Morsan hade en snörpning kring munnen som fick alla att ana oråd, men hon sa inget.
Så blev det jul och snörpningen hade bestått i flera veckor, ja över en månad. Tystnaden var som en sammetssäck, oron beklämmande, ingen sa något.
Så blev jag varse när farsan harklade sig och förklarade lågmält så att syskonen inte skulle höra att han minsann fått ett väldigt attraktivt jobberbjudande, att bli utvecklingschef för trähantering och skogsvård i Ian Smiths Rhodesia och att hela familjen i så fall skulle flytta dig.
Så detaljrik var inte hans förklaring till senaste tidens tysta eftertanke, men så mycket förstod jag att i tjänsten skulle ingå stora förmåner och landarealer.
-Men nu är det så här att mamma har sagt nej! Och då blir det inget, avslutade han.
Morsan snörpte ännu mer på munnen och iklädde sig omedelbart rollen som syndabock.
Det blev hennes fel, och det låg länge kvar, faktiskt många decennier, att familjen blev kvar i Sollentuna.
Så här i dagarna och betydligt tidigare än så kan man bara fantisera om vad som skulle blivit av. Om farsan sagt ja, tagit familjen ner till Rhodesia, vad hade hänt? Morsan kunde omöjligt ana eller förutse. Hon gick på magkänslan även om grunden var själva förflyttningen, rädslan för det okända.
Så här 52 år senare går det ju att reflektera och kanske ändå sörja över att äventyret aldrig blev av och samtidigt tacka Gud för att vi ändå blev kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar