Dygnade för Frantzéns sista middag i Gamla Stan, värd varenda vakentimme!

Björn Frantzén känner sig väldigt nöjd nu, jag vet. Åtta år på Lilla Nygatan och med en ny lokal att flytta in i på Klara Norra Kyrkogata. Större, bättre, vackrare och med möjligheter. Det var nog möjligheterna som tog slut på Lilla Nygatan, liksom lite åt hållet: "Hit men inte längre."

Igår var jag på "vännernas lunch" och familjärare har nog aldrig stämningen varit i lokalen.  Förvisso till vardags med avslappad elegans. Björn samlade familj och stammisar, journalister och nära medarbetare. Helt enkelt de som varit en del av Frantzén och inte nödvändigtvis stått i luckan.

Jag ville självklart inte missa tillfället. Steg upp vid tre i lilla huset i Hellvi på Gotland. Körde ner till Visby och tog färjan till Nynäs vid halv sju. Bussen upp till Stockholm, pendeln till Rotebro och hämtad av Gaston (son) fick jag packa ner allt det där vi glömde när vi sommarflyttade till Ön för en vecka sedan. Tiden räckte också till för att sätta mangoldplantor, skörda sockerärtor, rensa lite här och där, vattna där det behövdes, duscha och klä om och sedan tacksamt bli skjutsad till den sena lunchen på Frantzén klockan 14. (19:15 blev det buss till Nynäs och färja till Visby och körning till Hellvi. Landade hemma i gotlandssommaren halv två på natten och lade mig att sova vid tre då det ljusnat och kornknarren utanför på fältet var sommargalen).

Där satt dom, alla de där som befolkat min värld de senaste åtta åren, underbara människor, fantastiska kreatörer, konstnärer, udda tänkare och en och annan AIK:are (det är ju väl känt vid det här laget att BF spelade i AIK när kroppen tog slut och han bestämde sig för att bli världens bäste kock istället för världens bäste fotbollsspelare) Det är också väl känt ( i alla fall hemma) att BF väckte mitt slumrade fotbollsintresse. Det som slumrat i 51 år då jag var på Parken i Norrköping med farsan -59 och sedan återuppväcktes av BF 2010.

Den här middagen om tio serveringar och med efterfest i studion var det absolut sista som hände i Frantzens gamla-stan-historia. Omedelbart efter att vi gått över till studion började kvarvarande kockar riva och packa porslin, göra klart för flytten.
Lokalen då? Jo den stannar inom gruppen och kommer att utnyttjas till annat än att vara en av världens bästa krogar.

Personalen då, frågar sig vän av ordning.

Alla följer med till nya stället i februari, alla!

Lite efteråt, när möblerna var undanstaplade, kartonger för porslin och köksutrustning framtagna så satte vi oss i krogen en sista stund. Björn på en stol och jag i fönstret. Han tittade på mig och log och sa: "Du, åtta år och vi är fullbokade jämt, krogen går bättre än någonsin och vi lagar nog den bästa maten vi kan...och då stänger jag, flyttar, för att göra ännu bättre."
Då tänkte jag att det är precis den slags galenskap som är så viktig för drivet framåt och som man aldrig kan klara sig utan. 

Det finns stilla stunder, även om de är ögonblickliga för Björn och för mig var för sig. Ibland infinner de sig parallellt.

Så kommer vi till kapitlet, "Sista måltiden".

Sammanfattning: Genialiskt.

Spöfångad röding, osciètrakaviar "gold" med vinägrett på
olivolja och rökta fiskben

Chawanmushi

Kungskrabbao "dashi", fingerlime och granskott

Helhetsbild för tallrikens skull signerad Calle Forsberg
 som för övrigt också satt vid mitt bord under lunchen.

Friterad havskräfta. torkat ris, majonäs på klarifierat smör

Återigen, Calle Forsberg keramik

Satio di tempestas hommage Lars Feddeck och Jan Andersson.
Sistnämnde odlare av dessa magiska grönsaker satt också han vid mitt bord

Marulk med jästa gula ärtor, lagrat grisfett och rostade hasselnötter

Helt ny hos Frantzén och magnifik; Karamelliserad endive,
grillade rosor, perigordine på rosvinäger

Hummer med murklor, vispat gult vin och hyvlade valnötter

Såsad på plats

Bättre blir det inte...

...och då ser jag till helheten. Den här fattiga riddaren trodde jag inte
kunde bli bättre när jag åt den första gången för åtta år sedan, det
blev den, år efter år, den växte och blev ibland elegantare
och ibland råare,ibland med den finstämda silverlöksgratängen vid sidan 
om och ibland inmonterad i brödet.Ett brtöd som från början 
var tjockpannkaka, typ mellanting gränsande till  sockerkaka och sedan stekt.
Nu surdegsbröd och med ett djup som aldrig förr och så här presenterades
den i matsedeln: French toast "grande tradition", lagrad ost, tryffel, 100-årig balsamico. 

Bakad romrussinglass, råriven fryst anklever och verjussirap

Rabarbersorbet med soltorkade jordgubbar pistage och rosépeppar

Krasch bom bang, det omsorgsfyllt spritsade marängskalet bombad med
sked och se där, heladen läckra hemligheten röjd. 
Wow både för smak och öga och enda trolltrixet som finns kvar,
till skillnad mot förr då showen i matsalen och från köket spretade
åt alla håll och det rökte ochspelades på speldosa och bandspelare och 
det poppades och doftade, jästes och hölls på. Men det var den tiden och 
den belackades av några och hyllades åt andra, men den röda tråden har hela 
tiden varit att "det ska vara gott. Det var det då, men så sjuihelsikes godare idag.

Nu hann vi bara vända ryggen till så började Restaurant Frantzén
att flytta. Sådär ja, tiden är inne.