Vägen och molnet

Den där vägen går alldeles utanför huset där vi sommarbor. Det finns säkert tiotusen sådan vägar, samtidigt som denna är den enda. Åt andra hållet slingrar den mjukt efter landskapet med vägrenar kantade av cikoria, vallmo, gulmåra, klöver, salmbär och släpphavre från åkern i fjor. På andra sidan växer vall som ännu inte är klippt. Utanför huset får vallen stå till augusti efter avtal mellan grannen och bonden. Nu växer orkidéerna i smyg vid kornknarrens gångar och när det skymmer ligger våta dimstråk som ett luddigt täcke över.

Vi går den där vägen varje dag. Ibland åt ena hållet, andra dagar åt andra. Det är vår dagliga motion och rundan utgörs av två av tiotusen sådana vägar, en lite mindre åkerkantsväg och en landsväg med asfalt. Rundan är exakt tre kilometer. Det är vackert och ljuset obetalbart. Kritvitt när det studsar mot stenrikets kalkgrund. Som uppgjort för konsten, att stå ute och se de allra minsta färgskiftningar i pappret, varje variation i neapelgult, okra, pariserblå och veronesergrönt. Schumring av vitt, som molnen i himlen vid vägen, ligger utanpå grängen som kastar skuggor mot sig självt och som molnen kastar skuggor i gröngula spälten på åkern och det gifter ihop sig med våra sinnen där vi går och axlarna åker ner en smula, tankarna flyger fritt och tröttheten över att vara i övrigt blir som den mjukaste andhämtning.