Cravings: Sillbullar med korintsås

Matsedeln sitter uppspikad, inramad och glasad vid kafédisken på secondhandstället Skopan i Upplands Väsby. För den intresserade går den inte att gå förbi utan att bokstavera sig genom vad Stadshotellet i Växjö en gång serverade sina resande och boende.

Alla dessa bortglömda eller för den skull hotade smaker, dofter, texturer. Och med den goda smaken att servera smårätter som assietter, en tydlig svensk kommentar till kontinentens tapas (minns att jag stötte på dessa på Lindgården i Visby)

För att tyda flera av smakerna behövs ”Blunkens handbok” där de exakt beskrivs.

Självfallet fastnade jag direkt för Sillbullarna i korintsås som vi tiggde och bad landets då främste matkreatör Christer Lingström att laga till oss en fredag bara för att. Och som han gjorde det. Det blev en ahaupplevelse för fler i sällskapet som inte tidigare smakat och för mig som ätit sillbullar sedan barnsben så kärt i smakminnet. Det var också de absolut bästa sillbullarna jag någonsin ätit (utöver mina egna som jag tyvärr lagar alltför sällan).

Det finns en alltför stor misstänksamhet mot det här med att blanda fisk och kött tillhopa. Aningslösa i vår cullinariska historia förbiser vi smakens traditioner och glömmer söndagsstek eller rulader kryddade med ansjovisar (vår inhemska fisksås om än att ansjovisen är utländsk med sin kryddning), strömming och fågel finns också i vår mathistoria inspirerad från Finland för att inte tala om gotländska idbullarna. Om dem sa min gode vän, sedan länge bortgången, Nisse Sundberg: Ska man laga idbullar så tar man en id och en ko och mal samman, sen steker man och serverar!

Skärtorsdagen inledde vi i samma grupp som för tio år sedan övertalade Christer Lingström att servera oss sillbullar med korintsås att göra sammanledes (Karln är tokig i kroppkakor så han borde ha insikter). Ett av huvudargumenten är att Lingström hade kvar sillbullarna på lunchemenyn i 14 dagar och sålde slut av dem varje dag.

Det här är alltså steg ett i vår lilla utmaning.

Följ länken så finns mitt recept (lite dåligt korrat upptäcker jag nu, men ändå fullt läsbart)

Köra snus och sela häst

Någon gång andra hälften av 50-talet. Kanske 57, jag är fem år gammal och till häst på Härlunda prästgård i Västergötland, ett arendeställe till min mormors fosterföräldrar. De fick två egna barn, en flicka och en pojke. Dessa syskon lämnade aldrig arrendegården utan blev kvar och levde ihop hela livet. Gubben där till vänster var en snäll människa – han hette märkligt nog Lager i efternamn och vi var alls inte släkt.

Så småningom, jag har förstått det långt senare, när mina föräldrar var uttröttade skickade de ner mig som trettonåring till syskonparet som också var snälla människor. De lärde mig sela och köra häst, vända hö och stränga och bygga hässjor med hötjuga. I pauserna och i skydd för solen i skuggan av en långhässja serverades kaffe med nybakta bullar, iskallt källvatten och så gick snusdosan runt, Ljunglöfs ettan, som trettonåring var det snart nog en självklarhet att inte vara sämre än någon annan så jag inmundigade min första pris. Den satt som en smäck under läppen och jag...ja…allt liksom dansade i solvärmen, solkattor, hässjor, ardennern och kaffepanna.

Svårt att vara på plats och inte låtsa om något. Som att i värsta panikångestattacken låta allt vara och själv vara som vanligt, helvete! Men det gick med källvattnet i såar.

Var snussjuk ända in om aftonen och somnade nog tidigt av nikotinsviter.

En klok människa hade naturligtvis gett fan i snuset för all framtid. Men som den beroendemänniska jag är så lät inte detta vara. Kicken från gårdagen, om än i största obehag var trots lockande och när snuset gick runt efter första morgonfikat på vallen var jag inte sen att ta för mig och nu med en större pris än dagen före. Det var så jag blev fast. Andra prisen var ren njutning.

Sedan den dagen har jag snusat dagligen i 52, snart 53 år.

Och det var här det började, till häst på Härlunda prästboställes arrendegård hos mormors fosterföräldrar.

Lemsip är räddningen

Förkylning från helvetet. Kom bara plötsligt, damp ner kändes de som, men aningar fanns där, ont överallt, hoppande värk från axlar till vader, huvudet, svullnad, ont bakom ögonen, hetta. Det är klart jag kände, men reflekterade föga efter så många veckor vi varit virusinpyrda med influensa och sedan lunginflammation och underliggande en makalös trötthet sedan flera år och som inte fått tid att vilas ut.

Har fått några veckor i frihet, obunden av andra defekter än de jag skaffat mig under 65 år, det allmänna slitaget.

Nu sitter den där igen, smällfet, olustig.

Räddningen är min "home cold & flu kit" från London. 

Lemsip! Jag bara säger det. 

LEMSIP, min huskur från mina år i England under studietiden. Då botades allt med Lemsip och gin i livsfarlig kombination. Nu är det bara Lemsip och den gör underverkan. Vad den innehåller, Läs inte, förstå inte, bara känn att det fungerar. Den gör att jag kan hålla huvudet över ytan och jobba halvfart och eftersom jag är så funtad att jag inte sällan gör hela jobbet på halva tiden så…

Ändå däckad!