boberg igen, mat och sömn och så frukost i hotellmatsalen med utsikt mot Järnvägsstationen. Vi packade allt, checkade ut och klockan tio prick låste vi bilen på östra parkeringen, nära ingången till Furuvik. Lilla tåget i parken togs bort för flera år sedan, det höll inte för EU-kraven på säkerhet (tror jag).
*Gurli, skulle det visa sig, var min farmor, men fram till dess att jag opererade körtlarna bakom näsan på Gävle lasarett var det en väl förborgad hemlighet för oss barn. Då, det året, kan ha varit 1959 eller 1960 kröp det fram genom morsans omsorg. I förtroende berättade Gurli om allt kring hur farsan kom till. Då avslöjades vem min biologiska farfar var. Senare har jag sökt upp honom, han låg i en grav i Gävle. Jag frågade farsan eftersom kyrkogårdsförvaltningen sökte någon som ville ansvara för graven om han möjligtvis...? "Aldrig i helvete", svarade han. Han och Gurli blev svikna, trots att det aldrig märktes utåt tror jag han brottades med det sveket hela livet. Farfar hette Erik Lundin och var chef över Carlström nysilver och levererade silver till de flesta namnkunniga krogarna i Stockholm. Märkligt blev det när jag träffade på företaget som fortfarande då var i full drift. Det företaget levererade silverbrickorna till svenska deltagandet i Bocuse D'or och chefen då hette Lasse Skärberg och hans farmor, Helga Forslund, var kusin med min farfar som aldrig fick några fler barn.
Nu får Lovisa och Alma och August berätta i bild från Furuviksdagen:
 |
| August rattade första kurvorna av helsike tills han förstod att bilarna går som på räls |
 |
| Ganska nöjd ändå |
 |
| Alma och Lovisa längst ut på vingen. Om jag ska åka med, skulle inte tro det! |
 |
| Extreme fanns tydligen förr på Grönan. Alma och Lovisa till vänster |
 |
| En annan flygande makapär |
 |
| Alma längst fram i grönt, Lovisa tryggt bakom lillsyrran |
 |
| Farsan, Åk en gång med oss! |
 |
| Augusts berg och dalbana, inte ens den vill jag åka |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar