Återträff som blev makalöst lyckad, Silverdalskören i Sollentuna 51 år

"Orka", tänkte jag när Kicki som bäst höll på att leta tjejernas omgifta efternamn för att söka efter epostar och telefoner. Orka ens gå på tillställningen - det är alltid något som går fel, typ Anna Odell i Återträffen. Och till vilken nytta? Och hur mycket sjöng jag egentligen med Silverdalskören, jag var ju främst Kummelbykorist.

Jag har hållit mig borta från återträffar tidigare och ansett att tiden bakom är oåterkallelig samtidigt som jag med åren blivit alltmer nostalgisk. Tänkte på alla unga vackra människor i kören och nu skulle de framkallas som tanter och farbröder.

Men så roligt, vilken upplevelse, tänk att nostalgi kan vara så upplyftande och verklig, och folk fortfarande vara så vackra efter 51 år.

Utmärkt plats,  förvisso med mat som kanske inte var prisvärd (ja jag vet jag är en gnällspik när det kommer till sådant) men stämningen, närvaron av i stort sett alla, kramarna, leendena, igenkänningen kändes befriande skön och samtal, inte bara om vad som hänt sedan sist utan vad som är i nuet hjärtliga och med den där stora nyfikenheten åt alla håll. Trodde inte att alla möten skulle ge så mycket .

Anders har jag haft förmånen att träffa ganska ofta och ha kontakt med och till och med sjunga under genom åren. Extra roligt att han gjorde sig besväret att resa ner från Rättvik till återträffen. Vi slutade prata klockan halv två på natten innan vi hittade till sängs.

"Orka?" - ja jag är glad över mig själv som orkade - det gav energi och jag är så glad över att fått vara med, främst kanske också för att ha fått sjunga i Silverdalskören för 51 år sedan.

Tack Agneta Z och Kicki E för initiativet, det var väl inte lättjobbat att hitta alla, men ni lyckades så bra!

(Ikväll körrep med Stockholm Consort)

6) Sjätte och sista sammanfattningen om mina landskap i Grezateljén

Det var tidigt om morgonen. Tittade ut från lägenheten och morgondimman rörde sig i borta mot änden av trädgården ner mot Loing där den var alldeles grå. Smög ut för att inte väcka andra gäster i huset.  Satte mig på en av plåtstolarna vid kanten av Loing och tittade över och bort mot den andra sidan och blicken följde den stilla strömmen. En grupp sädgäss häll på att skrämma livet ur mig när de plogade fram på låg höjd. Träden på andra sidan var bara som mörkare toner av dimman och speglade sig ändå mörkare i Loing, vita strimmor i vattenbrynet. Memorerade och gick upp till ateljén för att börja jobba. Det fick bli bilden från dimman.

Någon timme senare, när jag lagt upp den kalla dimbilden av vatten och träd tog jag en paus, Gitanes som inte längre smakar Gitane utan något helt annat och alltså inte alls som de jag rökte som 17-åring i Frankrike. Som någon lite skarpare jompa utan filter isf ren, kraftfull tobak - vad har hänt?

Nere vid Loing hade allt ändrat karaktär, solen som gått upp en bit färgade allt gult varmt som dimman fördelade som ett dis.

Skyndade mig upp till ateljén igen, inte för att ändra utan för att lägga upp nytt att arbeta med parallellt med den gråa kalla.

Blev två fina pasteller klara först efter flera dagar och på de större pappren jag köpte i Fontainebleau 65x50 cm.

5) Ytan och mitt arbete i Grez i närbild, kanske också lite om varför

Gaal 2 Olja på järnplåt

Man kan fråga varför, men frågan är överflödig då arbetet är resultatet av ett behov (möjligen också begär på svar) helt enkelt en nödvändighet.

När jag för hiskeligt många år sedan var redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären fick jag en kopia på ett brev från en av medlemmarna. Brevet var från skattemyndigheten till konstnären och löd som jag minns det: "Ni har haft underskott i förvärvskälla i tre år i rad, varför fortsätter ni?"

Underliggande finns där svaret på frågan varför!

Längst upp på den här sidan finns en av mina målningar jag kallar Graal. En olja på järnplåt från 2021. Ingick i en serie där motivet återkom om och om igen och där själva graalen inte är central utan snarare bild som helhet, arbetet med ytan, med formen, till synes en enkel problematik, men som inte bara tar oändligt med tid utan också reser bildproblematiken till sitt yttersta. En ensam match mot materialet, mot färgen, mot formen på den lilla plåtbiten. När jag står där med bilden är jag helt ensam och kan ibland känna mig utlämnad i min egen lilla värld då vare sig tid eller rum existerar. (En drastisk jämförelse är väl att föda).

Berättelsen som yta är viktig i mina bilder, ytan är uttryck och ger form och rum från hörn till hörn.

Den röda ladan, pastell på papper Grez

I ett tidigare inlägg skriver jag om den röda ladan som blivit ett återkommande vagt färgfält (ibland ilsket falurött(?)) i ett annars dimmigt landskap. Den här lilla pastellen kom till i Grezateljén för snart en månad sedan där ytan är det som utgör landskapets karaktär.

Ljuset, pastell på papper Grez

Ett annat landskap är från Grez (ovan) och mer tydligt i ytarbetet. Nej, jag skriver som Magritte "Det är inte en solnedgång" (Typ detta är inte en pipa...ni vet?) där arbetet med pastellen visavi pappersgrängen är det viktiga i själva berättelsen, det och ljuset eller mörkret.

För att förtydliga ytterligare följer här en rad närbilder från skilda arbeten i Grezateljén. Arbeten som nu kommer att få en fortsättning vidare. (Klicka på bilderna och förstora gärna)

När jag grävde hittade jag en tråd att följa åter

Graalen var enkel, inbillar jag mig. For över mig det här med det heliga dryckeskärlet hur nu döda ting kan bli heliga eller hur föremål kan bli välsignade. Strunt alltså, men lockande ändå...visst?

Gjorde några målningar i olja på järnplåt av just den där Graalen. Här är en av dem som jag hittade här om dagen:

Behövde ett bildavbrott från Grez nämligen

4) När pappret krävde mer och ändå inte räcker till

 

"Yrsas papper" Pastell.

När vi reste ner den första september packade jag som jag trodde skulle räcka av papper. Rev fina ark i storlek, falsade kanterna med valben och i storlek att pappren skulle kunna gå ner i den stora resväskan och ligga slätt skyddat av hårdare papp.

Jo det gick bra, men rimmade inte riktigt med ambitionerna märkte jag. Kände att jag ville upp i format, stod där och längtade efter rullpapper kring en och en halv meter.

Pastell på papper från Fontainebleau 65 x 50 cm

I Fontainebleau köpte jag ett gäng papper av de största konstbutikerna kunde leverera, 65x50. Det var okej och längtan jag odlade efter ännu större fick jag bära med mig månaden ut och vidare. Äger ju gigantiska handgjorda papper i Hälsingland som fått ligga och mogna år efter år - längtan är mig nu behjälplig och se där så nyttig vistelsen i Grez har blivit, en slags ny medvetenhet och ett konstnärligt förstånd på många olika plan (NB bara medvetenhet och förstånd riktat till mig själv, kalla det hellre för ett uppvaknande).

Pastell på papper från Fontainebleau 50 x 65 cm

I ateljén bredvid mig stod den här tiden Yrsa Petersson, ny från HDK-Valand, skulptör och som sådan och med en slags självklarhet en styv tecknare. Jobbade med vattnets rörelser i Loing. Vi pratade mycket om bildmystiken, förutsättningarna, konstnärsrollen och hur fan man ska bete sig för att överleva. 

Jag bär med mig samtalen som närande. så kom hon med ett papper till mig, ett med mjuk gräng ca 35 x 20, perfekt för det jag ville göra och jag gjorde det. Blev en viktig bild att gå vidare ur. Innan vi skildes när vi snart sagt alla från september på Chevillon reste vidare så fick hon tillbaka pappret, nu med en landskapsbild på och jag fick en vass teckning av henne.

Ser så nöjd ut trots en förjävlig ischias

De nya formaten från Fontainebleau passade bra och jag fortsatte med den isländska "landskapssagan". Sprickor och förträngningar mitt i stora stup och öppna flacka landskap. Kändes oerhört fint och tanken att bli kvar i den här ateljén i all evighet kom igen i drömmarna om natten.

Alla pasteller av sprickan

3) Sprickan i landskapet

Hela luften fylldes av grönskan och fukten blandad med svavel.

Pastell på papper 

Förra sommaren reste vi till Island, jag fyllde 70 och resan var en 70-årspresent från min dotter Lovisa. Det hon visste var att Island varit en dröm jag burit med mig sedan barnsben. Vad hon inte visste var att Island genom hennes present skulle sätta stora avtryck i min syn på landskap i mitt måleri - jag som inte gillar landskapsmåleri, har alltid sett landskapsmåleri som dumt, överflödigt och lite som onödigt nonsens.

Pastell på papper

Alltsedan Island gick jag länge och tänkte på de där mycket annorlunda landskapen, färgerna och det brutala. Skit fick vara om en horisontlinje kom med och fick bli bärare av resten. Varför skulle jag sitta där som en mallapa och ge vika för mina egna fördomar. Island fick mig att släppa taget och fick mig att myllra av färger i det färgsnåla landet som till en början tycktes grått men som sprakade.

Pastell på papper

I våras tecknade jag snö i Hälsingland och när snön försvann tecknade jag snön som försvann. Sedan en lada röd som satan nere vid täkten mot en mörk skogsö i allt det gula av fjorårsgräs. Ladan fick följa med mig in i det isländska och åkern blev stup med klyftor eller forsande vatten. Dessa alla kom över mig som emblematiska "stämplar" i Grez och hur underligt det än kan låta blev pastell den utmaning jag behövde. En kontrollerad process med tålamodsprövande "lager på lager" med fixering emellan och också att ibland låta färgerna läcka genom, gnuggas in, slåss mot och med.

Pastell på papper

Det fick först bli en serie om tre bilder då jag upptäckte att jag alls inte var klar så det blev en serie om tre bilder till över samma tema. Samma spricka i olika ljus och därmed i olika färger, exakt så som jag upplevt det och som jag minns det.

Pastell på papper

Första veckan i Grezateljén var het på många sätt, värmebölja i Frankrike och jag älskar att stå där med en flaska sodavatten och helt bord med pasteller, svettas av aktiviteten framför staffliet med olika slags papper som tar emot färgen annorlunda var för sig och därmed utmanar så inihelvete.

Pastell på papper

Det blev alltså summa summarum sex bilder på sprickan på Island...och sedan några till men med blicken vänd åt ett annat håll.

 

2) Bron över Loing

Tredje pastellen av bron i Grez 65 x 50 cm

Märkligt nog etablerade jag mig direkt i ateljén på hotel Chevillon. Här fanns en säng, ett höj och sänkbart bord plus ett långbord utefter den ena väggen, en pall, en stol och ett staffli. På en hylla stod en halvfull flaska kvarlämnad av någon tidigare och med ett märkligt innehåll, en slags sprit som doftade blommor, alltså dricksprit som enligt beskrivningen på flaskan skulle blandas med någon annan slags sprit. Har låtit den stå kvar och har själv lämnat en halvfull flaska med hårsrpay till någon annan efterkommandes förvåning och undran (återkommer till hårsprayen längre fram i ett nytt avsnitt).

Det är så ovanligt mig att så omedelbart ta in ett rum utan att behöva tid att vänja mig. Kanske jag ska tolka det som att något har hänt? Inställningen till ställtid som alltså inte existerar, tid att ställa svarven kan fan inte gälla mig som skapar bilder, nu närmast på sköra papper med sköra pasteller med färg i skikt.

Ett arbete som konstnär, författare eller skriftställare kan inte slösas bort med ställtid. sätter jag ett papper på en skiva så lockar pappret till omedelbarhet, till en tid i nuet. Är jag inte omedelbart utan slösar med ställtider och/eller att någon slags inspiration ska väcka mig då är nuet förslösat och blivit ett sedan och nuet ett då.

Första teckningen av bron över Loing

Gick ner genom trädgården efter muren som dignade av druvor från en fem meter hög druvstock och med söta lite hårdskaliga druvor. Loing flyter stilla där nere och nu såg jag bron för första gången. Resdammet liksom ramlade av i stillheten, det är något särskilt med trädgård och flod, kanske lätet när man vistas däri. Satt där och tittade länge på bron just från vinkeln från trädgården. Några solar, rostiga franska trädgårdsmöbler, så fina - inte några enkla raka utan som av ett måste besläktade med art deco. Gick runt och över bron, över till andra sidan och såg bron från ett annat håll. Sådär ja. Tänkte att det skulle bli pinsamt att göra det. Plockade upp ett papper jag skurit till hemma i Hälsingland, så några pasteller och kolstickor och så gjorde jag det. Bron från två håll ur minnet. Nej, det var inte så pinsamt - det blev bron över Loing ur minnet.

Andra pastellen om bron över Loing. Hade inga 

större papper så jag limmade ihop två ark. 

Här fick Hälsinglands Ljusnan möta Loing i Frankrike

Nästa dag stod jag med ett nytt papper, tidigt om morgonen och började med omedelbarhet som är min vana utom när jag prokrastenerar - inte "ställtidar" - prokrastinera är att skjuta upp och är inte i närheten av onödiga förberedelsetider. 

Varmt, över 30 grader. Började på ett varmt landskap över Ljusnan hemmavid. Det blev ett möte mellan Loing och älven med forsarna över hällarna. 

Loing vann om man kan säga så. 

"Inte i helvete ska jag stå och måla Hälsingland när jag är i Frankrike".

 

Gjorde ganska raskt avsteg från det snabba konstaterandet. Men det handlar om att börja direkt och sedan låta saker växa fram. Inte vänta, ett kallt lite grått Hälsingst ljus över Loing och bron, mycket mer brutalt och nästan helt utan detaljer, bara svepande drag. 

Jag var igång, var på väg att lösa upp knutar, hinder, kalla det blygsel inför mig själv eller gärna rädsla. Ja jag erkänner att jag är rädd inför varje målning/pastell/teckning som växer ur mig och över pappret/duken, men jag har förstått genom åren att det är den där varma känslan som sköljer över mig när fighten mot materialet, mot sakernas tillstånd på pappret når en jämvikt och liksom sköljer över mig. Just i det var ljuset i ateljén och platsen Grez mig väldigt behjälplig. Jag hatar att jobba med bild och jag älskar det.

Varmare bron 65 x 50 cm pastell

Dagen efter, tredje dagen, gjorde jag en varm bild av bron. Det blev sammantaget några fler, men många dagar kvar. Blir tydligt inför mig själv varför jag över huvud håller på. Så här i efterhand kan jag se mig själv stå där ovetande tredje dagen över vad som skulle hända. Tänk så spännande.