Klappad pil hamlades i helgen

Konsig rubrik på ett inlägg som ska handla om att tokbeskära en pil. En sådan har vi nämligen på gården i det radhusområde jag bebor sedan snart ett år. Där har uppvuxna träd och större buskar blivit ett irritationsmoment hos en del, speciellt medelålders män utrustade med topptrimmade trädgårdsmaskiner. När sådan män släpps fria är det inte de själv som avgör utan maskinen - det tenderar till att bli utgallrat till ökennivå om detta får tillåtas.

(Inget ont vidare om dessa människor som faktiskt bara vill väl med sina maskiner)

Nu finns det dessutom tack och lov en och annan på gården som inte lockas så mycket av sexiga trägårdsmaskiner utan som tänker framåt och ställer sig frågan: Hur lång tid tar ett träd?

I helgen hade vi en supertrevlig trädgårdsdag. Ett av föremålen var en välväxt pil...ja den syns här på bilden nedan och visst grenverket är ganska imponerande:



Tittar man på pilen i närbild, nedan, ser man först att det är ett gammalt träd och sedan också att den varit starkt beskuren, dessutom vid åtskilliga tillfällen.



Det är det här man kallar för att hamla ett träd vilket många är emot att man ska göra. Trots det har det funnits tider då man var nödd och tvungen att göra det för att få vinterföda till djuren. Så uppstod traditionen med att ta av trädens grenar med flera års mellanrum och lägga i ladan för att ge till djuren när höet tagit slut. Visst, tydligen gillades det här som andrahandsfoder av djuren, men traditionen satte också spår i naturen. Småningom bildades ett slags mode av detta sättet att beskära träden. Säg den allé som inte varit beskuren på samma oåterhållsamma sätt. På Gotland kallas man det här för att "klappa" träden.

"Vår" pil är tillbakaskuren i två våningar för att få en så sammanhållen och vacker krona som möjligt när den växer ut, vilket torde ta en tre fyra år. På den "övre våningen" syns det tydligen hur trädet beskurits tidigare.

I helgen gick jag och grannarna till verket för att på samma gång skapa ljus och samtidigt behålla trädet. Och så här blev resultatet:



Håll utkik här, med jämna mellanrum ska jag nämligen rapportera om hur vår nyhamlade gårdspil klarar sig.

"Tänk, vad kan det vara? ...hmmm, mang...nånting...man...ÄH jag skriver Mangold!"

Willys Rotebro 18:10 ungefär. Trodde först det var en skylt som hamnat fel. Så tittade jag närmare och summan avser "styckepris"!

Det här är ju bara en fortsättning på när jag hade köpt lollorosso för att få ett litet färginslag i en sallad som skulle synas och kassörska stämplade in den som rödkål för då 23 öre.

Jag sa "men hörru nu hare nog blivit nåt fel, de här är lollorosso och inte rökål".

"Lollovaddå", fick jag som svar

"Lollo rosso, Lactuca sativa på latin, det är sallad", sa jag.

"Nähäää nu skojar Du, det där är rökål", svarade den unga kassörskan.

Storslagen meditation i baljrensning av ärtor och bönor

Fokus på mängden, inte bry sig om att den minskar eller fokus på att rensa det sista, inte notera hur den rensade mängden ökar. Träning i att styra viljan, hastigheten, rörelsen, tiden, rummet.



Nu sitter jag med hälften. Resterande hänger på tork. Av fem Signebönor som utsäde blev det en mängd för en åker, av fyra gråärter blev dignande ärtsnår om tre meters höjd och av några få bondbönor av historiskt märke blir det en hel rugge till nästa odlingsår, ett år som började i detta nu, med rensningsmeditation när temperaturen utanför fönstret krupit under noll om morgontimmen.

Det finns en rikhet i denna påminnelse om fattigdom. Exakt dessa historiska frön har varit livsavgörande för människor som odlat dem. Också det ett fokus i rensningsmeditationen.



Under sommaren ha vi snattat färska baljor av Signe och ätit bönorna direkt, smakerna minns vi, de liksom sitter kvar som en dröjande längtan.

"Doppat hastigt i kokande vatten och lagt på sallader eller i enkla sommargrytor".

De har en omedelbart rikare smak än köpebönor som degenererats för att anpasssas till industrin.

Gråärtorna har en sötma som är storslagen och bondbönorna en djup, nästan långkoksbuljongig, smak och dessutom en fortsatt förmåga att reda både sig själv och annat som läggs i dess närhet.

Stuvningar blir skit på bild, men är ljuvligt spis i mun

Ibland får man en längtan efter det där rejält bonnigt goda. Till lunch blev det stekt salt sill med löksås. Ungarna var trötta på finlir och beställde falukorv. Då kom jag ihåg hur jag serverades stuvad vitkål en gång. Vitkålen kokad mjuk i klyftor i lättsaltat vatten samtidigt som en rik och gräddig bechamel får koka ur den lilla mjölsmaken, spetsas med hemodlad och nyriven pepparrot och lite vanlig senap, salt.

Falukorven ska stekas bara guldlik, aldrig brynt. (Och vem är jag då att säga sådant, jo jag är författare till boken om falukorven Kronwalls 2000 "Femton kockar och falukorv" varför jag vet vad jag pratar om!!! sök den på antikvariat.)

De kokade vitkålsklyftorna lyfts ur med hålslev och läggs att ånga av på handduk innan de läggs på tallrik och napperas med kraftigt uppvispad bechamel, korven läggs upp bredvid.

Ät och njut

Sjävfallet är korven utbytbar mot till exempel ugnsbakade isterband eller stekt rimmat fläsk

Sensationellt vackert bevarade gravar

När man hittar tre stenar i rad i naturen är kan det vara en tillfällighet, men hittar man fler stenar liggandes på rad kan man vara övertygad om att det är människor som lagt stenarna på rad. Här i en vid cirkel med en diameter om nästan 14 meter, vackert lagda stenar tidigare dolda av annan kulturjord.

Vi var där idag, tyvärr kanske inte så många vi räknat med, men ändå en intresserad och tapper skara. Utgrävningen har tagit ett jättekliv sedan sist. Flera tidigare gravar har frilagts, en skelettgrav grävts ur fullständigt (utan att hitta ens ett skelett) och så har man hittat stolphål. I dagsläget vet man inte om stolphålen härrör från ett hus äldre än gravarna, men spännande om så vore. Flera tidigare okända gravar har grävts fram. Undersökningar från 1920-talet och framåt har konstaterat tolv gravar, nu räknar man in 22.

ERn liten benbit från en av gravarna, ett bränt meddelande till oss kanske 1200 år senare för att vi ska kunna lägga en pusselbit i ett arkiv, en liten bit i en större helhet.

Vi frågade oss hur det faktiskt känns att att nu helt "ödelägga" området som är en viktig del av vår tidiga kultur, gravfältet är flera hundra meter långt. Självfallet är det en fråga om möjligheten att låta allt ligga kvar, men i ett ständigt växande samhälle och i en kommun som är fornminnestätast i landet så kan man vända på saken och se utgrävningen som en resurs, en möjlighet att få ynnesten att ta till sig kunskapen och lägga ytterligare kunskapsfakta till ett slags kollektivt minne.

-Det här är ju något som tillhör oss alla, därför är vi mycket öppna visavi allmänheten och ser det som en självklarhet att visa fram både utgrävningsplatsen och eventuella fynd, förklarar arkeologen Anna-Lena Hallgren.

Anna-Lena var tillsammans med Anna Arnberg guider vid Sollentuna Hembygdsförenings exklusiva och första visning av utgrävningsplatsen. Nya möjligheter kommer nu i veckan då allmänheten bjudits in.

Söndagsmiddag på lamm och trädgårdsskördat

Förutsättningen! Några urvalda örter att ha till smak av middagen. Eftersom det är lamm så är kombon mynta och timjan bra. Till kålroten går salvia som efter blomning mitt i sommaren har en liten downperiod, men som nu straxt före frosten aldrig blir bättre, en parfymering med karaktär

Hemma hos oss gör vi egentligen inte skillnad på dagarna, inte i den bemärkelsen att man ska äta på ett speciellt sätt på vardagar jämfört med söndagar.

Jag kommer ihåg hur det var hemma i mitt barndomshem. Då kunde det till och med bli efterrätt på söndagar, något man kunde se sig i brallan efter vardagar. Det slår mig också att det sällan, eller snarare aldrig, var sås på vardagar vilket däremot kunde anses som vanligt om helgen då det också kunde serveras förrätt allrahelst om farsgubben lagade maten (gärna ur Tore Wretmans Husmanskosten).

Det är först nu som rödbetorna når sin fulla sötma och smak. Jag har skrivit det förut att babystorlek inte har så mycket smak och det är en självklarhet. Att de ändå upplevs smaka bra är bara upplevelsen, väntan, längtan efter att ta de där första små efter längtan under hela vintern...

...och det är så här vi serverade dem idag att gå till lammkotletterna. Spetsat med lite turkisk torr fårost, helt nyplockade blå störbönor (det blåa kokas ut direkt) och så riktigt brynt salt smör som enda krydda.


Det där är alltså vanor jag brutit. Jag vet inte på bekostnad av vad som vi tar oss tid, jag och barnen, att laga mat. Vi lägger i alla fall ner minst en timme, kanske två, när vi kommit hem från skola och jobb och skiter i påklistrade regler om att man för matsmältningens skull ska äta middag före klockan sex. Vissa dagar tar det till nio på kvällen och vi har samvaro ända fram tills dess och sedan därefter.

Att ha lite karamelliserad lök till är nästan som att servera en godsak som komplement, bara lite har förmågan att göra alla andra smaker tdligare. Som en krydda helt enkelt.

I somras var jag och de tre yngsta av barnen i Åmmeberg i Askersund hos Gustaf Söderfeldt. Vi åkte dit i första hand för vårt eget höga nöjes skull, det är en underbar trakt, med en fantastisk jord och fenomenalt besatta odlare. Hos Gustaf Söderfeldt odlas huvuddelen av alla rotsaker som hittar till Frantzén Lindeberg och genom trädgårdsmästaren Lars Feddeck. Det här skulle också bli odlingspunkt för restaurangens alldeles egna kycklingar, men den historien tog en ände med förskräckelse när räven bet ihjäl nästan alla bara några dagar före slakt.

Lars Feddecks "norska" styckning av Gustaf Söderfeldts kotletter sörutsatte huggning i gammal klassisk tappning. jag har en utmärkt tung huggare jag köpte på en marknad i norraThailand för femton år sedan. Den har gjort stor nytta förr och ävenså i kväll.

Gustaf försåg oss inte bara med grönsaker den där underbara sommardagen utan kom också dragande med ett paket från frysen, hans utmärkta kotletter av sina egna lamm som gått på skogen och blivit örtsprängda.

Vi tänkte oss ha de där lammkotletterna någon lämplig dag och den blev idag, samma dag som frosten berövade astrarnas gestalt och fick oss ut i trädgården och skörda det som skördas kunde.

Nystekta i smör, bara kort-kort så att de fortfarande är helt rödrosa inuti. De var mättade md skog och örter, möra som marsipan och med den ljuva smaken av riktigt kött - så här ska det vara, man ler med hela ansiktet.

Bäst vi skördade och tänkte på allt i trädgården som fortfarande är ogjort, men inte för sent att göras kom Reisi Nyström med en hel påse med nyskördad kålrot. Est som hon själv och finsk som Martin, hennes man, är kålrot tvunget i landet. Jag har skrivit om kålrot förr och kan göra det igen:


Kålrot med Salvia. Gör så här, enklare blir det inte: En stor nyskördad kålrot skalar med kniv och allt fult tas port. Skär i centimeterstavar och koka i lätt slatat vatten tills nästa mjuka. Häll av och låt torka på ytan. Hetta upp en stekpanna med 100 g smör. När smöret tystnad lägges i en fem-dex-sju salviablad. Pass på för det fräser till rejält. Häll därefter i kålrotsstavarna och lår bli lite smått karamelliserade på ytan. Salta och lägg upp.Krydda eventuellt med extra brynt smör.

Botaniserar jag i kålrotens historia så vet väl de flesta att den kallas för "swede" på engelska efter "Swedish turnip" alltså "svensk palsternacka eller rova". Alltså vi har en gröda som upplevs som helsvensk utomlands? Så är det faktiskt! Det här är en nordisk växt, uppkommen som en korsning mellan rovan och kålen.
När den här rovan/kålroten/swede började den av någon outgrundlig eller självklar anledning kallas för "chou de Siam". Hur fan det hör ihop, vet jag inte, men misstanken finns ju när jag bevittnar mötet mellan Isaansalladen somtam och den svenska rovan. När jag äter den är jag villig att kalla den för "chou de Siam" likt fransmännen gjorde innan de förvandskade till "chou-fleur" eller ännu värre "rutabaga" som är amerikanarnas benämning på kålrot och som de hämtat hem från Västergötland, så det så. På latin rassica napus !

Det blev en skön söndagmiddag, som lika gärna kunde ätits hemma hos mig och barnen en vanlig tisdag.

Torparlivet vi aldrig skulle stå ut med en sekund

Annika Holmberg är en petimeter!

Hon skulle aldrig gå den lätta och ack så vanliga hembygdsmyten att det var bättre förr. Att alla miljöer som sparats för framtiden och ofta framställs så pittoreskt skulle vara miljöer i glädje och med värme och välstånd.

Idag var Annika Holmberg gäst i Sollentuna Hembygdsförening och berättade källkritiskt om kommunens alla gamla torp. Upp åkte det ena torparkontraktet efter det andra, kontrakt som vittnar om rent slavarbete, om fattigdom, om armod och om fruktansvärd människohandeln.

Det är nyttigt att vara en petimeter. Att inte lämna något åt antaganden eller spekulationer utan kunna säga (som Göran Skytte) "Så här är det!"

Det är därför vi inom hembygdsrörelsen så enträget bevarar jordbruks och arbetarkultur. Allt annat, slott, herresäten tycks bevaras med en slags automatik (man undrar varför det är så?). Det är viktigt att bevara även de rum där fattigdomen, kylan, sjukdomarna och eländet var allenarådande som motvikt till gyllenläder och tapeter av siden. Så kan vi se att vi moderna människor har det så otroligt mycket bättre. Vi inser att kampen för demokrati och frihet tagit oss hit och långt bort från torparnas vardag där vi säkerligen inte skulle stå ut ens en sekund.