minsann att det blommar i natten där uppe på landet

 

Döstädning eller bara för att kolla vad man har?

En segelkoster jag gjorde i slöjden i femman efter kostern 

vi lånade ibland av morsans faster Maja Hallendorff 

som var restauratör och drev den fina 

järnvägsrestauranten i Norrköping under 40 och 50-tal

 Alltså, frisk som en nötkärna, men ändå dags att ta bort, att ta undan, att arkivera, att förminska. Några kallar det döstädning, men för mig handlar det om att gå från en femrummare till en fyra om nu ett byte går igenom.

En guldpenna jag fick av morsan och som tillhört min morfar.

Suddigt, men det är en saltbit från saltberget under Ivery Island,

stället där Tabasco tillverkas. Kosher vad gäller renhet.

Upptäcker hur mycket "skräp" jag släpat med mig genom åren bara för att jag ansett att de haft en betydelse, eller vad sägs om en suddig saltbit från Ivery Island när jag var hemma hos familjen Mcllhenny (Tabasco) eller en liten vas av lera från Sri Lanka så länge sedan att det då fortfarande hette Ceylon och man kunde muta sig fram med Bic-pennor.

Liten vas i lera med dekorationer som jag köpte jämte större krukor på 

Sri Lanka för jättelänge sen

Alla små föremål framkallar minnen av personer, av äventyr, av resor, av sorger - En liten anteckningsbok från snart 30 år sedan med små anteckningar om att bli nykter - och av glödjeämnen. Är det därför de sparas alla dessa artefakter ur mitt eget liv som levts i snart 70 bast.

Nu åker sånt som inte framkallar någonting bara finns, men inte längre.

"Pryttlar" 40 Norska kronor, en euro, några pins från middagar och äventyr 

och ett falsben till grafikpapper

Inbjudningskort från ett av mina jobb, Moderator för Leif

på en Studentafton i Lund

Koka soppa på gröngödslingen eller konsten att ta vara på allt.

Jag har ju en ganska stor köksodling...nu igen. Det var alls inte meningen - jag hade tagit ett beslut att sluta med vansinnet att så, bekymra mig, skörda, frysa in, gräva, gödsla, vattna och allt det där andra. MEN, jorden är lockande och jag tror det är mina trädgårdsmästargener som spökar. Jag vill minnas att min morfar höll på till dödagar och kunde aldrig hålla fingrarna borta från jorden.

Idag gick jag förbi stället där jag växte upp från nio års ålder och till vid pass 17 då jag flyttade hemifrån.Vi flyttade från radhuslängan i Norrköping och på nya stället, vid villan, anlade morfar vår trädgård. Han planterade ett maglemer framför huset och olika plommon bakom, rabatter så utformade att de aldrig så öde eller vissnande ut över säsong utan ständigt blommande från vårkanten ända till frosten. Allt omgärdat av en berberishäck. Maglemerträdet är knotigt och gammalt, rabatterna lite förändrade med pioner, gången fram till dörren med tätt lagda ölandsstenar asfalterad, bastun på tomten svartmålad, häcken som en jättemur omöjlig att ta sig genom.

Hemma i Skärblacka där de bodde sina sista 30 år och där morfar var bruksträdgårdsmästare fanns söta persikor spaljerade mot söder, stora häckar med mormorshallon och hösthallon och en köksträdgård där inget saknades utöver alla andra bärbuskar och fruktträd. Jag var alltid med honom i trädgården, i växthuset, i köksträdgården. Märkligt att långt efter att han var borta hjälpte jag till hemma och rensade. Morsan stod bredvid och brast i gråt. Jag till och med rensade som Gustaf, morfar. Händerna och handlaget var liksom desamma.

Jag brukar säga att "när man hyvlar blir det spån". När man skördar blir det bladmassa. Ärtsnår, rabarberblad, bönruskor, morotsblast och och nervstjälkar av allehanda kål. Utmärkt gödsel vid täckodling som självfallet kan ligga kvar och berika till nästkommande års odling.

Skördade en hel del grönkål (vill vara före rådjuren nämligen) förra veckan där uppe i norr. Blev en hel hög nervtrådar över. Gör så här varje år som förstärkning i soppor och grytor - en alldeles förbannat god grönkålsbuljong. Häll på vatten så det täcker och lägg ner en kvist libbsticka och en ruska med timjan. Låt koka tills nerverna (!) är mjuka. Sila genom chinois och reducera till några deciliter. Frys i isform.

Hickade till när gomorronsoffans gammeldags dietist gjorde reklam för margarin.

 Anette Jansson jobbar som dietist, tydligen hos Hjärt- Lungfonden. Häromdagen var hon med i TV4s gomorronsoffa. "Intressant", tänkte jag, men va fan?

Där stod människan och gjorde reklam för margarin och dessutom en massa fiberrik mjölmat och att det var bra för ALLA. Fan heller!

Det har tagit några dagar men nu äntligen har en forskare vaknat som ger källor till forskning i framkant som motsäger den här självutnämnda dietförvirraren. Hur mycket har margarinbolaget betalat?

Läs här Fredrik Nyströms bildande svar.

Sakta förändrar vi torpet med hänsyn till historien och tvekar inte att ge vår egen tid ett avtryck. I sommar har det blivit spismurens tur att få en ansiktslyftning

 Det är ju det som det handlar om, att göra torpet till en blädderbok genom historien. Bevara så mycket som möjligt från tidigare generationers arbete och stil och inte tveka att lägga vårt eget därtill. Det sitter i  väggarna (programmet har ju nypremiär ikväll på SVT) i lager, från 1700-talets enkla stockvägg med tidningar som vindpapp, tidningar med frakturstil (!). Ovanpå ligger ett pappspänt lager med fragment av tapet. sedan har en generation reglat upp med 12 mm reglar och fäst softboard tillsammans med masonit (men bara masonit här och var) och så två lager tapeter på det. 

Någon rådde oss till att sätta renoveringsgips över allt, men det har vi slopat, ingen bra idé. Däremot kommer vi att klistra upp lumppapp eller renoveringspapp och sedan antingen tapetsera eller måla över det. Men det där är ju ett annat projekt. Liksom taket där den spända pappen idag döljer en prima fin pärllist, den tar vi fram och målar rökgrön så som den en gång var målad.  

Sommarens stora grej var murstocken kring vedspisen.

Låter bilderna tala för sig. Så här var det, så här gjorde vi och så här blev det.

Augustiskörd från dignande landet

 När jag sår tidigt om våren så tror jag aldrig att det ska bli nåt, litar liksom inte på växternas kraft. Nu är det sådan växtlighet att jag knappast kommer in. Jag älskar när det är så. Som gammal kollonilottsodlare sår jag tätt, har alltid gjort och inte har jag märkt av tanigare konkurrensutsatta plantor för det. Tät växtlighet ger istället skugga och fukt åt  jorden samtidigt som plantorna stöder varandra och inte viker ner sig vare sig för regn eller blåst.

Så här såg det ut för en vecka sedan i odlingszon 5-6 i landet vårt:

Har nog aldrig tidigare haft en så fin och god brockoli

Röda vinbär igen. Gör osockrad råsaft och fryser in. 

Någon msk i ett glas soda med is är ett fullgott 

alkoholfritt alternativ och väldigt törstsläckande!

Lunchmat, bara att gå ut och hämta och eftersom 

jag kör med täckodling är grönsakerna inte ens smutsiga.

Första gallringsmorötterna, söta och rent underbara

 stekta med honung och smör

Vi gillar att ha blommor i grönsakslandet, 

speciellt massor av sådana som drar till 

sig humlor, bin och fjärilar

Och det gör ju även grönsakernas blommor som här squash...

...och här gurkblommorna i gurklisten.

Annars ser det ut så här, närmast yngre 

brockoliplantor, till höger japanska blad och 

sallad och så massor av olika slags kål.

Jodå, vi är försörjda, grönkål, svartkål och röd spetskål

Paltbröd med fläsk på Ljusdals Hembygdsgård

Det finns hopp om den svenska husmanskosten. Ett av hoppen hittar vi på Ljusdals Hembygdsgård där Robert Pettersson håller kök sedan några år. Varje dag serveras husmanskost med Hälsingska förtecken. Senast förra tisdagen med Paltbröd och fläsk.

Unge herr August L och jag var där och försåg oss med en jätteportion med omtag.

Det är vällagat och fläsket är från Björks.

Denne Robert Pettersson hade något bekant över sig och jag funderade länge på var jag stött på honom tidigare eller i vilket sammanhang.

Körde hem till Stockholm och hela veckan dök han upp ur minner - jag kunde bara inte placera honom.

Så slog det mig idag på morgonen. 

För över 20 år sedan kom jag ut med min första kokbok, "Femton Kockar och Falukorv" där jag blandat unga och äldre kreatörer som hade vänligheten att dela med sig av sina recept. Där dök han upp Robert Pettersson. Han var bara 20 år  och jag placerade porträttet av honom och hans recept mellan Niclas Ryhnell och Roland Persson som följdes av Ulf Kappen och Werner Vögeli,

Robert lagade träkolsgrillad Falukorv varvad med potatis och valnötsgaletter på en sallad av ruccula, spenat och selleripuré samt en bräckt parmalindad falukorvsstav med balsamicomarinerade rotfrukter och friterad purjolök.

När jag väl kommit på att det var DEN Robert Petterson ringde jag upp honom och störde mitt i söndagslunchen. Blev ett glatt samtal och snart ses vi.

Jag har skrivit massor om paltbröd tidigare, läs och framkalla smakerna ur minnet. Paltbröd har varit min definitiva smakfavorit sedan tidiga barnsben.

Så här berättade Werner Vögeli för  mig för 20 år sedan: 

"Jag serverar gärna paltbröd som lunchrätt här på Operakällaren, det har hänt flera gånger. Och det är lite upprörande, tycker jag, när folk som ändå fyllt fyrtio kommer fram och rynkar på näsan och frågar: Vad är det där för något?"

"Det tycker jag är en utarmning av den svenska maten, kulturarvet".