Det är varmt. Jag packar för sommaren. Hela ateljén i en tung låda - många blyfärger! Hetsar, vill få med allt, även onödiga grejer som jag tror att jag kan behöva. En kinesisk tushrivare jag köpte i Peking och inte använd på över 20 år, silkespapper som måsta ligga slätt, en färdig målning, alla akvarellfärger.
Blommorna på balkongen, alltså allt som försåtts och ska ner i jorden asap. Lampor, röjsåg, kläder. Helvete.
Sätter mig ner med ett glas saft av svarta vinbär.
Det var lika varmt den gången och min dryckesångest var ännu hetare. Döden kändes i bröstet och jag gick och gick och gick, men det gav sig aldrig. Ångesten och paniken tycktes ha flyttat in permanent. Det brukade släppa om jag gick, om jag gick fort och inte tänkte, liksom motade. Det tog timmar och mil. Jag gick runt som en dåre i samma spår. Det skymde tyckte jag, om det var himlen som blev mörkare eller om det var i mitt inre visste jag inte. Gick upp mot sjukhuset, vände vid dörren, gick en mil till, allt väldigt snabbt. Tog en lång vända, sedan tillbaka till sjukhuset. Gick in. Jag var så fördärveligt jävlig inombords, helt slut, helt uppgiven, inte nykter men spritfri. Sköterskan tog prover och jag fick gå in till en läkare, en ung kille. Han lyssnade, och jag tror han förstod.
Det var dämpad belysning i läkarrummet, han, doktorn bläddrade i böcker samtidigt som han förhörde mig om brännvin, om alkohol, om mängder. Jag trodde att han trodde att jag ljög, men det gjorde jag aldrig. Just där och då ville jag kapitulera. Fick blåsa i en alkometer. Noll! Jag var ju där för att alkoholen inte längre hjälpte. Ångesten och brännvinet hade gjort slut och ångesten hade vunnit. No Return!
Doktorn bläddrade fram och tillbaka och sa tvekande att jag skulle få ett antabus som det inte gick att dricka på och sen skulle jag få benzo (!) mot ångesten. Han bläddrade vidare och sa, "när du kommer hem nu så ska du ha lite mörkt i rummet"..."så måste du dricka vätska"...ingenting med alkohol förstår du"...jag tycker"...,sa han. "Köp med dig lite saft hem, drick saften varm, helst av svarta vinbär".
Så där satt jag hemma och gjorde som jag blivit tillsagd. Nyss fick jag det där minnet. Precis när jag hällde upp ett glas saft av svarta vinbär. Smaken fick mig att flyga och bli påmind. Glömskan är mig aldrig behjälplig. Påminner mig ständigt om den bedrövliga tiden jag genomled.
Hur gick det sedan?
Läs min bok "Utanför normen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar