Cullenberg vem var det? Och varför satsar Sollentuna på förlorare i marknadsföringen?

Lyfte frågan på FB - uppstod en del diskussioner och en rad kommentarer: Följ länken här för vidare läsning!

Jag är nyinflyttad till Sollentuna. (Återinflyttad kanske man ska säga)

En kommun som säger sig värna om sitt kulturarv. I alla fall får man den bilden av ambitionen när man studerar de väldiga reklampelarna om Sollentunakulturens vagga som påstås vara Edsbergsgodset.

En annan slags kultur är de många fornminnen som utgör en svart jord i hela kommunen. Spår efter människor som verkat och varit från bronsålder och framåt.

En gång i tiden ville man förtydliga och åskådliggöra just det här kulturarvet genom att sätta upp skyltar med förklaringar och bilder över hur det en gång såg ut, hur människor levt, under vilka förhållanden såvitt man vet.

De gamla kult - och begravningsplatserna gränsar som små andningshål i förtätningen. Mycket är utgrävt, dokumenterat och överbyggt, mestadels dock outgrävt och ligger där som platser, ett arkiv för kollektivt minne.

För att vårda och förstå fanns en gång kloka människor som ivrade och satte upp förklarande information, nu skyltar som naturen och skadelusta tagit tillbaka.  Hålls människor oinformerade blir det lättare för makthavare att skyla över, ta bort, begå misstag utan att det syns, lättare att sluta förstå, underlättar att begripa mindre.

Jag har htagit till mig genom att titta på informationsskyltar lite här och var och det är generande att se.

Särskrivningsfel, namnfel eller ruttnande.

För en tid sedan var jag med och invigde Erland Cullberg Park mellan Sollentunavägen och Sjukhuset, Fantastiskt att min gamle vän Erland Cullberg fått en plats uppkallad efter sig. Där står en ny skylt helt missvisande och ganska upprörande uppsatt av Trafik - och Fastighetskontoret. Ja, ni ser själva. Trafik och Fastighet vet inte ens vad parken heter och inte heller att den är uppkallad after Sollentunakonstnären Erland Cullberg. Någon av de okunniga, hastigt anställda som lika hastigt har  snott ihop en informationsskylt som är fullständigt åt helvete och där parken, av kommunen, har bytt namn till ”Cullenbergparken”. Hur illa får det bli?

-->

Möter sedan en skylt värd namnet. En i rostfritt stål med emaljskiva som informerar om den sorglige japanen som aldrig kom i mål. Löparen Shizo Kanakuri som 1912 råförlorade maratonloppet vid Stockholms OS. Den har kommunen satsat storartat på, men vem vill minnas en looser?

Ordinerad gröt - då blir det gröt!

Mot blodfett!

Pionens uppgång och fall

Blommor är vackra hela vägen. Från det första skira till den brutala döden. Lät alltid ståndare stå kvar över vintern, sparrisens vissnande plymer. Nu min födelsedagspion från Älskade Kristina. Sex dagar och kronbladen gör stilleben på duken, fallna med frömjöl och ståndare. Låter det ligga ett tag till.

Underbar pion som ändrar färg

Den 20 juni om morgonen                     Den 22 juni om kvällningen

Tack alla för hyllningar

Alla underbara vänner!!!!!

Inte hade jag räknat med en sådan våg av grattishälsningar som bara sköljde över mig digitalt igår, irl och ända nu under dagen efter. Det blev i sanning en överraskningarnas dag med filurerier och bakomryggenviskningar. Jag misstänkte inte alls något, van över att mer än sällan fira mina årsdagar utan större åthävor.

Vaknade till en underbar fransk frukostering med en underbar sambo med kyssar och paket med exakt passande innehåll. Och vi planerade att skippa lunchen, jag och Kicki för att äta födelsedagsmiddag, bara hon och jag, på stamlokuset och stans sedan länge bästa gastrobistro. Bespetsade mig på en têtatête med tilltugg, råbiff, piggvar och Eton mess med kaffe.

Åkte i god tid in till stan. Bordet var beställt och vi gick runt och spatserade/flanerade. Tog en kaffe på ett sunkigt ställe på Österlånggatan, fördrev tiden. (förstår nu i efterhand att just enna prolongering var nödvändig)

Kom till The Flying Elk och hovets fantastiska Johanna tog emot och ledde oss undan restaurangen, leende och med orden ”ja just det, vi har ordnat ert bord här inne”.

Tänkte ”va fan, här fyller man år och får ett bord undan allt längst in i ölbaren, Älgens hjärta”, som i normala fall inte alls är sämre, men inte för ändamål att ha beställt bord. Undran och besvikelse var nära. Dessutom satt det ett stort långbord med folk alldeles bredvid det bord jag och Kicki skulle få. Tänkte, Fan va jobbigt, med ett långbord som granne.

Best halibut ever!!!! (40°)

Tittade upp och tyckte att de närmaste vid bordet verkade bekanta. Det kom krypande, det där, att det gick upp för mig. Men….va???? Där sitter mina barn och våra närmaste vänner. Allihop, då gott som, av våra älskade. Lovisa och CK, Alma och August, Liva och Gustaf, Josse och Hannes och vid änden av bordet våra kära gamla vänner Janne och Gittan och PO och Karin. Men hur är det möjligt???

Blev bara stående, gapande, stirrande, perplex. Den där varma känslan över att alla älskade var där tog över, rörd och framförallt tacksam mot dirigenten av det hela, min älskade Kicki.

Aldrig, aldrig förr har jag mött en sådan kärleksförklaring, en sådan omsorg eller en så fullkomlig överraskning. Tack alla ni mina närmaste och tack alla ni som från avstånd skickat lyckönskningar och grattiskramar.

Tack Johanna, Lukas och Thomas Gynning på TFE för den fantastiska maten och för att ni varit så vattentäta och tack Björn Frantzén för en av de bästa piggvarrätterna jag någonsin ätit.

Tack älskade Kicki för att du finns i mitt liv!

Gullregn och lankat kaffe med saltrostad kycklinglever

Alltså, natten som ett svetsjärn, glödgad med mareritter och för den skyll också yrsel, som i värsta o-tid även om bondepraktikan ännu inte föranar rötmånadstid. En köttfärs i kylen glåmar grått efter en dag över tid, mjölken surnar så snart den står framme och lakan tvinnas till rep i sömnvakandets irrgångar.

Passar gott med morgonpromenaden under gullregnsskyar. Har det någonsin varit ett sådant gullregnsår som i år, eller är det bara så att vi nu flyttat till gullregnets kvarter, att det alltid blommat hysteriskt just här? En annan förklaring en dag före pensionen att jag hunnit ikapp och äntligen ser dessa svindlande gula hängen i sommarvärmen.

Så till frukosteringen på balkongen i morgonens tidiga solgass, lankat kaffe och saltrostad kycklinglever.

Saltrostad?
Med mycket syra och sötma från balsamico och sherryvinäger i salig röra.

Så här, även i tidig rötmånadstid:
Gräv ner avspolade och torkade, rensade och f'ärska levrar i salt med slösande handlag. Låt ligga o saltrimma ett nästandygn. Ta ur, spola av och sett järnpannan på högsta så det bolmar och ryker och oljan som hälls i bildar flyktiga öar. En stor klick smör så det hoppar och fräser och sen i med levrarna och skaka runt. Låt bryna ordentligt och saltet gör att de hoppar runt av sig självt.
När levrarna är nästan genomstekta hälls över dem en blandning av två tredjedelar finare balsamico och en tredjedel sherryvinäger. Stäng värmen och låt simmar runt under lugn omröring tills all vinäger har dunstat bort och levrarna känns lagom torra. Lägg upp att svalna något och dressa med saften från en halv lime.

Sådär ja, att skiva när kylda och ha till kaffet om morgonen i gullregnstid.

Med hjärtat mitt i kulturen

För en tid sedan blev Christina Frohm "hjärtutsatt" av Sollentunapartiet. Hon blev årets hjärta och dekorerades både med en klump pengar och ett diplom.
Jag gillar sådana här uppmärksamheter när det ges till människor som strävsamt och hela sina liv tydliggjort våra basala behov och nyttan med musik, teater och konst. Konstarter som alltid hamnar i skymundan till förmån för annat.
Heder åt lilla Sollentunapartiet  som  förstår sammanhang.

Nu var det tid att ge svar på tal. Christina Frohm och hennes back up och följeslagare Bengt Pernholm samlade till en stund i Oxstallet på Edsvik.
Det blev en djupdykning i ett av Bellmans kanske viktigaste dramatiska verk. I modern tid bara framfört en gång och då av radioteatern, "Mantalsskrivningen i Rotebro".
Så har vi alltså ett lokalt spel, aldrig framfört i kommunen vilket självfallet borde ske. Mantalsskrivningen har varit upp hos politiken, men i sista stund backats bort...tyvärr.

Oxstallet söndag

Musik blev det också inte förvånansvärt. Mantalsskrivningen är som en musical med mängder av både sånger och instrumentalmusik.
Inledningsvis var det något helt annat dock, en polska av en gammal klockare, Johan Olof Löfvén i Sollentuna kyrka som tog sig före att skriva folkligt och inte helt okomplicerat, men väldigt vackert.

Hjärtautmärkelsen så. Jo har man vigt sitt liv åt att inte bara förmedla folklig musik som riksspelman (utmärkt med hederstiteln redan som 18-åring) utan också som spelfröken i Sollentuna musikskola under hela sitt yrkesverksamma liv då är man värd ett hjärta. Spelar liksom ingen roll om eleverna inte senare i livet ägnar sig åt musik eller ens åt några konstnärligheter alls. Med sig i bagaget har de ändå fått en överbyggnad av väsentlighet, något de aldrig glömmer.

Så i eftersnacket kom vi in på fortsättningen. Och den mina vänner ska vi återkomma till vad det lider. Kan bli något stort som sätter Sollentuna på kartan även inom kultursfären.