Äppelslöseri i flera hundra år

Det är en alldeles speciell känsla att bita första tuggan av ett svenskt äpple oavsett typ - det smakar mer, friskare, högre syra/sötma, renare.

Jag blev alldeles speciellt stolt när jag gick in i butiken hemma i sällskap av min då elvaårige son, Gaston. Han stannade omedelbart vid äppeldisken och stod och doftade, tog frukten i handen och doftade nära, hämtade en påse och sa: "Det här kan inte jag motstå". Så plockade han påsen full med svenska äpplen och gav mig för att betala!

När man biter i ett svenskt äpple kommer minnena rullande starkare än för all annan mat. Man kommer ihåg när man satt i träd under höstarna uppklättrad bara för att få de slätaste och vackraste äpplena och man kunde inte hålla sig utan smakade innan man hoppat ner och man minns ur det var i luften, hur det doftade och vilka andra som var med och man minns att det hade mörknat och såg ljusen från vägen längre bort som liksom glittrade genom bladverket och ljusen från fönstren, det såg så varmt och ombonat ut från utsiktsplatsen i trädet.

Senare har jag förstått att det var ett Maglemer så det måste ha varit sen senhöst, på gränsen till vinterkväll, för det är då som dessa äpplen uppnår sin allra finaste mognad, jag tror de kan mognas på vinden också liksom andra vinteräpplen.



Tänk den där doften på vinden med äpplen varsamt inslagna ett och ett i tidningspapper och försiktigt lagda i en låda. Man öppnade vindsluckan och äpplenas starka vindslagrade doft bara rann ner över en, man ikläddes äppeldoft och dessa äpplen, rosiga och friska som nästan nyplockade togs fram till julbordet och några hängdes i den gamla ljuskronan som dekorationer, nej inte bara till ögats lyst, utan även till näsan - jul var plötsligt detsamma som jul.

Så undrar man hur det kan bli så att äpplen lämnas kvar på backen och trädägaren reser till stan för att handla importäpplen i butik.

Linné skriver om samma sak från sin resa till Öland den första juni 1741 och kommer till kustens stenbruk där arbetarna "släckte törsten" med saltvatten och åt gräs för att hålla hungern vid dörren. Alldeles bredvid stenbrotten växte vildaplar med de friskaste av äppelfrukter. "Varför gör de inte som fransoserna och pressar dessa äpplen till must att dricka istället för att ge dem till djuren att äta"?

Havsörn över Sollentuna

Man blir lite andäktig, det liksom stillar sig ett ögonblick för det är magiskt stort och mäktigt, nästan som en kraft från ovan.

Det är andra helgen i rad som jag ser den cirkla över Sollentuna, förra helgen över Hersby Hembygdsgård, lägligt till Höstmarknaden och nu i helgen precis över min köksträdgården.

Jag hade satt mig ner efter att ha skördat rosenstörbönorna och tagit en kaffe ur termosen. Det var då jag tittade upp för känslans skull och där var den igen, Havsörnen, seglande på en ganska orolig termik som förde honom bort ut över Järva och Kista.

Med mitt lilla porträtt-tele är det hart när omöjligt att ge örnen rättvisa, men ett skott mot himlen blev det i alla fall bara för att fnga den lilla pricken som seglade i skyn.

Tunggung på Satelliten när Tuulepuu mötte spelmän i Sollentuna

Margus Põldsepp (lõõtsad, kitarr, vokaal),Kärt Leppik (vokaal),Katri Mets (viiul)Kaido Kadaja (kitarr),Klaid Melnikov (Basskitarr),Kaari Talvet (krom. kannel),Siret Suigusaar (krom. kannel),Birgit Viru (flööt, torupill).

Visst går det att hålla spelmansstämma mitt i betongstaden. Idag hölls en i "konservburken", Satelliten, i Sollentuna. Spel i varenda hörn och möten mellan spelmän och publik, överallt.

Det närmaste jag själv kommer folkmusik är en Erik Pettterssonklarinett och en spilåpipa signerad Knis-Karl - men en lyssnare har jag varit i över 50 år.

För mig är det jättespännande att min lilla Alma (8) mer och mer dras till musikarten och efter att ha varit med bland de allra yngsta på scenen idag själv gapade storögt åt mängderna av harpor och fioler och trycket när alla spelade tillsammans.

Alma i rödrandigt

Största behållningen för dagen var (utöver Almas framträdande) i alla fall mötet mellan Sverige och Estland. Den driftiga Christina Frohm fiollärare på Sollentuna Kulturskola som arbetat med folkmusikprojekt i Estland drog för en tid sedan dit med sin egen lilla ungdomsgrupp "Klasro Fiol" och till den lilla medeltidsstaden Karksi-Nuia 15 mil söder om Tallin. Där träffade gruppen en ensemble som kallar sig för Tuulepuu som lär betyda "vindträd". En grupp som lutar sig tillbaka i den traditionsrika estniska folkmusiken och framför den så att det låter 2010.

Med så många i spelet blir det bra tryck i musiken

Bara dessa få mil österut och tonerna byter art, allt är annorlunda från tonbildning till rytm från tonideal till språk och ändå sker det där märkliga, mötet mellan människor och mötet i tonarterna. Efter workshops mellan "Klasro Fiol" och Tuulepuu uppstod både sammanhang och samklang - det hördes att det var kärlek.

Folkrock med elbas, aukustisk gitarr, tvåradigt dragspel, fiol, sång, säckpipa och två kantele kan det inte annat än svänga om, syndigt oortodoxt. Påkopplat svenskt från Klasro och dessutom med svenska låtar så blev det ännu roligare. Synd att inte fler uppmärksammar dessa oerhört viktiga möten, dessa fantastiska kulturkrockar som mynnar ut i stor kreativitet. Jag såg inte en enda "kulturhabituér" från kommunen på plats...nä visst fan, det var söndag och då är det ledigt. Kulturpolitiker då - nej visst fan, valet är över!

Estnisk folkrock med säckpipa och fiol - det Ni!


Man skulle kunna tycka att folk skulle komma dit i alla fall - för sin egen stund, för sin egen bildning, för att försöka förstå, för att bredda sig. Okey att jag tillhör de "närmast sörjande" och att lokalen, även sittplatserna var upptagna av spelmän som lyssnade på spelmän (lite av det som är meningen med en spelmansstämma, men man skulle unna fler att upptäcka, uppleva, lära sig förstå och öva upp sin känsla.

Sura ostron förstör en kväll

Jag har brukat hylla fiskdisken på Konsum. Jag förmodar dagens leverans av sura flatostron från Irland var ett olycksfall i arbetet!

Vi var på jakt efter ostron både igår och idag och hittade dem som flatostron på Konsum, eller Coop, som de numer envisas att kalla sig. En indoor entreprenör.

Men visst är det förtvivlat tråkigt. Men mest förtvivlar jag mig själv för jag såg redan i ostronbingen i kylen att några gapade öppna och ovilliga att stänga sig. Jag borde naturligtvis ha backat och sagt morsning. Men tänkte väl att kanske de övriga är fräscha och så sa jag "får vi 20 av dessa".

Efter alla konstens regler lades de i dubbelback med is. Det var ett döfött projekt. När jag öppnade det första spred sig genast en doft av surströmming och lika med det andra och tredje och så fortsate det. Ur moluskerna bubblade det - moluskdöd. Det blev sopnedkastet omedelbart med hela raddan ostron.

Räddningen blev trattisar, plockade på en och en halv timme i vår trattisskog i eftermiddags. Riktiga nummer nio spagetti - den grova som påminner väldigt om feta thailändska - och till gräddkokta trattisar.

Mannerström släppte världsnyhet om nudlar och Altzheimer

On stage

I torsdags kväll var jag moderator, samtalspartner, sidekick för Leif Mannerström på Studentafton i Lund. Det var en trevlig kväll inför ett fullsatt Aten. (jag ska återkomma till själva giget senare)

Jag tycker det är lite kul med rubriken till inlägget idag. Självfallet sa inte Leif M det som påstås i tidningen Kvällsposten. Rubriken är en anka, om än en ganska lustig sådan, Mannerström har aldrig och kommer aldrig att säga något sådant - att "Nudlar förorsakar Altzheimer".

Saxat ur Kvällspostens nätupplaga

Det här blir avdelningen "höns av en fjäder":
Mannerström berättade ärligt, ogenerat och i en blandning av stor humor och tragiskt allvar om sitt liv, sin uppväxt som skilsmässobarn, första år på Amerikalinjen, resaurangkarriären, matfördärvet, och om sina 47 år med Lilian. Självfallet blev mycket sagt om den fullkomliga kränkningen av våra äldre som serveras mat som inte väcker minnen alls.

I en liten passus om skolmat, ungdomshälsa och smakfostran vände jag mig till studenterna appropos alla dessa mängder av små fyrkantiga nudelpaket fyllda med konstgjorda smaker instoppade i små kuvert som man ska öppna och hälla ner i kastrullen och sa uttryckligen:

"Akta er för dessa små nudelpaket som tillagas i studentköken. De är fullknökade med smakförstärskare för att råvaran är så dålig och denna smakförstärkare, monosodaglutamat, kan enligt vissa forskare ligga bakom Alzheimer".

(Följ den här länken och läs allt jag skrivit om monosodaglutamat.)

Mannerström vid min sida såg minst lika förvånad ut som studenterna över nyheten. I samma andetag berättar vi hur lätt det är att koka nudlar på riktigt.



Följdaktligen, och med anledning av ovan, tyckte jag det var på sin plats att locka Mannerström att berätta hur svårt det är att få tag i råvaror till "riktig mat" och berättade om "Hönan i Ica-affären":

Jag frågade ett biträde i affären: Har Ni höns - gärna fryst, jag ska bara koka en sådan där härligt doftande hönsbuljong och sedan använda köttet i en liten ragu med gammaldags curry. Biträdet tittade på mig med stora oförstående ögon: "Höns", repeterade hon. "Ja, höns", svarade jag och förtydligade "kycklingmamma". Biträdet blev alldeles tyst och så tittade hon storögt på mig och en gnutta sorgset, hon ryste och sa förtvivlat "Nej Guuud vad äckligt", sedan försvann hon och kom inte tillbaka. "Hönsbuljong som är så gott", sa jag tyst utan öron när hon försvunnit.

Den lilla historien tog reporten från Kvällsposten också fasta på och lade i Leifs mun vilket kan väl anses som tämmeligen orättvist - självfallet inte mot mig, men mot Leif som hade så mycket annat att anföra i sin ogenerade kamp mot bättre kosthushållning.

Det här säger ju lite om hur fakta kan förvandskas medvetet, hur saker och ting kan läggas i andras munnar utan krav på det ringaste. Man undrar till vilken nytta och varför?


Läs mer om Studentafton här

"Guldkranarna" har ramlat av Sollentuna Centrum

Det här skulle bli ett köpcentrum som skulle vara "lite förmer". Här fanns det inte plats för mer folkliga aktiviteter utöver HM.

Två mordbränder mot ett kafé, en brandbomb mot en restaurang - 82000 liter sprinklervatten ut i det bländande nya centrumet med golv av något djungelträ. Man undrar, vågar man handla där?

Så stod jag vid kassan på HM igår och lade upp ett paket strumpor till min dotter, samtidigt får jag syn på en tröja till August som hängde där bredvid kassan bara för att jag skulle få syn på den och köpa den av impuls - det där är ju taktiskt uträknat och jag skiter i om jag går på sådant om det är bra grejer.

Jag frågade biträdet i kassan om tröjan finns i storlek 90-130 (tror jag att det är).
-Titta efter själv, de hänger ju där, fick jag som svar belamrad med en unge i handen, en tung datorväska på axeln och en fiollåda med noter under armen.

Jag sa att det blir lite svårt att se efter själv, jag har inga händer kvar. NB tröjorna hängde 40 centimeter ifrån fröken i kassan. Samtidigt tog människan strumporna och pep in priset i kassan.
Du jag behöver hjälp, jag vill ha den där tröjan, försökte jag.
Då svarar hon, Du får ropa på någon annan.
-Men hallå, det är mig Du håller på med nu, det är mina strumpor du piper in i maskinen. Jag vill ha en tröja också, försökte jag.
-Du får ropa på någon annan, vidhöll den konstiga bakom disken.

Det blev inte det där inställsamma, servicemedvetna, lite lyxigare centret. Sollentuna centrum är ett moras.

Beppino Occelli - Gudarnas ost inlindad i tobaksblad

Jag bokstavligt talat snubblade över den i veckan som var - visst hade jag hört om osten, bara hört och läst om den långlagrade Beppino Occellis tvåårslagrade tobaksbladsinlindade gudomligt smakande ost.

Hade jag bara känt doften av den och kanske fått ägna en titt åt denna ostbit som ger "or" ett ansikte hade jag förmodligen bara tänkt att den hade fått gå för länge och nu kunde säljas för 14 kronor biten som "fågelost". Så smakade jag den och den lyfte i munnen, den var mild, aromatisk och fyllde hela munhålan med smak och i varje andetag växte smaken för att bli fullständigt intagande för alla sinnen, texturen, doften, smaken - en gudarnas ost som jag bara var tvungen att köpa.

Den låg oansenligt i fiskaffärens ostdisk, Br. Axelssons fisk, i Sollentuna Centrum - aldrig hade jag väntat mig att hitta en sådan fullkomligt magisk smak i denna förort - men där låg den och jag frågade om den, men fick komma tillbaka idag på morgonen och prata med en nyvaknad butikschef i telefon.

Valcasotto är hembyn och fabriken, som ägs av ostmästaren Beppino, heter Borgo dei Formaggi. denna fullständiga smakbom tillverkas av get, ko och fårmjölk.

Priset då - jo tack, jag betalade 850 kronor kilot - värd vartenda öre. En billig ost om man ser till smaken. Jag tror jag tar mig en bit nu där jag sitter bara för jag vill ha njutningen, upplevelsen i det ögonblick jag laddar upp detta skrivna...så ja, nu är det gjort - mästerlig smak.