Dalarna, en liten flukt och till en håla vi bara visste fanns

 Det är svidande vackert och avstånden är ringa. Vi vaknade i Rättvik av mina snarkningar (ungarna sa att det säkert hördes sju kupéer bort) och åt frukost utomhus framför lokstallana och i ett fräsande vitt sommarmorgonljus.

Lite sällsamt att äta en sådan där "vanlig" frukost. Hemma är det en kopp välling till August, en kopp kaffe till mig, macka och mjölk till Alma och Lovisa. Efter kaffe, äggmed kaviar, fil, frukt, müsli hängde det i luften: "Pappa, så här kan vi väl äta frukost jämt på morgnarna".

Lite spännande och väldigt skönt att ha en hel oplanerad dag framför sig. Packade och drog mot Mora. Ungar nu för tiden har inte en aning vem Anders Zorn är, det ingår liksom inte i kunskapsskolan, men det tar exakt tio sekunder för dem att ta reda på allt om honom. Nu tog det några mil i bilen och en kaffe på det amerikanska kaféet mitt emot (Zorn skulle gillat det).

Anders Zorn på fotograferad bild

Det är som att träda in i ett litet tempel bland alla de där kända målningarna, alla tidigare sedda. Tittar på färgbehandlingen, sättet han har att lägga komplementfärgerna mot varandra, riktigt nära blir hans målningar som sammangyttrade pixlar och då ser jag hans blandning av veronesergrönt och umbra i skuggorna från det rosafärgade utomhusljuset eller de nästan blå skuggorna i det gula kvällsskenet vid vattnet. Det är nästan så att man låser sig fast och inte ser själva motivet förrän på tre meters håll, oj vad det växer och så fantastiskt tydligt det är. Visst, jag har sett det här förr, men det var extra kul att berätta det vidare för ungarna.

Tittade på kartan. Alma som spela folkmusik på fiol har spelat en låt från Venjan. Jag hittar orten. Det är tre och en halv mil dit, över bergen, rätt genom skogen. säger inget, bara kör. Hon spelade den visan på både farsans och morsans begravningar, "Visa från Venjan"

På väg till Venjan

Det är en liten ort, ligger vid en liten å, en kiosk och en kyrka. Det vilar tystnad och behagfullhet över trakten, nästan så att man skulle kunna tänka sig att bo där...faktiskt!

Vi har passerat åtskilliga och stora myrar som säkert döljer åtskilliga mängder hjortron. Längst bort på en myr såg vi något som såg ut som en halv älg som rörde sig. Tog kikaren och det visade sig vara en praktfull tranhanne. Efter en stund kom även honan ut på myren och ställde sig.

Vi går in i kyrkan och sätter på iPhonen. Där har vi en inspelning av visan som Christina Frohm gjorde åt Alma. Vi spelar den högt och ljudet rullar runt och det är så djäkla vackert där vi står tysta. Utanför skiner solen.