Nattvandring XXXIX

Vemod, löven som spelar mot stegen, mängder av dofter i marken, kylslaget i luften, blänket från neon i ögonvrån.

Gick ut direkt efter partiledardebatten, oupplyst, oinformerad, liksom sönderhackad inombords.

Jag ville höra dem alla lägga ut orden, låta innehållet spela, höra slutet på halvfärdiga tankar, höra dem debattera seriöst och lyssnande. Nu blev den en jävla blandfärs.

Så fort ett tal blev intressant och tog en vända in i ett nytt andetag bröts talbågen av debattledarna och ordet fick vandra vidare. Det är klart att det skapade en fruktansvärd frustration och hade gjort det oavsett vem som drabbats, att hindras att få ut sitt budskap.

Varför annonseras det som debatt när debatt inte får förekomma, när ingen får lägga fram sin åsikt att debattera om. Ständigt avbröts ”kombattanterna” och sedan var det dags att byta ämne bara för att samma sak skulle upprepas igen. Stackars människor och stackars oss som fick stå ut att titta på eländet.

Den här sortens TV-debatt har bara eskalerat och journalisterna har gjort konst av att snuttifiera och förytliga, tyvärr…nu bajsar Assar. Nu går vi hem i natten.

Sara Danius, ett minne som förändras.

Märkligt. Sara Danius bara borta. Ett blixtrande intellekt i kombination med fantastisk humor och kreativitet.

Hon hade nog glömt det för länge sedan, men inte jag. Stort intryck av en tio år yngre människa och det för länge sedan.

Jag bodde i London, gick på Royal College of Art och ibland på månadslånga besök i Paris.

Träffade ett ungt svenskgäng av vänner, framtida poeter, litteraturkritiker, författare, musiker, komponister och konstnärer. Vi umgicks flitigt om kvällarna.

Bland alla dessa satt Sara Danius, vet inte ens om hon hade kommit ur tonåren. Det var på Cafe de Flore. Och jag kommer ihåg hur hon vände och vred på allt vi pratade om till den grad att samtalen bara blev djupare och djupare tills ingen riktigt hängde med längre. 

Det var mitt första minne av Sara Danius och det där mötet har hängt med mig hela livet, märkligt och sorgligt att hon tog slut plötsligt och mitt minne av henne blir ett minne av en död.

"Hon hade så mycket kvar"

Så liknande sa en av min livsmentorer inom konsten en gång om sig själv när läkaren hade utmätt hans tid till följd av en elak cancer:

"Jag är mitt uppe i mitt skapande och har så mycket kvar att göra". 

Han sa det till en själasörjare, en präst. Hon svarade: 

"Du vet om du får leva i hundra år till som en förlängning, då kommer du att säga att du är mitt uppe i ditt skapande och har så mycket kvar att göra"

Sopberget i vårt kvarter

Det här är vårt lilla sopberg i soprummet hemma. I påsarna stoppas allt, textilier, emballage, plast, metall, glas, och matrester.

Det luktar illa.

Ändå finns kärl för allt detta att källsortera i.

Matkärlet särskilt. Ska sorteras i speciella papperspåsar. Fyra sådana påsar kan omvandlas till så pass mycket biogas att en stadsbuss kan köras i en mil.