Georg Riedel var så mycket mer än Idas sommarvisa.

 

Vi satt där insnöade. Allt var inställt utom studentaftonen i Lund där vi höll låda medan snön vräkte ner. Knappt att vi tog oss till hotellet. Att flyga hem eller ta tåget var inte att tänka på. Det blev nästan 40 timmar som nästan blev mer minnesvärda än själva eventet "Astrid Lindgren 100 år."

Jag hade precis pratat färdigt om Astrid och hennes matkonster där vi satt alla samlade på studentaftonens scen. Georg Riedel tog basen lite bakom mig och började dong dong dongedongdong dongedog doch dong dong. Björn Gustafsson reagerade och vände sig om och sa nej nej nej - det där var så länge sedan, jag har glömt texten - nej det går inte (publiken, studenterna, började applådera). Nej nej, sa Björn, men Georg Riedel envisades med sin bas och tog om förspelet...Jag är en fattig bonddräng...dong dong dongdong dong dong.

Marianne Söderberg tog till orda vänd mot Gustafsson och gick över till honom med en papperslapp samtidigt som hon sa: "Men Björn nu slumpar det sig inte sämre än att jag har texten här." Björn tog lappen och motvilligt närmade sig Georg med basen, publiken reser sig, leendena är breda. Så började han sjunga och det var precis så som det var, helt lysande och jag såg att många i publiken stod och grät, det var drabbande och det var stort, applåderna ville aldrig ta slut.

Så åt vi traditionsenlig pyttipanna med bearnaise och pratade till långt in i natten medan specialfordon körde upp för att ta oss i snösmockan till hotellet och så fortsatte samtalen oss alla emellan.

Vi fick en hotellnatt till innan tågen och flygen började gå och gruppen splittrades.

Flera år senare möttes vi igen och då under en hjälpkonsert i Gustav Vasa kyrka där Riedel spelade bas och fick konserten att svänga grymt. Minns att vi (Nicolai Kammarkör) inledde med en förkortad Förklädd Gud och med en hårt bantad ensemble, sedan betydligt lättsammare musik styrd genom Riedels bas.

Fick tillfälle att prata en stund efter konserten och han hade samma goda upplevelser av det där snöiga gigget i Lund långt tidigare. Nu sätter jag på Jazz på svenska och gläds av att ha fått uppleva Georg Riedel både på nära håll och som en av våra viktigaste musikanter.