Te med Linné

Jag råkar ha en äkta Linnés temynta i min kryddträdgård. Där står den mäktigt inklämd mellan isop, vinruta och fransk dragon - till nästa år ska den få stort utrymme för den är inte bara dekorativ till tusen denna Monarda citriodora namngiven efter botanisten Nicholas Monardes som levde under senmedeltiden, den är välsmakande och flitigt "knipsad" också.
Ett svenskt namn på den här teråvaran som fick merkantilisten Linné att utropa att; "Nu har vi ett eget kejsarte från Kina", är Bergamottblomma för doftar man den ligger Earl Grey nära.
Nu "knipsar" vi blomställningarna och häller kokande vatten över. Ut ur växten sipprar långsamt klargröna och lilafärgade smakämnen och förmodligen kroppsverksamma nyttiga ämnen som Linné förstod är bra för oss, dietetiker som han var.
Väldigt rogivande och till och med läskande är detta te. Kyler vid värme och värmer vid kyla, ångestdämpar och gör en klartänkt.
Pröva någon gång, välsmakande på gränsen till sött.

Kantareller finns men inte här

Vi provade en helt ny skog igår. Vacker skog, men fick inte ihop mer än till ett kantarellsmör.
Använd Valios osaltade.
Rensa en liter kantareller och hacka dem grovt. Fräs i väldigt mycket smör 50g i hoppande het panna.
Det ska gå hastigt, precis exakt när kantarellerna släpper sin saft så ryck undan pannan från elden och häll innehållet i en skål. Mixa med stavmixer till en grovkornig massa - ska se ut som grovkornig senap ungefär.
Ha 250 g rumstempererat smör redo och häll över den forfarande heta kantarellblandningen. Blanda med gaffel, det gör inget om smöret smälter lite och blir löst. Salta först nu med grovt flingsalt (rejält) och vält smeten på ett smörpapper eller i en sprits. Rulla ihop till en korv och förslut ändarna eller spritsa ut rosor på pappret och kyl.
Nu åker vi till klassiskt skog och hämtar hem - kanske jag kan visa bilder på kantarellsmöret alldeles snart...

Rödbetor som inte är rödbetor, gallringsbetor!

Våra rödbetor är gulbetor och vitbetor och cirkelbetor. Bara en och annan rödbeta finner vägen till bordet.
Nu har våra kulturbetor kommit så långt att de ska gallras så smått - och smått är det verkligen och härligt, fantastiskt i smak...
...med smör på.

Potatisblom

Det sägs lite vanvördigt att Marie-Antoinette introducerades till potatisblomman av krigsapotekaren Parmentier.
Om det är riktigt sant får vi väl aldrig veta, men detta lär vara anledningen till att även fransmännen började estmera potatis.
Hade den tidens potatis samma smak och egenskaper som den potatis vi odlar idag?
Genom en hel del kontakter lyckades jag få utsäde i våras av samma sorter som Ahlströmer en gång tog in till Sverige från England.
Det protestantiska England hade, till skillnad från katolska Irland, fått dessa slags potatis från Amerika.
Den irska potatisen kom längs den katolska traden som gick från Peru via Kanarieöarna till bland annat Irland.
Hurusom blommar dessa nu i min trädgård med vackra blomställningar i klasar och när jag betraktar dem kan jag inte annat än hålla med Marie-Antoinette, de passar i stora håruppsättningar á la 1700 tal.

RADIO: Tepåse från Twinings

Det var en liten uppfinning som revolutionerade en hel värld av tedrickare.
Tepåsen.
För några år sedan slogs det fast att tepåsen fyllde hundra år.
Det beror självklart på hur man räknar.
Engelsmännen, världens mest konservativa tedrickarfolk, väntade ända till 60-talet innan tepåsen kunde accepteras. Det där med 100 år kan man alltså ta med en nypa salt om man ser till användandet, men det är 102 år sedan teåpåsen uppfanns.
Därför släpper tabberaset.se loss en medlem av en av världens äldsta tefamiljer.
Han heter Stephen Twining och är fortfarande kvar i det gamla teföretaget.
Han är tionde generationen temakare, chef för den exklusiva tebutiken på The Strand i London. Han arbetar i samma lokaler som den då 31 årige förfadern Thomas Twining startade företaget i 1706.
Det är en fröjd att dricka tepåsete med Stephen Twining som inledningsvis slår fast att "Visst, det är 100 år sedan tepåsen uppfanns":

En gnutta nostalgi

Lummerbäcken där vi tvättade oss under somrarna.

Vi tog en dagstur upp till mina gamla barndomstrakter och besökte min mat och restaurationskunniga faster som bor på den gård där jag själv tillbringade åtskilliga somrar som barn.
Det går en ligen bro över Lummerbäcken där min farmor tvättade mattor och där vi tvättade oss före läggdags i lillstugan - myggigt och iskallt vatten. Bäcken ringlade sig fram bland alar vid sidan av timmerflottningsrännan. Nu är det alldeles igenvuxet.
Allt i trakten blev nostalgi trots att inte ett enda träd är sig likt sedan jag var barn. Hela skogar är utbytta och ängar igenvuxna.
I jordkällaren lagade sig långfilen alldeles av sig självt.

Vi har sett ett hus här uppe som vi varit lite intresserade av. Ett hus, granne till det hus där min far föddes, ett hus som är till salu. Som alla till-salu-hus var det här väldigt vackert på fotografi och inte så vackert i verkligheten även om det var OK - men ska vi byta vår tillvaro nu så ska det vara till något som är en stor gnutta bättre än OK.

Så blev vi trakterade med quinoasallad på varmrökt lax och brockoli, Till serverades en citronvinegrette på saften av tre stora citroner, salt, peppar och en dl fin rapsolja - mat att prata till och njuta av länge, kaffe, glass och passerade blåbär och hallon till. Leendena blir breda av sådant.

En heldag blev det av vårt hugskott klockan elva att ge oss iväg.
Kvällen blev sen innan vi kom hem och nattmackan blev en rågbit med kräftstjärtar, räkor, hårdkokt ägg och en majonäs slagen på dillolja.

RADIO: Sven-Gunnar Svensson i utfall mot Bocuse d'Or

Tävlingen Bocuse d'Or är förlegad och dum. Den har ingen förankring i verkligheten. Ingen människa lagar mat på det där sättet längre."
Sven-Gunnar Svensson har varit tongivande inom svensk gastronomi i generationer.
Han har ensam placerat Sverige på den gastronomiska världskartan.
När vi träffades i Lyon under årets Bocuse d'Or levererade han en kritisk salva mot tävlingsreglerna.
Så här säger han till www.tabberaset.se: