Romlåda från egenryckt strömming - en succé

Tack Sten Melin för båttur, strömmingsfiske och recept - detta med låda på strömmingsrom ska hädanefter vara min melodi!

Morsor ska vara ute under parasoll och åka baklänges på rullatorn

Det var precis det vi ägnade oss åt häromdagen i köksträdgården - det är 100 meter att gå, men min gamla morsa är skröplig i benen så det tar en halv dag att ta sig den sträckan med rullator. Sent omsider framme kunde hon sitta under parasoll i grönskan och njuta.

Så skulle vi dra hemåt och gå tillbaka de hundra metrarna till bilen, grusad gångväg som inte alls är så lätt att ta sig fram på med små hjul på rullatorn.

-Sätt Dig här, sa jag och markerade med handen på gångverktyget och morsan satte sig med ryggen mot färdriktningen och så började en färd över stock och sten. Jag tror inte hon varit så skraj och samtidigt skrattat så mycket sedan vi åkte berg och dalbana i Furviksparken 1962.

Så kom vi till ytterligare en insikt. Vad praktiskt det vore med rullstol - det är ju inte en kapitulation utan ett frihetsredskap för den som har dåliga ben - då kan hon följa med överallt och det vill hon ju. Sagt och gjort, den ständigt närvarande husläkaren skrev remiss igår och idag fick vi bekräftat att rullstol levereras på måndag. Ibland blir man överraskad över att Vårdsveriges kvarnar mal snabbt som tusan.

3000 på midsommaraftonfest på Hersby Hembygdsgård

Lövad Lovisa på Hersby Hembygdsgård alldeles nyss

Sollentuna Hembygdsförening - där Tabberaset råkar vara ordförande - arrangerade för vilken gång i ordningen som helst, midsommarfirande, idag med stångresning, blomsterbinderi, fiskdamm, varmkorv, spunnet socker, glass, läsk och kafé. Dessutom var handelsboden öppen och Sollentuna folkdansgille på plats med lekar för barnen, folkdans och folkmusik. Över 3000 vuxenbesökare + alla barn.

Erik Göransson, tidigare ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, knyter blomster kring stången,

Lövad Alma på Hersby Hembygdsgård alldeles nyss

Hela Hembygdshersby dansar runt stången. Hembygdsföreningen som kunde räkna in över 3000 som betalat grindslant (bara vuxna)

Strömming i sällskap av Sten Melin och hans pulpetbåt från Kalix

Sten Melin vid rodret i strömmingsgattet

Vi hade pratat om det någon gång tidigare att det vore trevligt att åka ut till skärgården för att rycka strömming. Idag blev det av i Sten Melins egen ägandes pulpetbåt från hans hembygd Kalix.

Från Edsviken gick vi vidare förbi Ulriksdal, Stocksund, Lidingö, Vaxholm och förbi Grinda. Där bakom har Sten Melin sitt strömmingsställe, ett litet vackert gatt mitt i solen.

En halvtimmes rensning...
...spå ligger de där pinfärska och bara väntande att bli stekta ochserverade - några inalgade i ett. två. tre.lag till midsomaraftonen.

Och visst, det var bara att rycka och dra, sex strömmingar på lika många krokar, gång efter annan och ett par gånger kom gurkdoftande nors med upp - smakar förvisso gott friterad, men fick gå tillbaka. Några kilo var fick det bli. Helheten från fyra i eftermiddags till 23 i går kväll var storslagen, ganska kall tur i vinden i den öppna båten, men med en samtidig midsommarsol i ansiktet.

Så diskuterade vi olika slags sätt att tillaga strömmingen på och Sten återkom med sin barndomsmat från Norrland där strömmingen saltas och stekts hårt (som sotare) och bryts sedan ner i filmjölk med tunnbrödsbryta. (betänk att combon inte alls är så dum som den låter, gräddfil till sill är väl inte så dumt).

Två män i en båt är rent ut sagt djävligt trevligt. I ryckarpausen från strömmingen bjöd Sten på skeppskost. Rejäla olivbröd fyllda med en Vit Caprin från Bondens Matbod och hemtorkad lammstek i skivor

Födelsedagskalas med fyra generationer

Första generationen; morsan och fjärde, Freja

Vi skulle ju tagit den där bilden som vi glömde att ta - bilden på nyinflyttade generation ett, min (generation2) farsa och morsa, Gaston och Liva med Emilia och Kalle, Lovisa, Alma och August (generation 3) och Freja (generation 4).

Jag råkade alltså fylla år häromdagen (igår söndag), så ojämt och så mycket att det inte går att tala om. Det bästa var att få samlat alla någon timme för tårta (från Figges i Edsberg 16 bitars Alexandertårta) och kaffe.
August hittade kammar och började omedelbar leka frisör med farfar som objekt...
...och det här blev resultatet

Trots att jag sagt att jag bara öänskar mig snälla barn och barnbarn så kom de vuxna ungarna släpande med presenter - ett campingtält, Jippi har inte kampat på 40 år och en tatuering som ska gaddas i sommar.
Nu skulle jag bara önska mer tid. Tänk om man kunde få det.

Lovisa posar som Foki

Tabberaset med den hulda modren som tillsammans med fadren nu masat sig in i ett trygghetsboende i Tureberg. Från Villa i skånska Viken till tröskelfri trea med balkong - tufft ombyte som de själva bara njuter av och med en hemtjänst som slår rekord och som till och med kommer till lunchen och lagar mat på plats, ajöss dessa sliskiga lunchlådor med pressvatten från kallnad fisk och som skurit sig med vitvinssåsen.

Perenna landet blommar för fullt, enkelt och vackert

Så enkel och ändå så komplicerad, vallmon som vissnar efter någon kort tid är vackrare än världen och rymmer allt. När fröna mognat tar vi dem till vara för att lägga på jäsande bröd.

Den här är nästan färdig. Efter torkmognad tar vi den.

Aklejan kan ta sig vilka former som helst och återkommer sällan i sin forna gestaltning - humlorna älskar dem och är de enda som har tillräckligt lång snabel för att nå nektarn djupt inne i blommans vackert snirkliga irrgångar. Därför också de enda som kan pollinera och föra släktet vidare till nya skepnader

Nattlig potatisfåra mellan kunglig huvudrätt och dessert

Nattens potatisfåra

När de kungligt blåblodiga smörjde kråset på slottet och i väntan på Daniel Roos dessert smällde jag iväg till potatislandet där några sent isatta knölar kommit långt över tio centimeter och var i trängande behov av kupning. Fladdermössen i skogskanten svirrade över huvudet och det var i stort sett midsommarmörkt. Tyvärr gick ett hundratal ringblommor åt helvete vid kupningen, men det är sådant man får ta.

Har ett 80 tal kvadratmeter stort land för bara potatis av olika sorter där den med äldst proveniens är den amerikanska rosenpotatisen. Alla satta med någon veckas mellanrum av den enkla anledningen att jag inte maktar med mer än att kupa två tre längder åt gången - trots det missade jag serveringen av Daniel Roos dessert, men hann ändå hem till sammanfattningen och fick se en sanslöst utmattad men tydligen nöjd konditorchef stå i den öppna studion och förklara vad han ställt till med för smaker. Idag publicerar han desserten på den egna bloggen

Med knappt ledsyn gick jag åt örtagården också med en rensning, speciellt kring den smått unika linneanska röda krassen som jag "snodde" frön av på Bergianska tidig höst förra året. Härligt snyggt blev det.

Har problem med småsniglar som tagit allt jag satt ner för förodling. Gurkplantorna till exempel - så fort litet grönt visar sig går de hungriga krabaterna åt skotten i krukorna - nu köper jag snart färdiga gurkplantor istället.
Det är inte utan att jag ligger där på knä i landet och hoppas på en rejäl köldknäpp utan snö till vintern för att snigelplågan ska utrotas.

Vi gifte oss före prinsen och prinsessan

För tio år sedan, den 17e juni 2010, gifte vi oss, Rodjana och jag. I övermorgon firar vi tioårig bröllopsdag.
Den dagen för tio år sedan var det bara meningen att vi skulle duka ett långbord och samla några vänner hemma för en sommarmiddag. Så grodde tanken att - när vi ändå har folk hemma så kan vi väl...?

När väl idén etablerats så beslutade vi oss för att hålla tyst om saken och omedelbart få tag i någon som kunde viga oss och vi hittade rätt direkt - en kvinna i politiken från den tiden när jag bevakade fullmäktige i kommunen för en lokaltidnings räkning i början av 70 talet. Hon hade vigselrätt.

Dagen D klädde vi oss fint. En enda kamrat hade fått reda på äventyret i förtid och det var vår kockkollega och vän Christoffer Helén som bjöd oss på en buffé dagen till ära och som han dukade upp i köket hemma hos oss.

Den ena efter den andra av våra vänner dök upp i trapphuset och välkommnades. Ingen anade någon om det förestående, eller ens reflekterade över att jag bar kostym och Rodjana en vacker klänning. Vi samlades i köket och sist anlände Norlings som vi, dem ovetandes, utsett till bröllopsvittnen.

"Nu undrar väl Ni varför jag är här", frågade vår vigselförrättare.
"Det ska nämligen bli en vigsel här och nu", fortsatte hon.

Alla tittade på varandra och undrade vilka av oss alla samlade vänner som skulle vigas. Överraskningen var alltså fullständig.
Så stod vi där och lovade varandra och bytte ringar och insåg att vi glömt brudbuketten i vasen i badrummet. Men gifta blev vi och bevittnade och ringar gav vi varandra. Toffes buffé var perfekt. (Idag är Toffe borta och om än att minnet av honom är ljust är saknaden fortfarande ett väldigt mörkt hål)

Nu firar vi 10 år som gifta. Lovisa var dryga halvåret och lillasyster till Gaston och Liva och så har det blivit Alma och August också sedan dess. De båda hade säkert kommit till utan den där ceremonien den 17 juni 2000, men vi känner de där officiella banden som knöts den gången. Varje år vi firar bröllopsdag inser jag mer och mer hur betydelsefulla vi blivit för varandra och hur viktig Rodjana är för mig.

Tioårig bröllopsdag, ett resultat av en mängd händelser som blev till en kedja som höll samman och som gjorde att vi träffades och vågade.

Aklejor muterade och oskuldsfullt komplicerade

Min älskade och trogna vallmo i perennrabatten

Tidigt i morse var jag ute i landet och tittade till mina perenner. Egentligen var jag nyfiken på två av dem, vallmon och aklejorna.
Vallmon fladdrade i den ganska hårda vinden som röda silkesvippor och aklejorna förevisade sitt sitt vanliga komplicerade mönster, det som aldrig går att spåra till generationen före. Nu har jag aklejor från vitt till lilasvart och däremellan i en mängd toner.


Aquilegia vulgaris eller också "akvileja" som i "Kom rosor och akvileja..." togs förmodligen till Sverige av samma munkar som förde med sig kirskål och man undrar vad de tänkte och hur.
Att de skulle ha med sig aklejan var självklart. Blomman lakades ur och detta lakvatten användes för att bekämpa löss. Men kirskål denna plåga.


Tacka för att aklejan med sitt vippande oskyldiga anlete kan utrota löss - blomman, eller snarare dess frön är fullsprängda med blåsyra och självfallet därför väldigt giftig, men det hör ihop det där milda med djävulskapet.

Djurvänner "räddar" sjukt rådjur

Tidningen Expressen och deras fotograf hyllas idag för att ha hindrat en viltvårdare att skjuta ett rådjur som förvirrat sig in i Stockholms City. En veterinär tillkallades och djuret sövdes för att flyttas ut i naturen igen för rådjuret var "inte skadat".

Det är klart att djuret är skadat - ett friskt rådjur är så skyggt att det inte tar sig in i området där människor går omkring! Det här unga djuret kommer att återvända om och om igen till bebyggda områden.

Vi har problemet vid vårt trädgårdsområde där en stor vacker gaffelbock samlar på sig smaldjur varje år som nu har fått flera kid. Häromdagen höll jag på att köra över ett på trafikerade Sollentunavägen - den kom farande från en villatomt och skulle in i en annan. En skyddsjakt på rådjur borde vara på sin plats - en sådan finns inte i jaktstadgan annat än om viltet utgör en uppenbar fara, eller som i det här fallet i Stockholm uppvisar ett sjukligt beteende eller är skadat.

Det vore bättre om Expressen ömmade mer för människorna istället för om djur med konstiga beteenden. På förstasidan rubriceras händelsen med att "Bambi räddats" - Fel redan där och dålig påläsning. Bambi var en dovghjort, inget rådjur - men det är klart att expressenredigerarna med bambi fångar upp läsare hos vilka "rådjur" inte klingar så inkännande.

Tokiga skogsbönder har inte lärt sig av historien

Nu är skogsbönderna på krigsstigen mot bärplockare igen - det är inte första gången.

Senast protesterna var som värst, var vid sekelskiftet mellan 1800 och 1900-tal, då liksom nu var statsmakten också involverad och ville skatta bort skogens röda guld.
På den tiden plockades 10 000 ton lingon för export till Tyskland. Lingonen omsatte massor av pengar och det var lönsamt att vara lingonplockare. 1908 ville skogsbönderna med statens hjälp inskränka lingonplockeriet, men staten gick till slut på folkets hävdvunna rätt till bären. Detta trots att 3000 småbönder demonstrerade för att ta lingonen från folket.

Det skulle ta till för 15 år sedan att rätten till lingonen skrevs in i grundlagen 2 kap. 18 § regeringsformen - äldre än så är nämligen inte denna allemansrätt. Trots det beläggs själva plockeriet med statsskatt! (Thailändska plockare) och trots det ropar historielösa skogsbönder på bärplockningsförbud...igen - så sanslöst dumt.

Tjejfest på Hersby Hembygdsgård

Lovisa fyllde 10 i december - hur kul är det att fylla år då, mellan första och andra advent. Hon beslutade själv att hålla på kalaset till sommaren och den är nu. Sagt och gjort föreslog hon en utefest och jag föreslog inbjudande Hersby hembygdsgård i Sollentuna - är själv en teämligen ny ordförande för de omkring 1300 anhängarna till hembygdsföreningen och en sannerligen arbetande och "devoted" styrelse. Så fick det bli.



Rodjana ångade kaoniew och stekte grillspett på kyckling. Så packade vi gurka och morötter i stavar, kakor, vindruvor i små plastburkar. Sålunda portionsförpackat fick vi vår vär Yilmas som har enhel kedja med thaikrogar att ha vänligen att komma förbi med ett gäng genomskinliga plastbagar - en bag till varje tjej som kommer på kalaset. Lysande enkelt och inte mindre inbjudande gott för det.



På Hersby regerar föreningens värdinna och värd Tullemor och Torsten. De servade självuppoffrande med långbord med duk. Utan dem hade hembygdsgården inte varit vad den är idag med alla sina välbevarade föremål och möblerade hus. Senare ställde de upp och berättade för de 15 tjejerna om hembygdsgården och dess innehåll.



För att få tjejerna att röra på benen efter middagen ordnade jag en liten kombinerad frågesport typ; det finns två klockar på Hersby, den ena en vällingklocka, spring iväg och hitta den andra. Först att hämta en rövkrok vinner. Hitta humlestören. Stallet är ett hus byggt av vedklampar, var då? Det finns en visthusbod poå Hersby och så ett annat mörkt och kallt ställe där man förvarade mat, vad är det och ligger var då? Vid varje "station" fanns det tillf'älle att berätta om husens historia och tiden de är hämtade från.

Lyckat tycker i alla fall jag som pappa och tjejerna verkade mätta och nöjda och kunskapssprängda.

Svenska flaggan gul och blå - Alma spelade fela i Edsbergsparken

Så tvingades man till en söndag med massor av olika engagemang. Svenska Kyrkan hade hyrt Hersby Hembygdsgård för nationaldagsmässa och direkt efter öppnade Hersby alla sina hus för allmänheten. Samtidigt spelade Alma i en liten behändig fiolgrupp sammansat av fiolläraren Christina Frohm på Sollentuna Kulturskola. Och det är väl lite märkligt med dessa småungar som spelar att det låter inte surt!


Alla sju ungarna i gruppen hade fått förbereda ett antal låtar. Alla låtar i olika färger och så snart en var inövad utantill så fick de ett litet sidenband att fästa på snäckan. Alla sju hade band som tofsar. Så spelade de i Edsbergsparken lite här och var som klassistk buskspel, uppskattat om det inte var för att konkurrerande firmor slog på stort elektroniskt från två olika scener emellanåt. Snacka om att de här utmaningarna gör det roligt att spela. Hemma är hon Alma gift med sin lilla violin och det går framåt så smått. Kravlöst och lekfullt.

Vila vid denna källa vid Klasro

...i all undervisning bör iagttagas Sagtmod och Lämpa, ej utan högsta nödtvång Kroppsstraff nyttjas.

Så står det i Sollentunas första skolreglemente vid Sollentunas första skola - den vid källan i Klasro.
Att anlägga en skola vid ett vattenhål var särskilt smart, alla visste var platsen låg. Källan var känd sedan hästarna vid Gustav Vasas liktåg vattnades där.

Långt senare skriver Almquist om Klasro skola och källan i ett litet stycke han kallar Didrik Abrahamssons äventyr.

Mellan åren 1803 och 1881 är det här sollentunas enda skola, men sista året har skolhuset tjänat ut. Då hålls skola i Edsbacka krog och så byggs det som idag kallas Sofielundsskolan, men som ett tag hette Turebergsskolan och idag är Vittra.


De som idag bor i skolhuset, som nu är kommunens hus och hyser ett förträffligt skolmuseum på bottenplanet, är rikspelmannen och musikläraren Christina Frohm och hennes man Bengt Pernholm. Tillsammans håller de inbjudande öppna hus för familjer att komma till den gamla skollärarträdgården, titta på den tidsenliga kålgården och framförallt leva skolliv så som det levdes för 150 år sedan.

Kaffetår och kakor i köket efteråt spär bara på intrycken, köket är nämligen så gott som original från 1700 talet och Vips så är vi i Almquists tid och kan inte låta bli att titta till den berömda källan.


Källan vid Klasro

Ett tag var källan sinad, när spåren för Arlanda Express byggdes skars källådern av och brunnen blev tom. Idag är tillrinningen lika bra som förr - gammal åder söker alltid sin källa (är det något som sagts, eller?).

Med det vill jag säga att "håll ögonen öppna för nästa öppet hus" och läs mer om skolmuseet här