En stor kaffeupplevelse när man minst anar det och dessutom i Kista hos Auel Handmade Coffee

Jo då, jag är kinkig med kaffe. Därför är det sällan jag får sådana där vassa kaffeupplevelser annat än när jag själv hanterar rostning, malning och bryggningen av en god kopp hemma vid spisen.

Därför, kanske, blev det en smula omtumlande vid kaffepausen i Kista häromdagen.

Minns en kompis i London när jag gick på RCA och gnällde över det beska tea som serverades varje eftermiddag när vår tealady punktligt kallade till sin fasta korridor. Levde på alkohol och pulverkaffe på den tiden, och så beskt överbryggt tea med mjölk och gurksandvikare.
Kompisen tröttnade på mitt missnöjde och utlovade en stor upplevelse nästkommande dag. Sagt och gjort, jag bjöds in i hans ateljé och där hade han satt vatten på kokning. Så tog han en brun papperspåse. I den hade han kaffebönor han köpt på väg till studion. En teapot och så i med de hela bönorna och vips, kokvatten över. "Nu ska det bara dra en stund" sa han med en barnslig spänning i rösten. Ärligt visste jag inte vad jag skulle göra, säga eller hantera det hela. Det var så rasande snällt av honom att planera in den här stunden, kaffepausen, och med överraskning för mig, så jag sa inget, höll god min i elakt spel och sörplade in mig brunlanket.

Något helt annat mötte mig i Kistagången norr om Stockholm. En kaffevagn och två killar från Etiopien som tagit tag i landets mer än tvåtusenåriga tradition att brygga kaffe. Dessutom på bönor, ekologiskt odlade, rättvisemärkta och från släktingars plantage. Råkaffet rostas i den lilla kaffevagnen och så bryggs det i kokat vatten i konstfulla lerkärl. Resultatet blir ett kaffe som drar allra längst bak i munhålan och som har en naturlig sötma utan minsta strävhet, men med en rostighet i djup och bredd. En av de främsta kaffeupplevelserna konstaterade jag och blev omedelbart beroende. Den här veckan har jag så punktligt det nu går att ta sig till Kista vid fyra tillfällen satt mig ner i bilen och njutit denna kaffekonst.

I slutet av 60-talet, och början av 70-talet skulle vi dricka afrikakaffe av solidaritet. Man kunde köpa ohyggligt finmalt pulverkaffe (Instant coffee). Det smakade riktigt illa och var svårlösligt i vattnet, men man plågade i sig detta beck för den goda sakens skull.

Det här i Kista är något helt annat, plötsligt öppnade sig en kulturvärld med anspråk på att vara kaffets vagga.