Sallad - det är vår!

När man står så där handfallen och inte vet alls vad man ska ha till middag. Då höjer alltid A sin stämma här hemma och jag vet redan vad som komma skall: ”Ceasarsallad”.

Det blir någon typ av middagssallad varje vecka, matig med olika inlägg och med olika smak. Ceasarsalladen har allt. Även om den vi gör är lite utanför.

Vi har alltid parmesan hemma, flisar den och lägger ihop rejält. Romansallad där de yttre bladen strimlas och de inre hjärtbladen får vara så de är, ljusgröna och krispiga. Baconen grillas knapriga och sedan är det dags för kycklingbröst från riktiga kycklingar, lite dyrare men moraliskt försvarbart. 

Grillas i grillpannan direkt efter baconet och till en innertemp av 60 grader. 

Nu skriker folk ”Ska du ta livet av oss – det ska vara minst 65”. Nä, men bröstet ska ligga och vila och få svalna till ljummet och hinner under den tiden att sätta sig i värmen.

Små tomater kvartas. Lägg ihop allt.

Ceasarsåsen är en klassiker med majonäs, sardeller, worcestershiresås, (Wöstershirsås) vitlök och senap. Mixa ihop eller ta en enklare väg om det är bråttom, majjo, blandat med lika delar gräddfil, rör i lite senap och några stänk worcestershiresås. Ringla över salladen eller servera till för var och en att ta efter lust och begär.

Sisådarja. Nu är allt klart.

För att dryga ut tar vi ibland dagsgammalt bröd, skär i rejäla bitar eller helt enkelt bryter upp skivorna och steker i lite vitlöksolja, men då fjärmar vi oss ceasar och gränsar salladen till lyonaise med stekt fläsk och förlorade ägg, men det tar vi någon annan dag.