Röda vinbär levererar år efter år - jag gör alltid råsaft av nästan allt

Två buskar med röda vinbär. Säkert ällgamla. Och de levererar år efter år, enorma mängder. Har försökt rationalisera skörden genom att använda bärplockare, men det går inte bra, bären spricker och det är saften jag vill åt.

Jag rensar bären medan jag plockar och stjälper sedan ner dem i kallt  vatten så eventuellt smått flyter till ytan. Häver upp med hålslev direkt i mixern och kör till ett slags flytande rödavinbärsmos. Ner i saftduken och så får det stå där och rinna av bäst det vill över natten. Klämmer, pressar och skruvar ur saften som är kvar. Sådär har jag rikligt med råsaft att lägga i frysen att ta upp som vitaminshots i vinter, faktiskt ett bra alternativ till brännvin, bränner liksom till på samma sätt, en smakar mer, är nyttigare och sinnet förblir i jämvikt.

Det där som ligger kvar då? Jo men nu kommer jag till den omedelbara belöningen. Häller över allt det torra i en kastrull och häller över lika mycket kallt vatten som vikten grums. Låter det få ett uppkok på fem minuter och sedan hälls det hela tillbaka i silduken. Så får det rinna igen bäst som det vill och efter natten pressar jag ur det sista.

Den fina råsaften ligger i frysen och andrekoket står i en kanna i kyla att blandas med 1-3 sodavatten - väldigt gott och smaken träder fram på riktigt när socker inte blandas in.

Vinbär över? Utmärkt i ugnspannkakan tillsammans med riven squash!

Tore Wretman - en båthyllning med schvung! (lakrits.se)

 Det var på en mässa i förfluten tid som jag stannade till hos Rasmus Ragnarsson på Haupt lakrits. "Testa det här", sa han och gav mig en lakritsbåt. Tänkte, eftersom jag ätit lakritsbåtar så länge jag kan minnas. Tror första gången var i faster Majas godisförråd 1958 på Järnvägsrestaurangen i Norrköping (vilka smakminnen man lägger lager på lager). Det sa boooom tjababooom i käften. Eller som en av våra mest framstående kockar i världen uttryckte det om något helt annat: "Det där knullar mun".

Det var något helt annat, eller egentligen samma tuggkänsla, men smaken förfinad och så fördjupad att man sjönk in i det svartaste svarta. de nästan bubblade av lakritssmak och sötma, strävhet och ursprung. En lakritsbåt som den ska smaka, en vuxensmak av ett annars utslätat sötsliskigt barngodis. späckad med lakritssmak, helt enkelt lakritsbåt på riktigt.

Jo, det ligger till så här att lakritsbåtskärleken har jag gemensamt med Tore Wretman i salig hågkommelse. Att Tore hade en stor fäbless för lakritsbåtar visste Rasmus Ragnarsson, som tog sig före att skapa den mest fantastiska lakritsbåt någonsin som en hyllning.  Vilken hyllning det blev. den här lakritsbåden borde serveras till varje avslutande kopp kaffe till varje krog värd namnet i landet. Så det så.

Testade ni någonsin tablettasken med viol? Det här är viol 2.0

Beroendeframkallande!

Här om dagen upptäckte jag att ICA Maxi i Häggvik för ett urval av Haupts grejer. Kunde inte avstå deras Viol. Handla in den så förstår ni varför mitt motstånd var så svagt. Fjärde burken vi sätter i oss.

Det bästa av allt är att jag kan nå hela deras utbud och få varorna hemskickade inom några dagar. Just nu deras adventskalender, med fler än 24 luckor. En bra början för den som vill känna  en fläkt av den fina, lakritsvärlden.

Världens bästa isterband - inga tvivel - Franzéns Charkuteri

Den som följer den här bloggen har också kunnat följa min jakt efter bra isterband, sådana där härligt torra och rejält syrliga som kunde fås under 50-, och 60-talet.

Förra veckan lämnade kortvarigt Håvra och gjorde en roadtrip genom mina ursprungstrakter, Orsa finnmark och Orsa där min farfars släkt härstammar, besökte gravar, tittade på utsikter över Orsasjön från generationers nu rivna fastigheter, smakade på känslan att min släkt på svärdssidan stammar från denna trakt (resultat av ett DNA-test hos MyHeritage).

Hemvägen gick över Falun där släkten också lämnat spår. Så kom vi på att isterbanden hemma var slut. Alltså en omväg förbi #Kristoffer Franzén på Franzèns Charkuteriet i Biskopskulla-Rönna, Örsundsbro.

Nysyrade låg de där min absoluta favorit lika dyra som de är prisvärda i smak, en korv som griper tag i alla sinnen och samtidigt väcker minnen, smakminnen från en tid som ligger 50-60 år tillbaka i tiden. Så jäkla smaksäkert och kunnigt. Råvarorna är lokala och kärleksfullt omhändertagna.

Att vi också fick med oss ister smaksatt med höstkantareller och lardo och en alldeles urbota god leverpastej är bonus. Dessutom torkade isterband att ätas rätt av - med en oerhört udda smak till vilket ingen jämförelse finns.

Isterband från Franzén ska stekas långsamt i rikligt med smör, så långsamt att smöret aldrig blir bränt och isterbanden håller ihop utan att spricka.

När vi lämnade Håvra skördade jag dill att frysa in för vintern. Bra dillår, den tidiga står kvar som kronor och de senare sådda är nu plockade och ligger i frysen jämte stjälkarna att läggas i grytor som smaksättare eller över kokpotatisen.

För vad lämpar sig bättre än isterband och dillstuvad potatis. Heta saltkokta småpotatisar som finalkokas med dill, smör och en skvätt grädde, inget mer.

Jäklar vilken njutning!

Kom över nästan en liter grädde som hängde på sluttampen.

Kunde inte annat än ställa mig och göra smör.

Utsökt gott!

Vilken skillnad i livskvalitet

 

Igår morse gick jag ut i daggvått gräs, snöt mig i näven och travade upp till dasset. Satt med dörren på vid gavel, de halvvuxna tornfalksungarna skrek, gässen sträckte och tranorna skrek "hejdå" nerifrån täkten.

I morse gick jag upp i en morgonhet lägenhet, öppnade korsdrag för att få luft och travade från  sovrummet in i badrummet och stirrade in i en kakelvägg.

Hallon - mormorshallon, tar sig fint. Första hallonet smakar vidunderligt.

 

För ett år sedan planterade vi två mormorshallon vid stenpartiet där vi för fyra år sedan fällde åtta granar. Igår smakade jag på första hallonet och det var så gott att det susade mellan öronen och hela barndomens alla hallonsnår snärjde mig. I våras köpte vi en planta till och idag sätter jag den fjärde. 

En gång i tiden, Gotland, tänkte jag bli hallonodlare. Det blev inte så, det räcker med fyra hallonplantor att sköta i Håvra.

Anglofil? Javisst - tar sig ibland uttryck vid frukosteringen

 

I sommar har vi av och till haft längtan till England. För att få en liten känning har vi njutit engelska frukostar - kanske lite nyttigare, lite bättre, ibland svenskare med kokt spenat och med ett betydligt bättre bröd än Mothers Pride, det hela stekt i smör isf lard och med burkade Heinz (som blivit väldigt söta med åren, tycker ni inte det?). HP-sås till ägget, en egenhet jag väl förvaltar!

Fläsklägg med rotmos, ett slags svenskt lösen

 Han heter Robert Pettersson och jag håller koll på honom, en jäkla duktig stekvändare som Werner Vögeli en gång rekommenderade att jag skulle kontakta när jag skulle skriva en bok om Falukorv. 

Över 20 år senare träffar jag honom på Ljusdals hembygdsgård där han driver krog, ett lunchställe med väldigt mycket inriktning på mat som inte ger sig typ paltbröd med fläsk, pölsa och klassiska grytor och ibland med instickare av thailändska rätter (vilket har sin förklaring).

Kollar alltid veckomenyerna som läggs ut på hemsidan och när det är något som attraherar så kastar vi oss iväg, alltid välkomnade, alltid glada, alltid mätta.

Allt lagat från grunden, egen pölsa, kokta plockade fläskläggare, potatismos poå riktigt, saltsillar filéeade och panerade (så jäkla gott) löksåser  och andra såser efter skygryta. Hur många är det i köket? "Ja, det är jag det och en assistent ibland"!

Ta en paus och luncha där!