Kycklinglever Anglais och assar fick sin beskärda del

Ja det var tänkt så, jag köpte två paket kycklinglever och ett paket kyckling i akt och mening att göra hundgodis. Jag steker först inälvorna hastigt och sedan torkar jag på plåt i ugnen några timmar på 60 grader. Med detta godis i fickan får jag Assar att inte bara göra konster utan också sköta sig på promenader vid hundmöten. Sådana möten har nämligen varit ett problem - han beter sig som en "mördarhund" och morrar och skäller med strupljud.

Nu slumpade det sig dock inte sämre än att både jag och August kände det där suget efter just lever. Det är något märkligt, förmodligen med järnnivåerna i blodet, som sänder signaler till hjärnan att nu måste nivåerna utjämnas.

Assar fruktansvärt sugen på lever!

Sagt och gjort så offrades ett paket kyckling till Assars nackdel. Bara skakade levrar i mjöl och stekte, kokt mandelpotatis och så smör och juice med kapris och finbacon därtill.

Grekiskt bygge i Sollentuna nära Centrum - står helt still.

Kan man säga att det ser rent för jävligt ut, bygget, eller snarare grundsättningen av ett helt kvarter efter Industrivägen i Sollentuna, det som annars utgör en helt ny "stadsdel" där tidigare industristadsdelen låg med bland anda Andrén och Söner, Reveteringsfabriken, Bergendahl och Höckert, AB Stansmekano, AB Erik Sundberg och Stålsvets.

"Det ser numera ut som i Grekland" för länge har ett kvarter blivit ofärdigt byggt. Det ligger nu  med betongsocklar och plattor i dagen, högar med nersjunket och förstört byggnadsmaterial, ruttnande marktäckdukar och skogar av armeringsjärn som sticker upp lite överallt. Hela kvarteret efter Industrivägen är inhägnat av stålstaket, ogräset tar över, dräneringsrör sticker upp och mattor som ska skydda grunden flisar sönder av väder och frost kring socklarna. Ser ut som att allt stannat av och lämnats åt sitt öde, en slags modern ruin, ett monument över en stadsdelsambition. Vad säger den avgående stadsarkitekten om detta? Och vad säger kommunantikvarien om förfulningen?

Varför ser det ut som det gör i Grekland? 

Jo, jag tänkte den där kopplingen för reser man i Grekland hittar man hus med armeringsjärn stickande upp och med byggmaterial kring husen och allt ser ofta ofärdigt ut. Då säger någon att greker inte behöver betala skatt förrän huset är färdigbyggt, men det ska vara en myt. Kanske det ändå är så i Sollentuna efter Industrivägen, att avskrivningarna fortsätter år efter år bara sockeln och plattan är gjuten, ett slags 0-projekt för att rädda företagsekonomin?

Nä, i Grekland sticker det ut armeringsjärn tänkta för en framtida utbyggnad när bostaden blir för liten. Och varje dotter i familjen får av tradition ett hus av sina föräldrar eller förväntas ärva föräldrarnas eget hus. Byggen av "dotterhus" påbörjas redan när flickorna är små och därför kan husbyggena ta hur många år som helst och stå halvfärdiga tills ekonomin tillåter att man bygger färdigt. Pojkarna då? Jo de förväntas gifta sig med flickor som har ett hus att bo i. 

Så är det självfallet inte på Industrivägen. Där känns bygget mest som ett misslyckande. Frågan är om de tilltänkta lägenheterna kanske redan är sålda, då är det en katastrof för alla som gått in med pengar. Fortsättning följer.

Vansinnigt förtjust i Yorkshirepudding, men äter det alltför sällan

Från idag räknat och bakåt är det 43 år sedan...

...alltså som jag åt Yorkshirepudding senast, men då väldigt ofta. Den serverades som ett ständigt tillbehör i RCAs matsal i London där jag gick masterprogrammet. (Helst till rostbiff, jo på den tiden serverades rejäla grejer)

Igår började jag tänka på den jäkla puddingen och minnas smaken och texturen. Så idag till överblivor av gårdagens 250 grams råbiff lagade jag Yorkshirepudding. Hur bra som helst, nästan obeskrivligt gott med "gravy" från grillningen av 185-gramsbiffen av möraste innanlår, mald två ggr på finaste skivan.

RECEPT:

det här behövs:

4 ägg

2dl tjockmjölk (sån där gammaldags förstärkt med en skvätt vispgrädde

200 g siktat kärnvetemjöl

salt

gör så är:

Häll en halv centimeter olja i en muffinform, alltså en sådan där med fördjupningar för pappersformarna.

Ställ i ugn i en timme på 190 grader.

Vispa äggen stenhårt (dvs ordentligt) häll i mjölken och vispa ännu värre och sikta så mjölet och vispa så armen domnar.

Häll smeten i en kanna med pip för att träffa rätt i formarna. Fyll upp jäms med kanten eller tills dess oljan når dit. Det fräser och hoppar så var försiktig.

Skjutsa in i ugnen och låt puddingarna sufflera i 20 till 25 minuter.

(Bäst som i England med en rostbiff på galler ovanför utan fettuppsamlare så att gravyn droppar ner över puddingarna.) Annars kan man servera till lätt halstrad lax med någon majonäsbaserad sås eller vilken sås som man tycker passar bäst. Det finurliga är att puddingarna suger upp och tar till sig och bara ger.)

Köttets lusta och när andan faller på. Det gjorde den igår!

Så plötsligt är det sommarvarmt ute och jag fick en gång lära mig att råbiff kanske inte är det lämpligaste under månader som saknar R (precis som för ostron). 

Men nu är det ju så att kylkedjorna förbättrats betydligt och det är ju inte fabriksmald köttfärs jag hämtar råvaran från utan "precisnyssmalt" innanlår från köttdisken till vår nära turkiska butik som vi är bortskämda med och som tidigare givit oss så bra entrecote (se bilden nedan, här är för övrigt länken till allt jag skrivit med ordet kött).

Alltså, inledde med ett par utmärkta kronärtskockor, hårt knutna och modell medium, rört smör och salt. Sedan råbiffen som jag brukar äta den på Pastis i Gamla Stan...

 ...och som jag förr brukade äta den i Paris på La Coupole på boulevard du Montparnasse som tämligen ung student.

En god middag en vanlig torsdag när alla andra söp ärtsoppa!

(Jämför förresten priserna från franska francen för 30 år sedan och SEK alldeles nyss)

Dasstrappsbygge, och nu kommer vi knappt ur sängen.

Som skrivande och målande och lärande och sjungande, påminns vi idag om muskler vi inte trodde att vi har. Hur fasiken kan man få ont i hela gluteus maximus av att såga och skruva?

Så är det i alla fall. 

Bredvid dasset stod till förra året en stor björk. Rötterna tränger sig runt hela dasset som är 1700-tal byggt av överblivor från någon gammal lada och falor från dess tak. Roligast är dörren som utan överhandsfräs har infällda stycken och smidda gångjärn, med en låstapp av handtäljt trä.

Det var ett rent helvete att gräva oss ner till passande vinkel för vagnstyckena och förankra dem med stenplattor. Att dessutom få fast dem i den gamla trästocken som i sin tur vilat på stenar för att få rätt fallhöjd från fjölen och ändamålsenlig urrensning från baksidan var heller inte det lättaste.

Men nu sitter den där, vår nya trapp i tryckt virke (!) 

IDIOTER säger en del, hur kan ni sätta tryckt virke i en trapp till ett sådant fint gammalt dass. Jo, men se: Dels så sätter alla generationer sin tidsprägel på renoveringar och utbyggnader och dels så kommer den här trappen att få en ton som går i ton med dasset, så pass att trappen smälter in i helheten. 

En sorgmantel mötte oss på torpet i Håvra

Satte sig villigt på Kickis arm

 Den kommer som på fladdermusvingar i ultrarapid, sorglöst klippande i solen med sina svarta vingar och vita bräm.

Vet inte om det är ett gott eller ont omen, men vi tror på det goda, första eller andra fjärilen för i år nu när björkarna bara på en dag slagit ut till musöron och det är redan bladlöss på en knoppande rosbuske.

Fram med såpan, och var la vi sprayflaskan från i fjor?

Överblivor från frukosteringen, bitar av nätmelon och sötaste ananasen blir till lockbete och han/hon sätter sig så villigt.

Siväg igen för en runda ut över bärbuskarna som skiftar i grönt och solen värmer verandan där vi sitter med kaffekopp och njuter av stillheten, av utsikten bort över blånande bergen. Lite mer av vårdaller här uppe än hemma där asfalten omdelbart blev sommarvarm och alldeles mjuk och nästan outhärdligt utan minstaste vind.

Men sorgmanteln - vilken start på helgen.

varmaste dagen med plötslig påminnelse om O-år

Sitter här med ett jättestort och omfattande frilansjobb inom kultursektorn (ja vad annars?). Balkongdörren står öppen, en mamma med barn leker därnere och pratar bäbisspråk med barnen.

Bläddrar i olika böcker för att hitta ingångar till bra tankar för jobbet, Agnes von Krusenstjerna, Edith Södergran och Thomas Tranströmer. En av böckerna, en tegelsten, Den Gyllene Trädgården, har en massa notater instuckna mellan sidorna, precis som många andra av mina böcker jag sparat (för fyra år sedan gick 900 volymer till second hand för välgörenhet) Lappar instuckna som står som en papperslappsskog ur sidorna med anteckningar om ämnet för senare läsning.

På en av lapparna står Björn Wessman, på en annan Markis de Girardin och så slår en sida upp sig med automatik och där ligger ett papper jag glömt sedan länge, en inköpslicens för textilvaror halvfullt med ransoneringskuponger för min morsa när hon gick sjuksköterskeskolan och jobbade på centrallasarettet i Gävle. Ett hundra fyrtio en kuponger signerade krisstyrelsen i Gävleborgs län Kontrollbyrån på formulär B1874 r-dec1944, licenskuponghäfte 023316 Statens livsmedelskommission. Imponerande ordning och reda, imponerande byråkrati.

Så står solen högt idag och värmen dånar.

Igår vid pass 13:00 gick jag och August över järnvägsbron. Det var kallt och blåsigt. När vi kom upp till toppen av den välvda bron var det som en förvandling. En mild, för att inte säga varm vind mötte oss och plötsligt var det tio graders skillnad. Märkligt.

"Ska vi gå genom alla andra böcker också för att hitta grejer?"