Idag har vi lite högtid hemma. Rodjana fyller år.
Hon har tre traditioner inom maten som ger henne nostalgikick. En är surströmming. Den andra är sill och potatis i juni och den tredje är semmeltid och då på klassiskt manér i varm mjölk med kanel.
Det är märkligt - vi kommer från helt motsatta poler på klotet och får nostalgikickar av exakt detsamma.
På födelsedagen äter vi alltså semlor isf tårta och det alldeles nyss. Semlor och nybryggt kaffe på nymalda bönor.
Det var första gången som lille August fick en egen hel semla och det gillades så pass att han skrek när någon annan närmade sig hans semla med sked.
Då fick jag ett nytt thailändskt uttryck till min ordlista, nämligen vad svenskans snåljåp översätts med.
På thai heter det "kiiniew". Slutändelsen är densamma som i kaoniew där kao står för ris och niew för kladd eller segt. Och nu ska ni höra vad kii står för, nämligen bajs! Att vara en snåljåp är värre en kladdigt eller segt bajs alltså, i Thailand (och det är nog både första och sista gången som något som detta får förekomma i denna bloggspalt)
Grattis kära hustru Rodjana till årsdagen!
Så till det rubricerade att det dyra inte alltid är det bästa. I vårt lokala bageri som senaste tiden slagit knut på sig själv i prishöjningar kostar en minisemla 31 kronor. Jag kan inte drömma om att smaken står i paritet till priset. Skyhögt över i smak kommer nämligen Europabagarens semlor i den annars så förhatliga närbelägna ICA-butiken. Fyllig vetebulle med mycket fint mald kardemumma och en smältande len mandelmassa och en söt, riktigt god grädde (säkert med någon tillsats, men det struntar jag ni). Två semlor kostade 29 och någonting. Fyra kostade 55 kronor, 13:75 styck - det blev åtta semlor hem till semmelkalaset, njutning från första till sista!
(Uppdatering senare under dagen: Hittade oroande eller förklarliga fakta om semmelpriserna i en artikel i SvD förra året på fettisdagen, värd att reflektera över kanske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar