Farsan, Jag och Tore Wretman

Farsan

För 45 år sedan fyllde min farsa 50 år. Nu är han borta sedan några år. Han hade kontor på nedre delen av Nybrogatan, alldeles bakom Dramaten, ett kort stenkast från Teatergrillen.

Jag tror det var där han träffade Tore Wretman första gångerna. Å andra sidan befolkade han Riche lika mycket som Operakällaren och Stallis. Han var dom där krogarna trogen, eller snarare Tore Wretman trogen.

Långt senare lät mig Tore förstå att han och farsan haft mycket utbyte av varandra. Farsan grejade kunder, det ena gänget efter det andra och Tore underhöll med middagar när han dinérade privat.

När farsan fyllde femtio så ordnade Tore en stor festmiddag för honom på Riche. Jag fattade nog inte riktigt hur stort det där var, 19 år gammal, men långt senare, när jag själv fyllde femtio så kom farsan med den bok han fått av Tore jämte festen på Riche, Kajsa Vargs kokbok, förstupplaga, och sa att den hade han fått av Tore när han fyllde femtio på Riche och nu var det dags för mig att få boken.

Något äldre än 19 hade jag farsans Nobisnyckel tills jag slarvade bort den (typiskt).

Det berättades att om luncherna på Teatergrillen, under 30 år lunchade farsan där var och varannan dag och med lunchgäster ur sitt eget kundregister. Han avslutade varje måltid med ett glas rödvin och en varm mazarin (!!!) Något som fick Tore att höja på ögonbrynen, men som sedan även gillades av honom själv.

När jag fick förmånen att vara med och fira Tore Wretman på en av hans årsdagar var det mot slutet av hans aktiva liv. Det var så på slutet att han, liksom farsan mot de sista åren i livet, gått en bit in i den avskyvärda dimman. Tore trodde att jag var farsan och hälsade sååå hjärtligt (vi har vissa likheter, några som jag tycker om och andra som jag avskyr). Jag höll god min, vad annat kan man göra.

Sist jag hörde om Tore var från Nils Emil. Denne kom då direkt från ett besök vid sjuksängen och var en av de sista att ständigt ge omsorg om och visa bekymmer kring den gamle mästaren genom ständiga besök. Då var det ganska skruttit där på sjukhemmet. Straxt därpå dog Tore. Det var den 13 februari 2003.

Idag på 100 årsdagen har jag tittat till min Kajsa Varg och tänkt en stund på denne gigant inom svensk gastronomi. Det känns bra att fått vara med under så stor del av den tid som var hans och också hans alla efterföljares. Tore träffade jag vid åtskilliga tillfällen i sällskap med Sven-Gunnar Svensson och fick då också förmånen att lära känna Werner Vögeli.

Samtidigt känns 100 år som en så förbålt lång tidsrymd och när jag skriver själv att jag bara var 19 den där gången då farsan fyllde femtio känns det ändå som att det var alldeles nyss.