Te, eller snarare "tea" har jag också ett särdeles förhållande till sedan några resor till Sri Lanka, eller Ceylon, som tropikhjälmarnas släkte från England fortfarande imeperialistiskt kallar den lilla teön i Indiska oceanen. Faktiskt är det så att man inte riktigt vet var man är när man åker runt i utpräglade engelska trakter på ön. Engelsk imperiestil på hus och trädgårdar, cricketbanor, hästpolo, tennisbanor och landhockeyplaner.
Jag trodde i min enfald att på Sri Lanka och på tehusen i Colombo eller i det gamla Kandy, där jag för övrigt fann första meditationstekniken i The Tooth Temple när jag var under 20*, att man skulle få te med stil. Men det var enfald i tanken, för här var det rakt på, gärna överdraget svart och så mjölk och socker att man inte längre kände tesmaken.
Ibland hemfaller jag åt just det här teet, det svarta Ceylonesiska (När det handlar om te säger man aldrig "Sri Lankesiskt" te utan då hämtar man namnet från imperialistiska Ceylon, ett starkt varumärke helt enkelt).
Samma slags te mötte mig två gånger dagligen under mina år i England på 70-talet. Klockan 10 och klockan 15 kom "vår" Tealady med sina burkar, kannor och heta vatten. Hon gjorde smörgåsar och hade kakor för vår teatime då alla på The Painting Department på Royal College of Art samlades en trappa upp för att hastigt dricka hett, svart, mjölkigt, sött Ceylonte.
I ögonblicket späder jag inte med mjölk eller sötar med socker (har jag aldrig riktigt gillat) utan brygger i kanna (har några stycken, men en är reserverad för ceylonte, den bulliga, kantstötta, glasyrspräckta kannan, ingrodd med svarta beläggningar på insidan, aldrig diskad, bara sköljd med kokhett vatten emellanåt)
Uppskattar den lite råa smaken av svart te, som att gnugga jästa teblad och ändå känna klorofyllen stiga i gomvalvet och upp i näsvindlarna. För att få absolut mest ut av te ska man hälla det i, eller ösa det med, en tesked (en riktig tesked är som en mindre flat kopp) och så hastigt dra in vätskan så att munhålan helt sprayas av brygden. Då gränsar även det råaste teet allt annat te, även de finstämnda gröna, eller finskuren Oolong. Jag kan emellanåt även estmera vardagligt påste och då gärna parfymerad Earl Grey eller Twinings chokladiga, efterrättsgoda Voyage.
Okey, kan nog också tycka att ett latakiarökt "korvte" kan vara trevligt att brygga emellanåt, matigt och passar för ensamhet, Lapsang Souchong med bränd tall och gran, oljigt, tjärigt, aromatiskt.
*Vi träffades aldrig då, men vi var på samma plats i samma tid, på tandtemplet i Kandy på Sri Lanka. Idag träffas vi ibland under ceremonier på Buddhist Vihara i Jacobsberg och där är han vad vi i den kristna världen kan kalla för Prior , huvudansvarig andlig ledare; Bhante Ven. Kirindigalle Siri Dhammaratana Nayaka Maha Thera. Märkligt att vi träffats i en ny tid, på en ny plats, bara det känns väldigt buddhistiskt, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar