Snodd Linne i Lund

Det är snurr på Linné i Lund. Inte minst på Klostergatan som kommer ut vid domkyrkan.
Linné var här ett kort tag innan han lämnade för lärdomstaden Uppsala, men han var här tillräckligt länge för att hamna som staty i en liten park. Där står han ensligt och tittar på en blomma han håller i handen, förvisso av brons och just det är det någon som tagit fasta på. Ständigt får Linné levande blomster i sin hand, av vem är det ingen som vet.

Etta i Lund

Jättetrevligt bemötande, snyggt golv, rent, trivsam in redning i svart vitt med några färgpunkter, en verklig bistrokänsla.
Tänkte först ta en hel meny på Klostergatans Vin &Delikatess i Lund som för att känna på ett bredare sortiment, men havskräftor kändes inte sådär riktigt just ikväll, inte ryggbiffen heller och panacottan lagar vi hemma. Det fick bli något så konventionellt som oxfilé med klyftpotatis och bearnaise. Helt utmärkt. Efterlystes i tanken lite mer estragon i såsen och så ställdes frågan - vad i hela fridens namn gör en grillad tomat på en tallrik 2007??? Är det något jag missat?
Jo, just det, kuvertbrödet, en tunn baguette, seg, smakrik, knaprig - bästa baguetten jag ätit utanför Frankrike! Lysande.
Fredrik i köket som är öppet ut mot restaurangen utan att vara påtagligt.

Så behövde vi något sött till kaffet, en crème brülée och den kom in med rårörda hallon med fin syra och karamelliserade nötter utströdda på tallriken. Snyggt, men kanske lite "fööör". Vanlijpuddingen klingar så fint ensam. Bra smak och serverad i glas. När vi skulle bryta spegelytan av sockret var det nästan omöjligt, alldeles för mycket med påföljd att puddingens övre del blivit för varm.
Calle, barmästare och tillika delägare tillsammans med Fredrik

Det här kommer ändå att bli en väl värd omväg snart igen i alla fall, inte minst för bistrokänslan och för smakerna. Öppet för lunch också

Tempel på skånska i Eslöv

Vägarna bar dit - till Eslöv där Watsanghabaramee firade ett år i lördags med ceremonier och ett synnerligen välordnat program.
Det här var också platsen där det regnade som mest i helgen. Vissa vägar dit var avspärrade av flöden.
Så småningom lättade regntrycket och thaiboxningensringen kunde byggas upp.
Med fokus på maten
Småsugen?
Inte bara marknadslull-lull

Mina småbarn sögs in till uppvisningen av thailändsk längtan och lust och där kunde de titta på jämnåriga som dansade danser och sjöng och uppträdde. Det är så viktigt med den här kulturyttringen för förståelse av både det land de härstammar från och det folk de står lika nära som vårt. Jag tror att de kan förstå sina morföräldrar och kusiner mycket bättre genom dessa små doser av thaikultur som pytsar över dem då och då. Det visar sig ofta när de helt opåkallat börjar prata om den thailändska kulturen och det thailändska livet hemma, när som helst, i sängen för sovdags, om morgonen vid frukosten eller framför TVn.
Inga kassor vid diskarna utan en växlingskassa för festens egen "valuta", praktiskt och kontrollerat!
En skopa stearin gav kontanter till templet för ombyggnad och renovering, samtidigt bidrog man själv till att gjuta stora ceremoniljus.
Augusts första tempelbesök, snart sex veckor gammal

Nille, som tidigare bloggade från Thailand gör det numer från Sverige, har planer på att starta en lekgrupp som vi omedelbart vill bli medlemmar i.
Nu svängde vi förbi templet även för vår egen skull - äta thaimat! Och här fanns det mesta av isaanköket. Allt överskott gick till templet så man fick äta rejält för den goda sakens skull.
Vi har länge eftersökt ett tempel att åka till då vi ofta besöker Skåne. Dels jobbar jag kontinuerligt med brorsan på hans Lundaliv i Lund och har mina gamla föräldrar i Viken. Templet ligger i stort sett på vägen emellan.
Garanterat att vi återkommer en vardag när det inte är fullsmockat med folk och lerigt på åkern av bilar och folk.
Tempelgård i skånskt regn

Tabberaset tar pappaledigt

Några dagar borta från internet tror jag.
Just nu känns det som på bilden efter att ha plockat fyra kilo jordgubbar ur landet.
Unnar inte mördarsniglarna en endaste bit.
Annars sköter det sig själv om jag inte bryr mig på en vecka för om en vecka är vinbären tillräckligt mogna för att göra saft på. Just nu lämpar de sig bäst till gelé.
Om en vecka tror jag vi kan ta de första gallringsbetorna och servera med salt och smör.
Om en vecka har bönorna börjat blomma och första skörden av sockerärtor är klar. Om en vecka tar vi de första små färska lökarna. Om en vecka behövs det rensas igen. Under tiden kommer min granne att vattna majsen.
Om en vecka tar vi de första potatisarna. Snart sätter vi nya!(?).
Självklart - måste ha färskpotatis till julbordet.
Sant eller osant?
Vänta och se - jag ska berätta för det är faktiskt sant!

Lux på Bro Hof Slott

Bro Hof Slott

Vi valde länge inför dagens lunchutflykt. Först tänkte vi åka till, Oaxen men där är lunchen en helgupplevelse.
Istället åkte vi ut till Upplands Bro och en golfklubb som heter duga, i alla fall vad gäller det estetiska - något annat kan jag inte bedöma vad golf anbelangar.


Synen först är ut över Mälaren - det är storslaget och mäktigt. Landskapet är lagt som sjöängar och lite längre fram tänker vi att det inte alls går att köra. Två stora svarta grindar, guldornament och en fantastisk gammal allé med en grusad väg - det ser så privat ut - vägen upp mot slottet. Brödet från det egna bageriet, det kan man ju leva på!

Det är meningen att köra vägen upp. Och det är där som Henrik Norström och Peter Johansson lagt sitt tredje Lux och det är vackert och så fantastiskt "snyggt". Bakom den engelskinspirerade baren ligger köket kaklat som en långbänk och utanför är terassen som är så vit att det svider i solen. På senhösten eller tidig vår ska det byggas en vinterträdgård här med magnifik utsikt över skogsbryn och fairways.
Slottet är en ståndsmässig gräddbakelse i 1800 talsinspirerad barock och empir - det är klart att man ska dinera under kristallkronor då.

Menyn är som den inne på Lilla Essingen med den lilla unika skillnaden att här är de lokala producenterna mer kända än inne i stan, de finns här omkring, många av dem, och namnen är bekanta. Nu fastnade jag, Rodjana och Janne för dagens kötthusman, Biff Lindström eller Biff à la Lindström som den egentligen heter för Lindström var namne med Luxkrögaren Henrik (1800-tal och sekelskifte) och lagade rätten först på Hotel Witt i Kalmar. En rätt jämgammal alltså med det slott vi äter den i. Här med en fasthet utan att vara torr och med sälta från kapris, syra/sötma från rödbetorna och en smula beskhet/sötma från löken. Perfekta vaxbönor i smör till och så stadshotellpotatis på färskpotatis till.
En Henrik Lindström

Gittans makrill

Gittan tog en halstrad makrillfilé som var minst lika god och så åt vi chokladsuffle till dessert och den försvann som en löning så liksom mandelbavaroisen igår fastnade inte desserten på bild.
"Djäla" läcker dag idag med! Inte minst genom miljö, vänner, smak och med en som vanligt trevlig och inbjudande Henrik Norström som guide och sällskap.
Tro mig, det här kommer att bli en vallfartsort inte bara för golfare utan för matfolk också. Perfekt!!!
Var vi äter i morgon? Ja, inte vet jag, men eftersom vi lever för att äta snarare än äter för att leva så är vi på gång även då.

Ulla Winbladh

Hon blir en följetong - vår vän Gittan - som slår följe till luncherna. Igår Edsbacka, idag Ulla Winbladh, imorgon någonstans efter Mälaren tror vi. Och vi har så förbaskat trevligt. Babyn sköter sig och njuter i vagnen.
"Ulla" där för övrigt min dotter serverar på "gruset" är en utmärkt plats att "se folk", en prinsessan Lilian, en Bert Åke Varg, en Ulf Larsson, en Pelle i köket och så alla man känner igen, men aldrig intervjuat och därför inte kan placera. Lät det där konstigt? Det var meningen!


Liva, hon heter så en av mina tre döttrar, den äldsta, rekommenderade inget - "ta det du brukar tycka om". Det är ju deras "strömming Bellman" med senap i panaden, men så dök det upp en kokt lamm i dillsås signerad Mats Öhrn och den blev självklar. Rodjana tog en rimmad lax med dillstuvad potatis. Rejäla portioner, väldigt gott och ohyggligt prisvärt speciellt som miljön är så intagande i solen. Avslut på Xoko med dubbelkaffe och mandelbavarois.

Uppäten-utsuddad; bavarois på Xoko

Utsuddad Xoko

Det är egentligen att börja baklänges, på Xoko - igen.
Och bäst jag sitter där framför en uppäten mandelbavarois och förstår att jag skulle tagit en bild så kommer jag att tänka på Robert Rauschenberg som länge hade önskat sig ett verk av dignitet från Willem De Kooning, men fick en blyertsteckning på en akt (förmodligen på hustrun som han tecknade om och om igen).
Det var inte av besvikelse utan av ett slags retsamt engagemang - en fråga om det var möjligt - som eggade Rauschenberg när han tog ett suddgummi och suddade ut teckningen och med bara några De Kooningspår kvar på pappret signerade verket med: "Utsuddad De Kooning, Robert Rauschenberg."
Av mandelbavaroisen återstår intet.
Lystet tagen av Göran Lager.