Lax med estragon från egen örtgård, trädgårdsodlade historiska bondbönor stekta med lök från Gustaf Söderfeldt i Askersund

Se där, det blev en perfekt middag igår kväll, laxen löst rosa i mitten, stekt skinnfri med rikligt med svartpeppar och salt. Bondbönorna plockade jag alldeles innan, spritade och förvällde, skalade och stekte sedan med grovt hackad lök vi fått med oss från Askersund och Gustaf Söderfeldt. I stekfräset hackade jag ner rikligt med estragon och smakade av med extremt lite trögflytande svart kinesisk soja, Till fick också nyskördade gröna bönor komma, kokta mjuka och sedan slängda i lite nerkokt grädde med smör. Läckra primörsmaker som en ljummen sallad eller varm pytt.

Ägg från Askersund

Det är en himmelsvid skillnad, så stor att den syns. Ägg från industriäggandet mot ägg från utepickande höns av lantras. Just nu gyllene gulor och med en djup gammeldags äggsmak som ligger kvar i munnen länge.

Igår jag och barnen på en 51 mil lång rundtur till trädgårdar - först i Sörmland och sedan till Askersund (mer om trädgårdarna senare).

Hos Gustaf Söderfeldt köpte vi med oss ägg och fick utstyckade fårkotletter med på köpet.

Äggen är lysande i smak med den där lilla syrligheten som färska ägg alltid har och sötma i botten istället för svavelgaskänslan man ofta får av att äta industriägg (som helt går bort när man steker dem som omelett eller använder dem i pannkakor eller andra bakverk). Det är ju för sjuttsingen så här det ska smaka, så som äggen alltid smakade förr och då menar jag långt innan burhönsidén.

Tack Gustaf Söderfeldt för att jag fick bjuda ungarna på upplevelsen till frukostmat!

Brev till minne av Bruno Ekblom

Det här är så roligt. Jag fick ett personligt ställt brev angående ett blogginlägg för några dagar sedan om den gamle måleriläraren jag hade på Konstfack, Bruno Ekblom.

Brevet var signerat Kenneth Kassberg och släkt med Bruno Ekblom. Så kom det ett minne från två håll som framkallar en människa ur det förflutna. Tack Kenneth för att att Du hörde av Dig och tack för att jag får publicera Ditt brev!

110731

Hej !
Av en händelse hamnade jag på din blogg idag och läste om ditt besök på Ängsö och koppling till Bruno Ekblom.
Kul att läsa tycker jag, gav mig lite "vibbar" tillbaka till min barndom.
Bruno var gift med min pappas faster Ingrid "Pärlan" Ekblom.
Min farfar och farmor umgicks mycket med Bruno/Pärlan.
Bruno gick tyvärr bort för ca 25 år sedan.
Har dock en hel del glada minnen från honom.
Han bodde i princip hela sitt liv på Hagagatan i Sthlm (nr 50 tror jag det var).
Ett lustigt och starkt minne efter Bruno är hans cigarrer, han rökte kontinuerligt, och som barn kopplade jag alltid cigarrlukt med Bruno, som jag för övrigt tycker luktar gott..
Både Bruno och hans bror Sven (som var skicklig djur/fågeltecknare) tillhörde bägge konstnärsskrået.
Deras föräldrar Anders (Ekblom) och Theresia (Jansson) var också skickliga konstnärer.
Familjen har kvar mycket av familjen Ekbloms konstalster, vilket är kul.

Jag vet att Bruno undervisade på Konstfack, och det var kul att se att en av hans elever uppskattade hans talang.

Tack för det.

M v h

Kenneth Kassberg

Strandbrynet i fem timmar - Österskär!

Det här är väl ändå sommar. Vi kom till Österskär vid pass halv ett igår. Från första stund och bara med en paus för att äta var ungarna i vattnet tills vi åkte hem vid halv sex.

Vi har med oss lunchrätter som egentligen är matiga varma, men som passar på stranden, avkallnade. Igår ostronsåsstekt kött med örtstekt potatis. Idag en pudding på köttfärs och hemodlad squasch.

Jo, det blir Österskär på beställning. Vi åker om en halvtimme.

Skörd och bad, augusti knackar på dörren.

Det är i sanning en fantastisk sommar, kladdigt härligt varmt, men Mälaren kunde dock varit ett par tre fyra grader varmare i mitt tycke.

Bästa badet just nu har vi slagit fast är Kairo i Upplands Väsby, vägen mot Runsa. Tyvärr, som på så många andra håll, med gåsskit överallt.

Grässlänten ända ner mot vattnet ger en bra överblick när ungarna badar, glasskiosk finns också och man träffar alltid på folk att fika medhavt tillsammans med.

Skörd i kålgården

Vi skulle bara åka och ta ett sent eftermiddagsdopp efter att ha tagit upp potatis, lök, plockat bönor och skurit örter till middagen som skulle bestå av örtstekt grisnacka med ljummen potatissallad på amerikansk rosenpotatis, riven prästost, rapsolja och limecest.




Vi blev kvar till länge efter att alla andra gått hem. För första gången på länge, länge blev det snabbnudlar istället till middag, hatade av mig, älskade av ungarna. Å andra sidan hade vi ätit gräddkokt fläsk till brunch.

Idag bär vägen till närmaste Östersjölandskap. Vad vi har i matsäcken är ännu inte bestämt.

Norröra/Saltkråkan tur och retur

"Nästa brygga: Norröra"

Södermans Strandbod eller någon annans, Saltkråkans alla äventyrskulisser står kvar.


Häromdagen dristade vi oss till att ta fram några gamla VHS-filmer, de gamla "Vi på Saltkråkan" etc. För August ägde de nyhetens behag, men både jag, Lovisa och Alma tyckte de håller stenhårt än.

Så kom vi att prata om Olle Hellbom och inspelningarna och att över 7000 ungar sökte rollen som Tjorven.

"Var ligger Saltkråkan", frågade Alma

-På Ön Norröra i Stockholms skärgård, svarade jag.

"Kan vi åka dit", frågade Alma.

-Visst svarade jag, när vill ni åka?.

"På fredag", svarade alla...
...och så fick det bli.

Att det sedan var regntungt och så småningom duggregn struntade vi i när vi med lätt packning satte oss i bilen mot Furusund där vi skulle ta Vaxholmsbolagets båt ut till Norröra, lite mindre än en timmes båtresa bort.



Det här kom att bli ett litet äventyr i hur film kan bli så magiskt. Ungarna kände igen stenar, bryggor, hus, vägar och en jordkällare, men fick det inte att gå ihop geografiskt och först när jag sedan berättade om att köket och alla interiörer var uppmålade scenografier som filmats i en av Norröras lador började så småningom bitarna hamna på plats.

Snickargården, Familjen Melkerssons sommarställe, men här var det öde och här var det dött...

...vanligtvis är det sommarkafé här, men i år hade man glömt att det är sommar.

"Jag tycker det är så tråkigt, man skulle vilja att Melkerssons hade varit en familj på riktigt och att de skulle ha funnits nu"

Den där känslan kan väl mina ungar inte vara ensam om så man undrar direkt hur man tänker på Norröra. En enkel Googling ger fasen inga besked annat än lite vaga uppgifter om kafé och utställning och mycket kortfattat om inspelningen. Kaféet i Snickargården var dessutom stängt (telefonnumret som uppges på åtskilliga turistsidor om Norröra går till en prylbod i Norrtälje.) och alternativet längre bort i byn, Edits* öppnade inte förrän 11:00. Annars var det mest motionärer i slimmade statusdräkter som sprang omkring och morsade på varandra och jämförde sina senaste pulsmätare och iPhones.

Här skulle man kunna göra turistiska stordåd utan att att störa semesteridyllen, filmvisningar, mat, miljöer, information. Tänk Saltskråkan som utomhusbio en augustikväll och sedan Madickens festsuppé i Snickargårdens trädgård.

Nej, det här är ingen gammal kvarlämnad scenografi från filmen, det är på riktigt

Lovisa på farbror Melkers "trilla-i-brygga

Pelles metarbrygga, den för mete utan mask för "det är synd om maskarna".

Alma i Solen vid alla strandbodar och bryggor.

Skäret ligger utan dimma och alldeles bredvid, på samma Ö som Saltkråkan...hänger Ni med...."mmina uungar ute i den där gröten, ring räddningshelikoptern, tullkryssaren gör vad som helst.." en skärrad Melker när barnen var på äventyr i dimman på Skäret, det som i verkligheten låg i nästa lilla Saltkråkevik.

Fem timmar var vi där, sedan båten tillbaka. Eftersom badkläderna låg kvar i bilen satte vi oss att åka till Kairo direkt för Mälarbad på kvällskvisten, Norröra var soligt i lä, men blåsigt vid vattnet.

Hemma blev det en sen middag med kompott på egenodlad potatis ("kompotterad" med salt, brynt smör) stekt falukorv och eftersom vi tog en vända i trädgården innan och fick med oss en del bjöds även säsongens första gröna bönor, späda och smältande tillsammans med fårost och olivolja.

*Edits var okey med pajer och lasagne, mackor och delicato och förvisso lamt, men dock espressokaffe. Trevligt folk också att prata med både sommargäster och fastboende, ett kafé som blivit lite av Öns samlingspunkt. Öppnade först i år...men man undrar varför man i ingenting tar fram det som Norröra är mest känt för, att ha varit inspelningsplats för tidernas bästa TV-barnfilm, Saltkråkan?

Ängsö väckte liv i minnet av en gammal magister: Bruno Ekblom!

Man hade det roligare förr både i den gamla ordformens betydelse (rolig - lugn) och i den modernare som lustifik.

Häromdagen var vi och besökte Ängsö och bodde över på Engsö slott i en av flyglarna hos Gunilla Söderholm. På förmiddagen tog vi oss en rundvandring i det gamla Piperska slottet. Störst njutning bjöd det andra våningsplanet, trots slottsarkitekten Hårlemans tillbyggnad med en fjärde våning på 1700-talet. Slottet är känt som ett spöknäste och jag ska komma in på det lite senare i bloggandet den dag jag hinner ifatt tiden och mig själv.



Jag målade själv något liknande med blomstergirlanger i ett badrum jag hade till min våning för 35 år sedan och efter att ha gått kurs för Bruno Ekblom, en gigant bland dekorationsmålare.

Bruno var gammal redan då och hade en säregen pedagogik när han lärde ut måleritekniker på Konstfack. Jag frågade honom när jag hade en ådring i jakaranda halvklar hur mycket pigment jag behövde till lasuren. Han tog lasyren på penseln, tittad på färgen när den rann tillbaka i bunken och sa: "Ta mer umbra än du tror"! Då blev det rätt, sedan kunde han ta en pensel med färg och i ett enda drag, utan att lyfta penseln från papperet, måla ett cypriskt kolonnhuvud med alla detaljer och i grisaille då han hade penseln fylld av olika schatteringar från vitt till grågrått. Av honom lärde man sig bli säker på handen vid listdragningar, marmoreringar, förgyllning och allt annat som hör dekorationsmåleriet till. Han är, så här många år efteråt, i ett mycket ljust minne trots att han för länge sedan måste vara borta.



Den där dagen när Agne Beijer 1921 klev in till Drottningsholmsteatern och fann att här var en orörd teaterscen från Gustaf III dagar så kontaktade han min gamle magister omedelbart. Brunos farfar, eller om det var pappa, hade målat ridån på Operan och hans morfar ridån på Dramaten. Det fanns så mycket måleri i Bruno Ekblom redan då och söker man honom idag på nätet så får man träffar på väggmålningar på ärorika restaurang Flustret i Uppsala 1939.

Så tänkte jag på andra våningen på Engsö slott när jag och ungarna ställdes inför de magnifika vägmålningarna och så tioll den milda grad omfamnar den en längtan att pröva sig igen. Antingen väntar jag tills känslan går över eller så får jag sätta fart med någon vägg här hemma.