Under åren 78-80 använde jag mig flitigt av sådana "Inscribepasteller" och jag älskade på det sätt de släppte pigmenten och höll ihop ända till sista lilla biten. Älskade intensiteten och hur de lätt blandade sig, hur de svarade olika på olika slags papper men alltid med kvalitet även om motståndet var olika.
Jag kan nog lite tillspetsat erkänna att jag var kär i Inscribe och att jag under 45 år älskat på nervös distans.
När jag väl tog mod till mig och öppnade förpackningen i hårdplats var det med höga förväntningar och visst, kritorna motsvarade och skänkte mig den där sköna känslan av ett vackert återseende (nästan lika starkt som när jag träffade Kristina efter 45 års frånvaro).
Försöker hitta något på nätet och Inscribe finns naturligtvis kvar. Har kontaktat säljare om de kan skicka till Sverige, men inte fått svar än, men trägen vinner.
Butiksbiträdena plockade med kritorna åt kunderna som om det var juveler de handskades med, sköra juveler. Valde två olika grå, varmt och kallt samt en svart och en off white. Summa 730 spänn. Hade lust att handla mycket mer, men det får väl bli efter att V75an går in med redig utdelning någon gång.
(Kristinas bilder)
"Orka", tänkte jag när Kicki som bäst höll på att leta tjejernas omgifta efternamn för att söka efter epostar och telefoner. Orka ens gå på tillställningen - det är alltid något som går fel, typ Anna Odell i Återträffen. Och till vilken nytta? Och hur mycket sjöng jag egentligen med Silverdalskören, jag var ju främst Kummelbykorist.
Jag har hållit mig borta från återträffar tidigare och ansett att tiden bakom är oåterkallelig samtidigt som jag med åren blivit alltmer nostalgisk. Tänkte på alla unga vackra människor i kören och nu skulle de framkallas som tanter och farbröder.
Men så roligt, vilken upplevelse, tänk att nostalgi kan vara så upplyftande och verklig, och folk fortfarande vara så vackra efter 51 år.
Utmärkt plats, förvisso med mat som kanske inte var prisvärd (ja jag vet jag är en gnällspik när det kommer till sådant) men stämningen, närvaron av i stort sett alla, kramarna, leendena, igenkänningen kändes befriande skön och samtal, inte bara om vad som hänt sedan sist utan vad som är i nuet hjärtliga och med den där stora nyfikenheten åt alla håll. Trodde inte att alla möten skulle ge så mycket .
Anders har jag haft förmånen att träffa ganska ofta och ha kontakt med och till och med sjunga under genom åren. Extra roligt att han gjorde sig besväret att resa ner från Rättvik till återträffen. Vi slutade prata klockan halv två på natten innan vi hittade till sängs.
"Orka?" - ja jag är glad över mig själv som orkade - det gav energi och jag är så glad över att fått vara med, främst kanske också för att ha fått sjunga i Silverdalskören för 51 år sedan.
Tack Agneta Z och Kicki E för initiativet, det var väl inte lättjobbat att hitta alla, men ni lyckades så bra!
(Ikväll körrep med Stockholm Consort)
Någon timme senare, när jag lagt upp den kalla dimbilden av vatten och träd tog jag en paus, Gitanes som inte längre smakar Gitane utan något helt annat och alltså inte alls som de jag rökte som 17-åring i Frankrike. Som någon lite skarpare jompa utan filter isf ren, kraftfull tobak - vad har hänt?
Nere vid Loing hade allt ändrat karaktär, solen som gått upp en bit färgade allt gult varmt som dimman fördelade som ett dis.
Skyndade mig upp till ateljén igen, inte för att ändra utan för att lägga upp nytt att arbeta med parallellt med den gråa kalla.
Blev två fina pasteller klara först efter flera dagar och på de större pappren jag köpte i Fontainebleau 65x50 cm.
När jag för hiskeligt många år sedan var redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären fick jag en kopia på ett brev från en av medlemmarna. Brevet var från skattemyndigheten till konstnären och löd som jag minns det: "Ni har haft underskott i förvärvskälla i tre år i rad, varför fortsätter ni?"
Underliggande finns där svaret på frågan varför!
Längst upp på den här sidan finns en av mina målningar jag kallar Graal. En olja på järnplåt från 2021. Ingick i en serie där motivet återkom om och om igen och där själva graalen inte är central utan snarare bild som helhet, arbetet med ytan, med formen, till synes en enkel problematik, men som inte bara tar oändligt med tid utan också reser bildproblematiken till sitt yttersta. En ensam match mot materialet, mot färgen, mot formen på den lilla plåtbiten. När jag står där med bilden är jag helt ensam och kan ibland känna mig utlämnad i min egen lilla värld då vare sig tid eller rum existerar. (En drastisk jämförelse är väl att föda).
Berättelsen som yta är viktig i mina bilder, ytan är uttryck och ger form och rum från hörn till hörn.
Ett annat landskap är från Grez (ovan) och mer tydligt i ytarbetet. Nej, jag skriver som Magritte "Det är inte en solnedgång" (Typ detta är inte en pipa...ni vet?) där arbetet med pastellen visavi pappersgrängen är det viktiga i själva berättelsen, det och ljuset eller mörkret.
För att förtydliga ytterligare följer här en rad närbilder från skilda arbeten i Grezateljén. Arbeten som nu kommer att få en fortsättning vidare. (Klicka på bilderna och förstora gärna)
Graalen var enkel, inbillar jag mig. For över mig det här med det heliga dryckeskärlet hur nu döda ting kan bli heliga eller hur föremål kan bli välsignade. Strunt alltså, men lockande ändå...visst?
Gjorde några målningar i olja på järnplåt av just den där Graalen. Här är en av dem som jag hittade här om dagen:
Jo det gick bra, men rimmade inte riktigt med ambitionerna märkte jag. Kände att jag ville upp i format, stod där och längtade efter rullpapper kring en och en halv meter.
I Fontainebleau köpte jag ett gäng papper av de största konstbutikerna kunde leverera, 65x50. Det var okej och längtan jag odlade efter ännu större fick jag bära med mig månaden ut och vidare. Äger ju gigantiska handgjorda papper i Hälsingland som fått ligga och mogna år efter år - längtan är mig nu behjälplig och se där så nyttig vistelsen i Grez har blivit, en slags ny medvetenhet och ett konstnärligt förstånd på många olika plan (NB bara medvetenhet och förstånd riktat till mig själv, kalla det hellre för ett uppvaknande).
I ateljén bredvid mig stod den här tiden Yrsa Petersson, ny från HDK-Valand, skulptör och som sådan och med en slags självklarhet en styv tecknare. Jobbade med vattnets rörelser i Loing. Vi pratade mycket om bildmystiken, förutsättningarna, konstnärsrollen och hur fan man ska bete sig för att överleva.
Jag bär med mig samtalen som närande. så kom hon med ett papper till mig, ett med mjuk gräng ca 35 x 20, perfekt för det jag ville göra och jag gjorde det. Blev en viktig bild att gå vidare ur. Innan vi skildes när vi snart sagt alla från september på Chevillon reste vidare så fick hon tillbaka pappret, nu med en landskapsbild på och jag fick en vass teckning av henne.
De nya formaten från Fontainebleau passade bra och jag fortsatte med den isländska "landskapssagan". Sprickor och förträngningar mitt i stora stup och öppna flacka landskap. Kändes oerhört fint och tanken att bli kvar i den här ateljén i all evighet kom igen i drömmarna om natten.
